Millan murder mystery.

Lördag 19 maj - 07

Inatt hade jag en sån där följetångsdröm. En sån där som bara fortsätter och fortsätter oberoende av hur många gånger man vaknar och somnar om.
Jag bevistade en fest hos min chef, Millan, och det var en trevlig fest. Massor av människor jag känner och tycker om var där. Vi åt gott, drack gott, hade det gott och blev mer och mer berusade. Hon hade en stor rutig matta på vardagsrumsgolvet som vi dansade på, dansade i timmar. Efter ett tag tog drickat slut, och jag och några vänner blev ombedda att gå till Ica för att köpa mer öl. Det gjorde vi så gärna. Luften var klar och frisk och promenaden rensade våra huvuden. Vi kände oss upplagda för att hålla igång hela natten.
När vi kom tillbaka till Millans hus var det alldeles nedsläckt och knäpptyst. Det var olycksbådande öde. En gigantisk fullmåne hängde alldeles ovanför taket, som ett öga. Hade festen hunnit ta slut medan vi var borta?
Dörren stod på glänt, och den gled upp med ett tyst knarrande när vi knuffade till den. I övrigt hördes inte ett ljud. Vi smög in i huset, kikade runt hörn, vågade oss på att ropa ett försiktigt ”hallå?”, rörde oss från rum till rum. Tills vi kom till vardagsrummet.
Vi backade ut, förstummade. En kvinnokropp – någon okänd, ingen som närvarat på festen - låg i en blodpöl, mitt på golvet. En revolver låg symmetriskt placerad mitt i en av rutorna på vardagsrumsmattan. Jag var den som snabbast återfann fattningen. Jag slet upp en telefon och ringde 112.
En kvinnoröst mötte mig i andra änden, och jag förklarade så sansat och vänligt jag bara kunde att någon hade blivit mördad. Hon frågade vilken adress vi fanns på, och när jag berättat svarade hon kortfattat:
”Vi vet. Millan har redan ringt och berättat, och hon var precis lika trevlig som du.”
Det var bara att vänta på att polisen skulle anlända. Vi fick följa med dem till stationen, en byggnad med vita väggar och skarp lysrörsbelysning, dit även de andra gästerna skjutsats. Vi fick vänta i en sal som påminde om väntsalen på en flygplats, och en och en fördes vi in i små rum där polisen förhörde oss.
De var alla artiga och vänliga, frågade hur vi mådde och om vi verkligen orkade med allt detta just nu, så nära inpå mordet. Allt var så märkligt. Det var ingen av oss som visste vad som hade hänt, hur det hade gått till. När polisen bad mig att redogöra för min kväll hade jag ingen koll på någonting, kunde inte sätta in de olika händelserna i ett sammanhang. Jag snärjde in mig allt mer i mina förklaringar, ångrade mig, började om, stakade mig, stammade och kallsvettades. Kanske var jag fortfarande full?
I väntrummet hade min arbetskamrat Cissi rest sig upp och börjat tala. Hon tyckte att vi skulle starta en insamling till den mördades ära. Kanske starta en stiftelse eller fond eller något, vad som helst. Alla nickade och höll med, men en olustig känsla smög sig på. Jag kände att Cissi spelade över, att hon inte alls var så upprörd som hon utgav sig för att vara. Hon dolde något. Var hon kanske rentav den skyldiga?
När jag vaknade sprang en spindel ut från under sängen. Och jag hade fortfarande inte fått något svar på vem vare sig mördaren eller den mördade var.
--
Jag hade tänkt att fredagskvällen skulle bli lugn. Det kändes välbehövligt efter två utekvällar på raken. Jag inledde dagen med ett långsamt uppvaknande; kaffe, mackor, tidningar och musik. Åkte in till stan vid tvåtiden, gick till Swedbank där jag lämnade in en utbetalningsavi jag fått för några månader sedan. En papperslapp blev till sju papperslappar, och jag gav mig genast iväg för att spendera dem. Första anhalten blev Emmaus, och medan jag stod i provhytten han både Olof och Sara ringa. Sara undrade om jag ville förvandla vår planerade fika till en utekväll istället. Jag borde ju verkligen inte, men kunde inte säga nej heller. Vi kom fram till att vi skulle återkomma till det lite senare.
