The last snowstorm of the year.

Måndag 31 december - 07

Det blev en bra julafton till sist. Snön, eller snarare rimfrosten, hade smält bort, så jag vaknade upp till ett gröngrått Karlskoga. Frukostbordet var dock framdukat, så jag glömde negativa tankar ganska snart. Några av dem i alla fall.

Farfar kom förbi, och det var första gången jag såg honom på flera år. Han har fått grönstarr, men verkade vara vid gott mod ändå. Jag fick en flaska rött i julklapp av honom, ”Andes” (eller ”Anders” som min pappa tyckte det stod). Direkt efter julklappsutbytet skjutsade pappa ut mig och min bror till min moster med familj, där vi slappade i tevesoffan tills det var dags att åka ut till mormor och morfar. Av någon anledning blev jag rätt trött, det blev lite väl stimmigt kanske, så jag gick till övervåningen och sov en stund. Jag vaknade, åt julbord, och gick sedan och la mig igen, tills det var dags för julklappsutdelning. Min kusin Jimmy fick agera tomte, men gjorde det med en egen twist – han tejpade ett skrikande ansikte från någon Lindex-reklam framför ansiktet, och det såg förstås helt vansinnigt ut. Efter att klapparna öppnats och morfar glidit runt med en stor säck där vi kunde slänga papperet var det dags för lite fika, och sedan minglade jag mest med mina släktingar tills det var dags att dra vidare. Det var nog det senaste julfirandet jag någonsin upplevt. Mina morföräldrar är gamla simpla människor som sover på nätterna, och därför brukar vi åka hem före klockan tio. Den här gången var vi kvar till långt efter elva. Anledningen var att mamma ville gå på midnattsmässan, och jag lovade att följa med henne. Jag är inte särskilt kyrklig av mig, känner mig mest illa till mods av att vara i kyrkor. Den allvarliga, högtidliga atmosfären i dem tynger ner mig. Men för mammas skull kunde jag offra mig. Och visst, ganska fint var det, även om jag distraherades av en tvångstanke – jag var tvungen att leta deprimerande titlar i psalmboken. Den allra värsta hette något i stil med ”När livet trasas samman”. Det fann jag lite roande.
--
Juldagen var nog den lediga dag jag sett mest fram emot. Peter, Ann-Sofie och Ludde var strandsatta i Karlskoga precis som jag, och det innebar naturligtvis ett obligatoriskt besök på Red Brick. Som förfest tog jag två öl och kollade på avslutande avsnittet av ”Upp Till Kamp”. Sen knallade jag bort till stan och tackade högre makter för att mamma flyttat till en så pass central lägenhet. Det regnade men kändes ändå okej. Jag var uppklädd som aldrig förr, och mötte upp mina vänner på en pizzeria mitt emot polisstationen. Det blev ett kärt återseende, och som alltid försökte vi ta bilder på det temat. Vi har en tradition, att varje gång vi återser varandra tar vi foton där vi försöker se så apatiska och missnöjda ut som vi bara kan. Det brukat gå sådär, och jag måste alltid försöka tänka på hemskheter och tragedier för att det ska lyckas. Så även detta år.

Vi befann oss snart på Red Brick, där jag även träffade andra gamla vänner och bekanta. Tomas, som var något av ett rötägg under låg-, mellan- och högstadiet, men som under gymnasie- och postgymnasietiden utvecklades till en riktigt trevlig person. Robert som jag umgåtts väldigt mycket med tidigare, men aldrig talar med längre. Olov, som är en av de roligaste människor jag känner, och som tydligen bott i Stockholm i höst. Det var trevligt att träffa dem alla, men kanske inte så mycket mer än så. Jag återvände till mitt ursprungliga sällskap, samtalade med dem och spanade på en söt tjej i rödrutig klänning hela kvällen. Eller ja, fram till halv ett ungefär, då Peter och Ann-Sofie ville gå, och hungrig som jag var följde jag med. Jag slukade en pizza innan jag stapplade hem.
--
Resten av ledigheten har mest bara passerat. Det har varit sömnlösa nätter med hundar och katter som klättrat runt i sängen, det har varit en trevlig fika på Café Kulan med en nyfunnen bekant, det har varit oro och funderingar inför framtiden, främst gällande ekonomi och boende, och till sist åkte jag tillbaka till Stockholm och tillbringade två dagar i sängen, min egen säng. Välbehövligt.
--
Idag är det nyårsafton. När jag vaknade vräkte snön ner. Det gör den inte längre. Jag har farfars julklapp väntande på diskbänken, jag har finkläderna på, jag har planer för kvällen. Först ska jag sova en stund, och sen ska jag dricka, och sen väntar 2008 på mig, strax bakom hörnet, som en mördare med kniv.

