Jacobs ladder.

Måndag 28 maj - 07

Mysteriet med Teatertjejen är löst. Jag har efter veckor av sökande hittat hennes MySpace-sida, och jag vet nu hennes namn, att hon är trettiofyra år gammal och INTE singel. Strunt samma, där hade jag ändå övergett hoppet. Skönt att äntligen kunna betrakta detta fall som avslutat, trots allt.
--
Alldeles utanför min ytterdörr finns en liten stentrappa som leder ner till gatan, och alldeles nedanför gatan finns en betydligt längre stentrappa. Den trappan, och gatan som leder till den, heter Jakobs Stege. Jag vet inte vem Jakob är, men ”Jakobs Stege” är något från Bibeln va? Passande. Jakobs Stege är nämligen en stentrappa av rent bibliska proportioner. Redan på inflyttningsdagen tänkte jag och Anna M ta en promenad ner till vattnet, men det räckte med en snabb blick på den fruktansvärda trappan för att vi skulle släppa de planerna.
”Eh, jag vet inte om jag orkar gå ner hela den biten”, sa jag.
”Gå ner? Tänk dig att behöva gå upp hela den biten sen!” sa Anna M.
Jag gick upp hela den biten häromdagen, och trodde det skulle bli min död. Hade varit och handlat, så jag bar dessutom en tung Coop-kasse i högerhanden, men jag tror inte jag kan skylla på det. Jag hade blivit precis lika utmattad idag.
Det finns flera vägar man kan gå för att komma hem till mig. En ganska tråkig som går längs med bilvägen. Det är förvisso ganska vackert där också, men jag föredrar att röra mig inne bland husen och de branta backarna. Tyvärr har jag inte riktigt lärt mig att orientera mig där ännu, och därför råkade jag gå lite för långt och hamnade nere bland villorna vid vattnet. Det var bara att välja mellan att gå tillbaka eller att ta trapporna uppför höjden, och jag valde alltså det sista alternativet.
Trapporna är så branta och långa att man inte ser slutet när man börjar bestiga dem. Det är bara ändlösa, förtvivlat grå trappsteg, med lite buskar och blommor, staket och räcken längs sidorna. Här och där finns små avsatser, som klipphyllor på ett berg, med grindar som leder in till villornas prunkande bakgårdar.
Jag fick lov att stanna och ta vilopauser, stödd mot räcket och pipande och rosslande som en gammal sprucken skolorgel. Jag gick dubbelvikt, tog ett steg, och så ännu ett. Tittade bakåt och drabbades nästan av svindel. Tog ännu ett steg, nådde en avsats bara för att finna fler trappor där bakom. Det var en pärs som jag trodde aldrig skulle ta slut.
När jag väl lagt de sista trappstegen bakom mig och ramlade in i kryptan låg luggen klistrad mot pannan, jag var yr och förvirrad, benen och armarna darrade och det blixtrade för ögonen. Min spegelbild var en diffus, vibrerande massa av hud och hår. Jag sjönk ner i fåtöljen och stannade där tills hjärtat började slå i normal takt igen.
När jag reste mig upp hade jag fattat ett beslut. Det är dags att börja träna. Inte träna som i ”träna på gym” som Louise ständigt försöker få mig att börja med men som jag totalvägrar då jag inte finner det värdigt, utan träna som i att ta långa promenader, kanske jogga så smått och komplettera med en daglig bestigning av Jakobs Stege. Kan man inte ta sig upp för ett par trappor är det nog läge att göra något drastiskt åt sin livsstil.