Jag försöker få ordning nu, i kryptan, men det känns hopplöst. Så fort jag kommer innanför dörrarna vill jag bara härifrån. Det går inte. Jag kan inte vända mig om utan att stöta till någonting. Jag får panik. Det känns som om allt ska falla ner över mig och mosa mig till en liten pöl. Det är inte värdigt detta, det är inget hem, det är inte en plats där man kan vistas, dit man kan bjuda hem människor, där man kan laga en god middag och avnjuta den i trevligt sällskap. Det är en plats där man kan krypa in, stänga dörren, dra ner rullgardinerna och stänga världen ute, inte mer. Jag hade accepterat det för tre år sedan, men inte nu längre. Min tillvaro i den här barracken blir högst temporär.
Okej, lite lite bättre nu. Jag har, efter över en vecka, äntligen kopplat in stereon. Jag slipper nu höra mina skivor filtreras genom datorhögtalarnas surrande. Det förhöjer väl livskvaliteten något. Dessutom fick jag plötsligt lite mer öppna ytor (att tala om öppna ytor i det här kyffet är som att prata om öppna ytor i en myrstack, men hey, allt är relativt…)
Jag tror det värsta, det som ger mig verklig ångest (och nu släpper vi distansen, jag menar verklig ångest) är det faktum att jag inte kommer att få plats med en pinal till här. Min bokhylla är full, mina skivställ är nästan fulla. I egenskap av modern ung man är en stor del av meningen med mitt liv att samla och hamstra. Vad händer nu, när jag inte kan hamstra mer, när alla förråd är fyllda? Ska jag behöva avstå från livets goda, eller ska jag helt enkelt börja leva upp mina tillgångar istället för att spendera dem på ett meningslöst, växande mediebibliotek?
Problem, problem, i-landsproblem, problem.
Det är inte utan att jag önskar jag hade ett gammalt pojkrum att ställa av grejer i.
Skulle jag skriva såhär mycket om min nya lägenhet och mina känslor inför den om jag hade tillgång till Internet twentyfourseven? Knappast troligt. Den här dagboken är ett trädgårdsland, och just nu har jag övergödslat och låter ogräset växa fritt.
No comments:
Post a Comment