Hanteringen av mikrovågsugnar.

Torsdag 24 maj - 04

Stod i tunnelbanevagnen och skakade med nya Dinosaur Jr-plattan i lurarna och ett inverterat leende på läpparna. Jag var på väg till Bagarmossen fast jag helst av allt ville hem. Jag hade inte fått med mig alla mina prylar när jag flyttstädade i söndags. Kvar i lägenheten stod påsar med gamla Atari-disketter, ett durkslag, några hoprullade skrynkliga konsertaffischer (Red House Painters och Bright Eyes) och gamla datorhögtalare. Mest en massa skräp som man egentligen inte behöver men inte heller vill skiljas från.
Någon gång kan det ju vara roligt att plocka fram det.
Tyvärr stod där också min mikrovågsugn. Jag är inte i något akut behov av en mikrovågsugn, en sådan ingår nämligen i möblemanget i nya lyan, så just nu klarar jag mig fint. Men jag fick den här i julklapp julen 2005, så den är ganska ny, och den dagen jag lämnar Mälarhöjden känner jag inte direkt för att köpa en ny. Skulle ju kännas fruktansvärt onödigt. Eftersom jag inte har tillgång till bil och saknade möjlighet att ta med mikron på tunnelbanan hade jag tyvärr inget val, utan skulle vara tvungen att ställa den i grovsoprummet. Det var därför jag surade.
Jag befann mig någonstans mellan Skärmarbrink och Hammarbyhöjden när jag såg ett välbekant leende någonstans till höger om mig. Det var min vän Ann-Sofie som var på väg hem från sitt jobb på Aftonbladet. Hon trängde sig fram genom människoskocken, vi kramade om varandra, och jag förklarade min situation för henne.
”Men ställ den hos mig då?” föreslog hon. Vilken ängel!
Sagt och gjort. Jag slog följe med henne hem. Hon bodde i en del av Bagis där jag aldrig tidigare satt en fot, men ändå inte farligt långt från Fogdevägen där jag tidigare bodde. Jag fick låna hennes cykel, och på den trampade jag iväg till mina forna hemkvarter. Det var så länge sen jag cyklade senast, har inte suttit på en sadel sedan jag flyttade hit, men färden gick bra. Var ganska säker på att jag skulle få punktering – hela mikrosituationen hade ju hittills löst sig lite för bra för att resten skulle flyta på friktionsfritt. Någonstans var ju lyckan tvungen att vända.
När jag kom upp till översta våningen och tryckte ner handtaget var dörren inte låst. Målaren som skulle rusta upp lägenheten (den var i uselt skick när vi flyttade in, barn hade målat tuschstreck på väggarna, skåpluckor saknade handtag, stora borrhål i väggarna) var på plats och stod som bäst och spacklade när jag kom in.
”Jag ställde dina grejer i garderoben”, sa han, så jag gick dit. Lyfte ut mikrovågsugnen, som var tyngre än jag mindes den, bar den nerför trapporna och placerade den på cykelns pakethållare. Att det skulle bli omöjligt att cykla tillbaka till Ann-Sofie på det viset förstod jag ju förstås sedan tidigare, men det var faktiskt nog så svårt att bara balansera spektaklet. Vinglade fram över parkeringen och ut på vägen, och snart var jag rejält trött i armen. Det tar på krafterna att hålla en skakande mikrovågsugn på plats. Bestämde mig för att gena över en gräsplan, och för att komma dit var jag tvungen att leda cykeln över en liten grusgång.
Det var där jag tappade mikron. Den voltade genom luften och slog i backen med ett brak. Jag svor och var frestad att bara låta den ligga kvar där, men den såg så pass oskadd ut – inte ens glasskivan inuti hade spruckit – att jag inte hade hjärta till det. Jag lät den återvända till pakethållaren och fortsatte min mödosamma vandring. När jag väl var framme hos Ann-Sofie igen var jag dyblöt av svett. Lyckligtvis blåste ljumna vindar, så när jag gick tillbaka till lägenheten utan vare sig cykel eller mikrovågsugn torkade det värsta upp, och jag kunde packa ihop de sista prylarna i lugn och ro.
Mitt liv i Bagarmossen är därmed historia.