Little Woody Allen.

Lördag 22 december - 07

”See, I’ve always had this… this penchant for what I call “kamikaze women”, because I… I call them kamikaze, because they crash their plane, they’re self destructive, but they crash it into you and you die along with them. As soon as there’s a challenge, as soon as there’s very little chance of working out – or no chance – or there’s gonna be hurtles or obstacles something clicks into my mind. Maybe that’s because I’m a writer, but some dramatic or aestetic component becomes right and I go after that person. There’s a certain dramatic ambiance that almost makes me fall in love with the person, in love with the situation in some way, and of course it has not worked out well for me, it has not been great. ”

- Woody Allen

Jag ligger på sängen i ett rum i mammas lägenhet i Karlskoga, det närmaste ett pojkrum jag kan komma. Jag har inte vuxit upp i detta rum, jag har ingen relation till detta rum, men det är ändå på många sätt en fristad. Här finns i bokhyllan några böcker som är mina, här finns på ett bord några böcker jag tagit med mig, här finns min laptop som jag nu skriver på. Här utanför har det snöat betydligt mer än i Stockholm. Marken, taken och framförallt träden, är pudrade av ett tunt lager gnistrande snö, och det ser riktigt behagligt ut. Något inte långt från vad som brukar klassas som julstämning börjar infinna sig.
Hela december har jag längtat efter detta. Elva lediga dagar i rad, majoriteten av dem tillbringade i hemstadens relativt lugna vrå. Jag ska ta det skamligt lugnt, har jag tänkt. Det kan jag behöva.--Den gångna veckan har mest varit en transportsträcka med julledigheten som mål. Jag har mest inte gjort någonting. Alla julklappar har redan inhandlats, så efter jobbet har jag inte haft några måsten. En kväll käkade jag pasta med ostsås och vegetariska schnitzlar hos Fredrik, och så kollade vi på den ryska filmen ”Återkomsten” som var fantastiskt bra.

Men den största delen av veckan har jag tillbringat i mitt huvud, i fåniga fantasier om något som jag vet aldrig kommer att hända, orealistiska, ologiska men ack så romantiska fantasier om en lyckligare tillvaro tillsammans med en människa som jag aldrig någonsin har träffat. Och allt detta endast på grund av några korta meningsutbyten på nätet, där mitt senaste aldrig ens besvarades. Det är patetiskt, och egentligen är det ju bara resultatet av en växande längtan, fel; desperation, efter kärlek, en desperation vars like jag inte sett maken till sedan gymnasietiden.

Eller? Är det rent av någon genuint? Är tanken på det okonventionella, det problematiska, snackisen, det som sätter mitt hjärta i dunkning? Jag vet inte. Men hon verkar vara en fantastisk människa, och om jag så bara fick vara hennes vän skulle det nog räcka för att göra mig till en lite lyckligare människa. Kanske. Men vore inte allt det i så fall än mer patetiskt?
--
Jag var nyss på stan och köpte mig två böcker; den där ”Vindens Skugga” av Carlos Ruiz Zafón, samt ”Woody om Allen”. Efter en stunds bläddring i den sistnämnda slog det mig att min vän A faktiskt är ganska lik en ung Diane Keaton. Sen blev jag sugen på att se ”Husbands And Wives”, så det gjorde jag. Det är så jag planerat att tillbringa mina lediga dagar. Kolla ikapp, läsa ikapp, skriva ikapp.

First there’s laughter, then those tears.

Måndag 17 december - 07

Och som alltid när man har förväntningar blir man besviken. De senaste festerna med jobbet har varit riktigt roliga, främst för att jag varit fullständigt fri från förväntningar, alternativt varit på rätt dåligt humör före festen, börjat dryga mig mot folk och till sist blivit så road av mina egna upptåg att jag plötsligt insett att jag har riktigt roligt. Den här gången var det precis tvärtom. Jag hade varit peppad hela veckan. Jag hade köpt nya kläder, inte enbart för det här tillfället, men tanken på att få göra entré i finbyxor och finskor; jag som annars mest utmärker mig genom att glida runt i jeans och band-t-shirt där alla andra går runt och är stiffa i kostym, var kittlande.

