Jag har bott i alla städer.

Onsdag 9 maj - 07

Min första lägenhet var en trea. Inte en stor trea, inte en liten trea, men en trea, och en trea är stor, oavsett storlek, för att vara ens första egna lägenhet. Egen och egen, jag hyrde den i andra hand av min far, som flyttade ihop med sin blivande fru i den vevan. På sätt och vis var det alltså han, och inte jag, som flyttade hemifrån. Det är lite märkligt, och ända sedan dess har mina boendesituationer varit lite okonventionella. Inte jätteexcentriska, inte så ofta i alla fall, men åtminstone lite småskumma, lite svårförklarade.
Jag stannade i min pappas trea i lite mindre än ett år, från början av hösten till slutet av våren. Mina prylar packades ner i kartonger och hamnade i källaren hos mamma, på golvet i min brors rum, på vinden hos Beckius, tills de slutligen återförenades i ett studentrum i Motala.
Även detta boende blev kortvarigt, inte för att jag vantrivdes, utan för att andra gjorde det. Dessa människor tyckte jag verkade vara en bra person att dela lägenhet, och jag blev så till mig av deras smicker att jag hakade på av bara farten. Vi hamnade i en fyra i ett av Motalas mindre fashionabla kvarter, och jag vantrivdes egentligen från första stund, även om jag inte låtsades om det. Det handlade inte om kvarteret. Problemet var egentligen en enda person. Vi kan kalla honom A.
A hade svårt med spriten. Hade svårt att tacka nej till den, hade svårt att kontrollera den, hade svårt att kontrollera sig när han druckit. A ramlade hem på morgonkvisten flera dagar i veckan, tumlade in i köket, smällde i skåpluckor, skramlade med kastruller och bestick och däckade i andras soffor och sängar. Jag stod ut i några månader. I januari 2004 någon gång tog jag mitt pick och pack och flyttade till min vän Elins gamla lägenhet på Drottninggatan i Motala.
Jag älskade den lägenheten. Den såg ut, kändes och luktade rätt. Den var värdig. Det var ett gammalt gult hus med rött tegel på toppen. Jag rådde ensam över översta våningen med sluttande innertak, vackra gamla fönster och rymliga garderober. De tunna väggarna mäktade inte hålla kylan ute, så det var svinkallt till långt in på våren. Jag tänkte på Richard i ”Den Hemliga Historien” och överlevde med hjälp av värmeljus, tjocka kläder och umgänge, massor av umgänge. Jag minns måndagar med knytkalas och ”Lokalreportern” på teve, jag minns fester och jag minns efterfester och kortspel. Det var en härlig tid, en härlig vår, men så blev det sommarlov, jag lämnade Motala tillfälligt för hemstaden, och när jag kom tillbaka var det dags att flytta ur lägenheten och tillbaka in i studentkorridoren.
Den här gången stannade jag hela året. Jag hade lärt av mitt misstag och lät inte andras viljor styra mig. Att bo i studentrum var billigt, och även om jag trivdes sämre nu än första året så bet jag mig fast. Jag hade träffat flickvän under sommaren 2004, och de veckor hon var på besök var härliga veckor. Jag tyckte om vinternätterna då jag låg nerbäddad i sängen medan hon stod i altandörren och rökte, och frisk kalluft och cigarettrök blandades, fyllde upp rummet, koncentrerades, blev till minnen…
Vi flyttade hem till henne när sommaren kom. Jag minns paniken den sista natten på studentrummet. Jag lade mina prylar i lådor, och det kändes som om jag lade kroppar i likkistor. Det var varmt och klibbigt, och jag lyssnade på Scott Walkers ”The Worlds Strongest Man”.
Sommaren var märklig. Jag levde ömsom radhusliv med katter, barn och arbetslöshet, ömsom ensam i en husvagn i mammas trädgård. Jag kände mig rotlös, jag visste inte vad jag skulle kalla mitt hem, men hade för dåligt samvete för att kunna prata om det. Jag bara flöt, existerade, sov och höll mig på fötter. Till slut fungerade det inte längre. Jag var tvungen att välja, och jag valde att flytta tillbaka till hemstaden, till min mammas hus (husvagnen fungerade inte att bo i när hösten kom) och ganska snart hade jag förlorat en flickvän men vunnit ett jobb och en ny lägenhet.
Jag flyttade in vid årsskiftet 2005/2006. Det finns inte så mycket att säga om den lägenheten. Den kändes mysig till en början, och jag trivdes. Den låg centralt, vilket naturligtvis var bra, men jag hade inte så mycket glädje av den. Det var en plats där man kunde vistas, det var tak över huvudet, men inte mycket mer. I Karlskoga fanns så få människor att umgås med att det inte riktigt gick att fylla det nya boendet med några positiva minnen.
Jag hade bara bott där i en dryg månad när jag reste till Stockholm för att hälsa på Åsa, en av mina forna korridorgrannar, den första av dem jag pratade med. Vi hade en trevlig helg, och några dagar därefter frågade hon om jag ville dela en lägenhet med henne i Bagarmossen. Jag tackade ja omgående, utan vare sig jobb eller studier eller annan trygghet. Hade längtat till Stockholm ända sedan jag först provat på att bo där, några veckor under sommaren 2001.
Efter det beslutet lät jag min lägenhet förfalla. Det kändes meningslöst att göra något med den när jag ändå visste att jag snart skulle flytta. Jag levde bland dammråttor och döende krukväxter ett par månader, tills det var dags att packa ihop och flytta ut.
Bagarmossen ligger så nära tillbaka att det är svårt att sammanfatta. Men det var ett bra boende, jag hade en bra sambo, och för det mesta var det en bra tid. Det fanns tillfälliga svackor, jag tänker främst på senhösten, då jag längtade förtvivlat mycket efter något annat, men överlag får jag lov att säga att det positiva överglänste det negativa. Inte ofta man kan säga så.
Nu då. Mälarhöjden. Mina flyttkartonger står i rummet intill, och jag hoppas Bosse låter mig ha dem här. Vi har inte pratat sedan kvällen jag flyttade hit. Jag har inte varit hemma särskilt mycket, och när jag väl varit här har jag mest packat upp eller sovit.
Det är fortfarande trångt, och allt man tar sig för blir omständigt. Ska jag duscha rinner vattnet ut över hela badrumsgolvet, ska jag laga mat fylls lägenheten med stekos, och diskar jag finns det ingenstans att göra av det rena porslinet.
Men jag har funnit en metod för att lära mig trivas.
Jag har börjat läsa Haruki Murakami igen. För några veckor sedan när Åsa och jag var på ett antikvariat i Skarpnäck hittade jag bland annat hans ”The Wind-Up Bird Chronicle” billigt.
Är det någon som kan få mig att åter uppskatta compact living så är det en japan.