Panik.

Torsdag 10 maj - 07

Nu är det lite panik. Jag borde plocka ordning i mitt krypin, men jag lyssnar på Damon & Naomi och har panik istället. Jag blev nyss uppringd och informerad om vilken klubb K kommer att befinna sig på imorgon, och jag måste naturligtvis också befinna mig där. Problemet är bara att jag inte har någon att gå med. Ingen ur min vanliga posse kan. Fredrik jobbar, Åsa pluggar, Anna är bjuden på något exklusivt med gästlista där hon måste närvara, arbetskamraterna går inte ut på såna ställen jag vill gå ut på och Olof går inte att få tag i. Panik som sagt. Jag kan ju inte gå dit själv som nåt jäkla mobboffer, men jag kan definitivt inte stanna hemma heller. Bara tanken på att behöva spendera hela helgen i kryptan får min panik att eskalera tills den i princip ger utslag på richterskalan. Jag ringer och skriver till varenda person jag känner i Stockholm med omnejd, och kan bara hoppas att någon nappar.

Jag hatar egentligen att förkorta namn till ensamma bokstäver. Det känns klyschigt och det känns nästan kränkande, men i fallet K gör jag ett undantag. I fallet A likaså. A är lika med Anna, men det namnet måste förkortas eftersom det redan finns för många Annor. Min gamla skolkamrat Anna som hjälpte mig med flytten, min gamla klasskamrat Anna som kommer förbi kryptan och fikar senare i veckan, och så A då, som jag tog två öl med igår. A som jag hade ihop det med för sex år sedan, A som jag av en slump träffade på Götgatan för några veckor sedan. Vi tog en fika då, vi bytte nummer, och sen hände inget på ett bra tag. Sen skickade jag på vinst och förlust iväg ett SMS, och igår kväll träffades vi alltså igen över två öl på Snapps uteservering på Medborgarplatsen. Det var enormt avslappnat och trevligt. A är en väldigt rolig människa. Under de sex år som passerat sedan vi sist sågs hade jag nästan glömt bort hur hon var som person, eller åtminstone inbillat mig att hennes personlighet skulle ha nötts bort och ersatts av något annat. Naturligtvis är man inte riktigt samma personer längre, somligt har självklart förändrats, men i hennes fall märkte jag inte att något skulle ha försämrats. Förmodligen är även jag i stort sett densamma, och jag tror inte att jag heller försämrats nämnvärt.

Vi skildes åt efter de två ölen, hon cyklade hem och jag gick till Willys för att handla. Fastnade dock utanför biografen när jag insåg att ”Spider-man 3” snart skulle visas. De två ölen hade gjort mig lite lullig och jag kände ett enormt behov av lite superhjälteaction. Precis som idag ringde jag halva telefonboken i jakt på någon att gå med, och precis som idag var det ingen som hade tid. Lommade hem till mitt istället, läste en stund och slocknade sedan.
--
Idag, innan paniken slog ner, har jag arbetat en halvdag och därefter varit på konferens där jag ätit gratis lyxmiddag och låtsats lyssna på diverse chefers siffertugg. Dessutom har jag hunnit med en snabb fika med Terese. Jag hinner med så mycket nu när jag inte har något bredband som låser fast mig i hemmet.