Och det började bra. Jag kände mig mycket stilig, arbetsdagen var avslappnad, alla mådde fint och väntade tålmodigt men förväntansfullt på kvällen. Vid halv fyra, när telefonslussen stängts lutade jag mig tillbaka i stolen med hörlurar på huvudet och roliga YouTube-klipp på datorn. Jag tänkte inte arbeta en minut mer än nödvändigt. När jag såg arbetskamrater på olika håll i lokalen öppna sina ölburkar ville inte jag vara sämre, utan korkade upp. Ola kom ner från övervåningen och öppnade en öl han också, och även John anslöt. Vi gick ut i lilla köket och satte oss i lysrörsljuset. Pratade lite. Garvade. IT-avdelningen hade dukat upp med chips, glögg och en hel postback full med is och ölburkar. Vi gick dit och tog varsin. Den söta tjejen i kvalitetsgruppen, hon med de sorgsna ögonen, var där. Hon hälsade på mig, och det kändes hoppfullt. Jag fick ta en öl till, så det gjorde jag. Sen öppnade jag en egen, och när den var slut hällde jag upp ett glas vin. Jag blev ganska bra i gasen, och kvällen hade inte ens börjat. Jag gick till receptionen med John i släptåg, vi snackade Kalmar, vi snackade kärlek och bryderier, och vi som aldrig ens brukar snacka överhuvudtaget. I receptionen fick man servera sig själv glögg, så det gjorde vi. Två rågade pappmuggar med hela klumpar hoptorkade russin i. Maria kom tillbaka efter att ha varit och köpt julklapp, och jag gastade något om att hon var arbetarklass. Jag var förmodligen både tråkig och jobbig, men jag hade ganska roligt. John och jag talade om att man måste beväpna sig med en rejäl dos ironi för att överleva på ett sånt här ställe, och han sa att jag påminner om Tim i The Office, vilket gjorde mig väldigt glad.
Så blev det dags att sätta sig till bords och äta. Det var första julmaten för året, och jag tyckte det smakade helt okej. Tyvärr avbröts ätandet gång på gång av tröttsamma lekar, där de allra tröttaste var de som gick ut på att ledningsgruppen skulle visa att de minsann också var människor som alla andra, och inte bara det, utan människor med självdistans, som inte är det minsta rädda för att göra bort sig lite, bjuda lite på sig själva… Sköna typer helt enkelt! Jag himlade med ögonen åt luciatåget med VD:n i spetsen och åt platschefens snapsviseskrålande. Hämtade en till öl, liksom för att stå ut med allt spexande, och det var här nånstans det började gå utför. Jag blev nämligen för full. Det var länge sen det hände att jag blev för full på det viset. För bakfull, visst, men inte för full. Jag blev inte ens för full på något underhållande vis, utan bara seg och grinig. Hamnade i ett oerhört meningslöst samtal med en nästan lika full Louise, men var tvungen att göra ett avbrott för att dricka vatten. Sen vandrade jag mest omkring i lokalen, varv efter varv efter varv, och alla jag kunde tänka mig att tala med var redan mitt uppe i samtal med folk som jag inte gillar. Jag blev ännu grinigare. Ola var på väg att gå, så jag planerade att haka på honom, men när jag klätt på mig och gått ut såg jag inte till honom. Däremot fick Charlotta syn på mig och började dra i min halsduk och sluddrade att jag inte skulle gå.
”Lägg av!” fräste jag. ”Släpp!”
Hon släppte, och jag åkte hemåt. Tänkte först att jag skulle ta mig till Skanstull och se om Fredrik hade lust att umgås; klockan var trots allt inte ens tolv. Men Fredrik svarade inte i telefon, och jag var så trött att jag under resan höll på att somna, flera gånger.
--
Jag mådde okej nästa morgon, fysiskt men inte psykiskt. Jag var så besviken på gårdagen att jag ville slå sönder något. Det gjorde jag inte. Tog mig till OK/Q8 istället, löste ut ett bokpaket bestående av Rob Sheffields ”Kärlek Är Ett Blandband” och den nya Klas Östergren-boken som min pappa ska få i julklapp. Satte mig sedan på tunnelbanan och började läsa. Var lite lätt förvirrad och glömde för ett ögonblick bort vart jag var på väg (jag var på väg till St:Eriksplan för att fika med Moa) men lyckades komma ihåg att kliva av vid Fridhemsplan och byta tunnelbana. Jag kände mig alldeles klen i kroppen, och stapplade fram som en zombie genom gatorna. Jag tröstköpte en King Creosote-skiva på Record Hunter, och träffade sen på Moa och hennes vänner. Jag var egentligen inte särskilt upplagd för umgänge, och undrade så smått varför jag åkt in till stan överhuvudtaget. Sen mindes jag: jag hade ju bokat in vinpimplande med Fredrik på schemat. Jag försökte få tag i honom, men fick inget svar när jag ringde. Till sist åkte jag hem till honom och ringde på. Han öppnade i bara kalsongerna, och såg så härjad ut att jag nästan trodde det var Gollum som stod där i dörröppningen. Men han piggnade till rätt snart, vi korkade upp (jag hade ju bara druckit ett glas av mitt eget vin kvällen innan, så jag behövde inte köpa något nytt) och efter en stund anslöt hans vän, lämpligt nog döpt till Fredrik även han. Vi lyssnade på Frank Sinatra, och hade ganska trevligt, även om det var lite avslaget. Ingen av oss var väl jättepigg.

