Early morning are you working?

Onsdag 23 maj - 07

Gick upp tidigt denna morgon, redan vid klockan sex. Tänk, för bara några veckor sedan hade jag inte alls betraktat det som tidigt, utan som fullständigt normalt. Från Bagarmossen tog det en timme att ta sig från porten till jobbets glidande glasdörrar. Nu tar det bara en dryg halvtimme. Det tråkiga är bara att röda linjen till och från Norsborg alltid är så full med folk att det blir omöjligt att sätta sig ner och läsa. Man tvingas stå och vingla mellan svettstinkande alkisar och kontorsråttor i Burberryhalsdukar, med mp3-spelaren på smärtsam volym och händerna krampaktigt slutna kring de bakterieinsmorda gula stödstängerna. Bättre kan man ha det.
Den här morgonen var dock en ganska bra morgon. Jag testade att kamma luggen åt motsatt håll mot hur jag brukar kamma den, och blev nöjd med resultatet. Drog på mig kavajen och gick ner till tunnelbanan. Solen sken ute, och fåglar kvittrade. Såg ut att bli en fin dag. Det var fyra minuter kvar tills tuben skulle anlända, så jag lutade mig mot tegelväggen och plockade upp ”The Wind-up Bird Chronicle” som jag kommit halvvägs i. Han läsa några rader när jag upptäckte att någon stod oroväckande nära, precis mitt emot mig, och betraktade mig.
”Jag är också pank”, höll jag på att muttra, men tittade upp och såg att det var Johanna N.
”Vad du skräms!” sa jag istället.
”Kände du dig iakttagen?”
”Ja, jag blev lite nervös. Jag hade glömt bort att jag hade vänner och bekanta här i Mälarhöjden.”
”Vad läser du för något?”
Jag höll en monolog om Murakamis samlade verk under resan till Liljeholmen, Johanna nickade och ställde frågor som den journalist hon är, och så skildes vi åt. Hon mot sin gruva, jag mot min.
--
Ikväll har jag tittat på film. ”Attentatet Mot Richard Nixon”. Väldigt tät, gripande och välspelad. Den amerikanska drömmen synad genom Dostojevskijs källarhål. En fallstudie, och en ganska fantastisk sådan, om än väldigt oroande. Jag fann nämligen att jag identifierade mig väldigt starkt med Sam Bicke, fann honom djupt sympatisk och beundransvärd. Hans självutplånande vägran att kompromissa och acceptera samhällets spelregler borde man ju egentligen avfärda som fullständigt idiotisk, men jag imponerades istället och kände att jag skulle vilja bli mer som honom. Inte dra det så långt som till slutscenerna, men lite längre än jag gör idag kanske. Bli mer obeveklig, knyta näven lite hårdare i fickan. När sluttexterna rullat förbi kände jag sån ångest över att gå ett liknande öde till mötes att jag var tvungen att ta en långpromenad genom Mälarhöjden.
Solen var på väg att gå ner, det var ljummet i luften och det doftade tungt av syrener. Här är verkligen prunkande. Lyxvillorna nere vid vattnet skyddas av flera lager murar och vallgravar och radvis av buskar, fruktträd och blomsterrabatter, de har tinnar och torn och flera våningar och på uppfarterna står sportbilar och motorcyklar, skinande blanka. Det är ett absurt kvarter att bo i, absurt med väldigt vackert. Inget kvarter som vare sig jag eller Sam Bicke borde leva i, men här lever jag, som ett trojanskt virus som Bosse släppt in i hårddisken.
Jag mötte honom på vägen hem, Bosse. Han var ute och rastade Snobben, hunden som just nu jagar en boll över golvet strax ovanför mitt huvud.
”Är du intresserad av fotboll?” frågade han.
”Jag är inte så värst insatt”, sa jag.
”Jag och sonen ska kolla på matchen, du kan ju komma upp om du vill.”
”Tack men nej tack”, sa jag. ”Jag ska knyta mig tidigt ikväll.”
Det ska jag nog inte, men jag uppskattade gesten. Det blir en kopp te, lite läsning och lite ångest över att jag spenderar ännu en kväll hemma i kryptan istället för bland vänner.
Det har varit några ensamma dagar.