The loneliest night of my life comes calling.

Måndag 7 maj - 07

Skatten vid regnbågens slut finns i det skitiga vattnet vid färjeterminalen, strax nedanför Vita Bergen. Var den börjar vet jag inte, men jag skulle gissa på Åsögatan. Det ser så ut. Det är en majestätisk syn. Ibland glömmer jag bort vilken utsikt man har från Söders höjder, och när solen skiner och det samtidigt hällregnar ser det märkligt olycksbådande ut, som om apokalypsen när som helst skulle kunna komma ridande över Djurgården med ett leende på läpparna. Och låt den komma, säger jag. Låt den komma. Det svarta molnet har svävat över mig i flera dagar nu.
--
Första natten i min nya lya (lya är verkligen rätta ordet – lya eller krypta, mer om det vid något senare tillfälle.) sov jag som en klubbad säl. Hade gått upp tidigt på morgonen, efter en visserligen lugn men ändå sen lördag (satt uppe och letade information om skådespelarna i filmen ”Freaks” till långt in på småtimmarna.) och försökt hinna packa ner de sista grejerna. Gick väl sådär. När jag lämnade lägenheten för att möta Anna och hyra flyttbilen stod fortfarande flera kartonger och gapade med hälften av sitt blivande innehåll utspritt över lägenheten. Det här med deadlines har aldrig varit min starka sida. Fråga bara min chef.

Jag mötte upp Anna vid Folkungagatan och vi tog sällskap till Shell. Lämnade tusen kronor i deposition och fick en nyckel i handen.
”Ställ inte bilen på gatan när ni lämnar den”, varnade bensinstationsbiträdet. ”Då blir det parkeringsböter”.
Vi satte oss i lastbilen jag bokat några dagar tidigare, Anna startade och vi åkte iväg. Cruisade förbi Nacka en sväng innan vi hittade rätta vägen till Bagarmossen. Under resans gång gjorde jag några tappra försök att få tag på Fredrik som hade erbjudit sig att ställa upp som flytthjälp. Han gick dock inte att nå. Det slutade med att enbart jag, Anna och Åsa fick hjälpas åt att bära ner mina grejer till bilen, så det var verkligen tur att jag i sista sekunden beslutat mig för att kosta på mig att hyra den i ett helt dygn istället för fyra timmar som jag först, en aning överoptimistiskt, trott skulle räcka.

Färden till Mälarhöjden blev minst lika dramatisk som den till Bagarmossen. Det är inte helt lätt att hitta i Stockholm. Vid tillfällen som dessa är jag faktiskt glad att jag aldrig tagit körkort. Anna var, ett par missöden till trots, en imponerande chaufför, och till slut hade flyttbilen Hägerstensk asfalt under hjulen.

Lägenheten var mindre än jag mindes den. När jag tackade ja gjorde jag det mest av lättnad över att inte behöva flytta härifrån, över att veta att jag säkert blir kvar i Stockholm åtminstone ett tag till. Tänkte inte särskilt mycket på att ett halvt hushåll – det mesta jag och Åsa använt i lägenheten i Bagarmossen var ursprungligen mina prylar – nu skulle pressas in i en lägenhet stor som ett mindre pojkrum. Ett redan möblerat pojkrum till på köpet. Det fick jag dock anledning att tänka på nu. I takt med att lyan dränktes i kartonger och möbler sjönk mitt humör. Hur fan ska det här gå till? Jag har fortfarande inget svar på den frågan. Tack och lov kunde jag ställa undan en del möbler hos Olof, annars hade situationen varit än mer problematisk.

När allt var färdigt räckte Åsa över en gåva. Det var en systemetkasse.
”Jag tänkte du kunde ha det som kvällsfika ikväll.”
Den innehöll en apelsin, ett äpple, lite godis, en liten påse chips och en cola light. Jag blev rörd, nästan grinfärdig. Det kändes som det finaste någon någonsin gjort för mig, inte för innehållet utan för gesten. Ibland krävs det så lite, inte mer än enkelt tecken på omtanke och uppskattning. Ja, både Anna och Åsa var verkligen klippor som hjälpte mig så mycket, utan att få mer än varsin pizza för besväret.

På kvällen, när allt var helt färdigt - säng och bord avlämnade hos Olof, bilen avställd vid Shell, en matkasse handlad på Ica, dörren stängd och låst – kände jag mig plötsligt ynkligare och mer ensam än på flera år. Man vänjer sig snabbt vid att ha sambo. Hoppas det går lika fort att lära sig leva med ensamheten.
Jag plockade upp Åsas gåva och åt innehållet andaktsfullt.
--
Måndag morgon då, alltså. Trevade mig fram i blindo mellan kartongerna, lyckades hitta ett par någorlunda acceptabla kläder (nja, brandgul piké funkar väl sådär till ljusblå tröja och svart kavaj) och lite ätbart i kylen. Gav mig ut i Mälarhöjdsluften. Luften var fuktig och ljummen, asfalten svart. Hade kommit halvvägs nerför backen mot tunnelbanestationen när mobilen ringde. Det var från Shell. Vi hade, trots deras förmaningar, lyckats ställa bilen fel, och därför dragit på oss en p-bot. När de sagt att vi inte fått ställa den på gatan tänkte ju vi på Folkungagatan. Tydligen fick man inte ställa den på gatan inne vid macken heller.
”Och om jag är tvungen att ringa och tjata om pengarna så lägger jag på femtio kronor för varje samtal!” fräste killen i telefonen. Idiot. Ska han vara sur, det är väl bara jag som blir lidande av det här?
--
Och det är alltså därför jag befinner mig på en buss bort från Folkungagatan denna måndagseftermiddag, med regnet nervräkande, solen skinande, blöta fötter och en oviss framtid i sikte.