Vi hamnade på Metro, där kvällen fortsatte i samma stil som i Fredrik lägenhet. Vi köpte in öl efter öl, snackade, men samtalsämnena var sällan särskilt muntra. Jag valde att sova över på hans soffa framför att åka hem på natten. Vaknade flera gånger av hans katt som svansade över golvet och tittade på mig med en outgrundlig blick.

När jag vaknade följande morgon var jag inte farligt bakis, men mådde skit ändå. En otäck insikt började formas i mitt huvud. En insikt om att jag i grund och botten inte tycker att mitt liv är roligt. Alls. Att jag, om jag skulle kunna väga allt som gör mig ledsen, upprörd, uppgiven, sänkt, mot det som lyfter upp mig, så skulle den negativa vågskålen få livets få glädjeämnen att slungas iväg som av en katapult. Jag antar att det märks ganska väl, på alla sätt och vis. Jag är inte en särskilt glad människa. Jag är inte harmonisk. Jag tycker i grund och botten inte särskilt mycket om vare sig mig själv eller andra människor.

Länge, länge, ända sedan jag första gången började må som jag oftast gör, har jag fascinerats av tanken på att nå botten. På att tappa kontrollen helt. Att släppa allt ansvar, som man släpper en påse ruttnande sopor i sopnedkastet. När jag satt på tunnelbanan, på väg hem den här förmiddagen, fruktade jag för första gången att jag verkligen var på väg dit. Att jag stod med soppåsen i handen. Det var svårt att tänka klart, jag fokuserade på problem jag inte tänkt på tidigare, och lösningarna på dessa problem blev mer och mer drastiska ju mer jag grubblade. Förvånansvärt många av dem gick ut på att be folk jag förmodligen egentligen tycker om att fara åt helvete. Jag vet inte vad det skulle leda till annat än att dra mig än längre ner i djupet, men det kändes som en god idé just då, och även om jag aldrig de facto bad någon fara och flyga ägnade jag söndagseftermiddagen åt att vara kort i tonen, fräsa åt folk och sucka högljutt. Det har jag till stor del fortsatt med även under måndagen, även om jag undvikit de värsta konflikterna genom att på jobbet gömma mig mellan mina hörlurar med den mörkaste musiken jag kunnat hitta i huvudet, och med tårar i ögonen.
Det är ett underbart liv detta.

Power out.