Inga av plaggen jag provade ville passa, så jag nöjde mig med ett gammalt slitet exemplar av Douglas Couplands ”Generation X”.
Tog tunnelbanan till Zinkensdamm för att prova lyckan på Judiths, men där fanns inget snyggt denna dag, så jag promenerade Hornsgatan ner till ETC. Där fanns ju självklart en massa snygga kläder, men prislapparna såg hotfulla ut. Det var inte helt bortkastat att gå dit dock, eftersom Fredrik också, helt slumpmässigt, gått dit precis samtidigt. Vi tog varsin cola och bestämde att vi skulle höras framåt kvällen.
Jag for hem till Mälis, drack två folköl som blivit över och åkte till Skånegatan, där Sara, Anna W och jag skulle förfesta.
Och förfestade gjorde vi. Det var väl inte anmärkningsvärt på något sätt, men väldigt kul att träffa dem igen.
Pysselgänget.
En gång i tiden, i ett annat liv, hade de det flådigaste kollektivet i hela Motala, och deras fester var de allra roligaste. Tiden går fort.
Anna gav mig komplimanger för min jacka (som jag råkat befläcka genom att luta mig mot en nymålad kebabvagn i onsdags) och mina skor (där den ena fått ett litet hål längst fram när jag råkade ställa monitorn på den under flytten) och de värmde rejält.
Mitt plånbokstillskott till trots var jag inte sugen på något dyrt denna afton. Sara och Anna skulle till Stureplan, så jag gick till Carmen istället, där jag inväntade Fredrik och Frida. Slog mig ner vid ett bord och snart fick jag sällskap av två väldigt trevliga tjejer som underhöll mig medan jag väntade. De jobbade på Posten. Sympatiskt.
Ganska snart dök Fredrik och Frida upp, och vi lyckades få plats vid samma bord allesammans. Tyvärr hade K valt att inte göra dem sällskap, men det känns allt mer som att det kvittar, hela den grejen. Hon var en dröm, inte mer.
Vi åkte hem till Fredrik vid halv ett någon gång, bara han, Frida och jag. Köpte med svindyr folköl på Seven Eleven, och jag drack en i hans lugubra lägenhet innan jag kände att det var nog. De andra var också trötta och erbjöd mig sovplats på soffan, men jag ville inte göra den kommande baksmällan några tjänster. Jag blir sällan så dålig som då jag tillbringat natten på en soffa, och en rejäl bakislördag vore väldigt olämplig eftersom jag skulle till Bagarmossen och städa ur det sista i gamla lägenheten.
--
Tack och lov klarade jag mig riktigt lindrigt. Var bara lite seg och snurrig när jag vaknade av alarmet på morgonen. Jag tog med mig min laptop till Bagis och kopplade in den för att kunna lyssna på lite musik medan jag städade. Det innebar ju tyvärr att jag hade möjlighet att spendera en del tid vid nätet också, och det gjorde jag. Lite för mycket, för plötsligt var klockan mycket och jag hade knappt lyft ett finger. Det blev lite brådskande och jag insåg rätt snart att jag tagit mig vatten över huvudet. Vår gamla lägenhet var inte liten, och trots att Åsa rengjort en hel del var det inga små ytor som skulle gås igenom. Spisen och ugnen skulle rengöras, vardagsrumsgolvet, mina garderober, toaletterna… en hel mängd prylar skulle slängas, alternativt tas med till Mälarhöjden.
Även om jag inte var jättebakis var jag i alla fall trött och sliten, och projektet började kännas övermäktigt. Till slut var det nästan så att jag snyftade i frustration, och ganska snart gav jag upp. Då hade jag ändå fått ordning på det mesta, men lite blev tyvärr kvar till morgondagen.
Så får det väl vara då.
Mitt motto: gör inget idag som du kan göra imorgon.
--
”Jag minns och håret reser sig, och låt det vara skrivet: man kan ha hur mycket kul som helst i det här livet, om man har råd och kan betala priset”

Eldkvarn – Blues För Bodil Malmsten