Torsdag 13 december - 07

Det är mycket väntan just nu. Väntan på snön som aldrig kommer, på den årliga julfesten (jag hoppas på att bli full, hångla och ställa till med scener), på julledigheten, på att få komma hem till Karlskoga och sjunka ihop på sofflocket och inte resa sig upp förrän dagen före nyårsafton…
--
Roligare; gud vad fly jag kommer se ut på julfesten imorgon! Kavaj från Whyred, schackrutig Tiger of Sweden-skjorta, ljusgrå gubbbyxor, blixtrande blanka italienska finskor och så gubbkepsen på sned. Ångrar nästan att jag inte köpte den smala svarta slipsen jag dreglade över på Judiths igår, men min plånbok ylade förtvivlat och ville att jag skulle gå, så jag lydde. Istället gick jag vidare till Myrorna, där jag köpte mig ett skärp, en bok av Will Self och en skiva med His Name Is Alive. Nästa anhalt blev Stadsmissionen, där jag köpte billiga skivor. Fyrtio kronor styck för Suedes debutskiva, och så ett par skivor som förmodligen blir julklappar här och var, och därför inte bör nämnas här. Kan dock avslöja att mitt bidrag till jobbets julklappsbyte blir Grandaddys "The Sophtware Slump". Vet inte vem där som skulle kunna tänkas uppskatta den, men å andra sidan uppskattade jag inte riktigt den fönsterskrapa jag fick förra året, så det jämnar ut sig.
Efteråt mötte jag upp Louise, som också varit och shoppat på sitt håll, utanför Åhléns, för en kvick fika innan det var dags att fara hemåt. Det var en bra dag, men efteråt, när jag kom hem, lade sig en känsla av tomhet över mig. Jag antar att det är den känslan som alltid dyker upp när man konsumerat sig till lycka. Från jackfickan hördes fortfarande plånbokens dämpade ylande.
--
Det blev strömavbrott på jobbet igår. Det klickade varnande i monitorn först, blinkade till, och sedan var allt svart. Det vanliga jobbsorlet steg några decibel när ungefär hundra kontorsråttor samtidigt reste sig från sina stolar, suckade, svor eller skrattade. Själv lutade jag mig tillbaka förnöjt och njöt av pausen. Även telefonen var naturligtvis utslagen, så det fanns inte mycket att göra. Jag rullade kontorsstolen lite närmare fönstret och dagsljuset och läste någon sida i Guy De Maupassants ”Bel-Ami” medan jag väntade på det oundvikliga – att strömmen skulle komma tillbaka. Det gjorde den inte. Något batteridrivet blinkade blått nere vid IT-avdelningen, pulserande och psykande. Louise försökte slå på radion, som också var batteridriven, men den bara brusade. Mobiltelefonerna saknade täckning också. ”Det är så här det börjar…” sa jag dramatiskt, men ingen annan tycktes uppfatta den parodiska katastroffilmsstämningen, så skämtet föll platt till golvet. Jag lekte med tanken på rymdinvasioner, kärnkraftsolyckor, ryssen och levande döda innan jag tröttnade på stolen och reste mig för att mingla lite.
Det rådde avslappnad och uppsluppen stämning på kontoret nu. När alla insett att de inte kunde arbeta, och att anledningen låg utanför deras kontroll, släppte de sina hämningar och började frottera sig med sina arbetskamrater. Det påminde lite om mellanstadiedisconas ”Mörka minuten”, och precis som då letade jag upp ett span; Jenny på ekonomi. Inte för att det hände någonting, förstås, men jag testade mitt katastroffilmsskämt igen, och det funkade bättre på henne. Hon skrattade artigt. Sen satte jag mig på min plats igen och slöade i en och en halv timma, tills strömmen slutligen kom tillbaka. Den hade varit utslagen i hela området.
--
Två år sedan exakt. Jag var inte medveten om det förrän jag påmindes om det i ett mail. Förra året vid den här tiden låg så mycket annat och gnagde – pappas operation framförallt – och jag hade inte riktigt plats för att reflektera över annat ledsamt, men i år har det, åtminstone undermedvetet, legat och skavt någonstans, för jag har haft våldsamt dåligt samvete till och från den gångna veckan.
Det är idag två år sedan exakt sedan jag träffade henne senaste gången. Senaste eller sista. Det får tiden utvisa. Det var, om jag inte missminner mig, en vacker dag, mer vår än vinter, fälten låg öppna utanför bussens fönster på vägen hem, och jag lyssnade på Go-Betweens.
Därpå följde två år. Två år av ensamhet.

Skymningslandet, skymningsmannen.

Måndag 10 december - 07

Det här har jag inte berättat tidigare, för jag har aldrig reflekterat över det förrän nu, men jag har en återkommande dröm som går ut på att jag färdas mellan Kristinehamn och Karlskoga, till fots eller på cykel. Det är en tämligen meningslös dröm, jag kan verkligen inte förstå symboliken. Jag har ingen relation till Kristinehamn, och den enda verkliga upplevelsen som kan liknas vid detta är när jag i min ungdom vid några tillfällen cyklade till och från Linnebäck (som då alltså ligger mitt emellan Kristinehamn och Karlskoga).
Det finns alltid något obehagligt med de där drömmarna, som om något ondskefullt lurar i de värmländska skogarna, något som iakttar mig medan jag rör mig hemåt. Ofta ser jag camping- och rastplatser längs med vägen, men de är oftast folktomma, och är de det inte så är människorna där tystlåtna och buttra. Det är alltid skymning.
Inatt kom en annorlunda twist på drömmen. Jag hade sällskap. Jannis och Beckius var med mig på min vandring. Vi gick på en tågräls. Det var uppenbarligen en mycket gammal räls som inte användes längre, för den var sprucken och rostig och trädstammar hade här och där vält över den. Den gick genom skogen, och sålunda gick även vi genom skogen. Mellan träden skymtade man stora vägen, E18, men inga bilar syntes till. No cars go.
Vi kom fram till en bro. På andra sidan fanns ett litet samhälle, bestående av ett fåtal lägenhetskomplex. Vi såg att det stod en man mitt på bron. Han såg olycklig och förvirrad ut, och höll en ölburk i handen. Vi började prata med honom, jag minns inte vad som sades, men det var uppenbart att någonting inte stod rätt till med honom. Han verkade inte farlig eller så, bara djupt olycklig, som om han kikade ut på oss genom ett svart hål. Beckius ledde mig och Jannis avsides. Han hade fått en idé. Den här killen skulle man utan några som helst svårigheter kunna skinna på pengar! Han hade en plan, och allt vi behövde göra var att spela med.
Vi följde med den stackars förvirrade mannen hem till en fallfärdig lägenhet på andra sidan bron. Det var stökigt, kartonger och matförpackningar på golvet, möbler saknades helt och håller sånär som på en tältsäng med sprucken madrass. Beckius förklarade för honom att om han bara gav oss pengar skulle vi se till att han fick det betydligt bättre. Vi skulle komma tillbaka varje dag, vi skulle köpa honom fina saker, vi skulle laga mat åt honom. Naturligtvis hade han inga intentioner att hålla de löftena, det var bara snack för att komma åt hans pengar. Jag såg hur den deprimerade mannen blev gladare och gladare, men vetskapen om den besvikelse han hade att vänta tyngde ner mig. Det var fruktansvärt att beskåda. Planen började kännas obehaglig, men det var för sent för att dra sig ur.
Sedan minns jag inte mycket mer än känslan. Samvetskvalen, ångesten. Det var något med den där mannen som fick mig att tänka på ett djur. Något hjälplöst, naivt, oskyldigt. Hur skulle man någonsin kunna utnyttja en sådan människa?
Jag vred mig i plågor tills jag slutligen vaknade, tröttare än jag var när jag somnat.

And she would darken the memory.

Söndag 9 december - 07

Migränen försvann till sist, och veckans sista arbetsdag fick lov att härdas ut innanför arbetsplatsen murar. Efteråt lovade jag mig själv en lugn helg. Skrivande, läsande, filmtittande. Umgänge med pappa, Johanna och Maggan som skulle titta över på lördagen. En promenad med Linda på söndagen. Ingenting att hetsa upp sig över, ingen stress, ingen ångest. No alarms and no surprises.

Det började lovande. Jag kom hem, åt några mackor till kvällsmat och sov sedan en stund. Vid tiotiden hade jag bokat tvätttid, så jag gick i maklig takt mellan tvättstugan och lägenheten och tillbringade tid vid datorn mellan sessionerna. När tvätten var färdigtumlad drog jag igång Ken Loachs ”Bread & Roses” och såg ganska exakt halva innan det kändes som att det var dags att kalla det en dag.

På lördagen kom så familjen från Karlskoga. Jag hann vakna, äta frukost, vika tvätt och snygga till det lite hemma innan de stormade in. Det var trevligt, men jag var lite trött och snarstucken, och kanske inte så social som jag borde vara. Dessutom försökte jag desperat undvika samtalsämnen som stressar mig, medan min pappa och hans fru älskar den sortens konversationer (”Vad ska du göra med ditt liv? Hur är det med hälsan? Det du behöver är ett körkort. Hur går det med journalistiken?”) och det gjorde mig ju inte mindre snarstucken.

De for hem framåt kvällningen, och jag lade mig raklång på sängen utan intentioner att göra något alls. Såg klart ”Bread & Roses”, och satt sedan på MSN ett tag, tills jag kände en välbekant ångest krypa sig på. Jag kände mig plötsligt så förfärligt och hopplöst ensam. Visst, för kvällen var det självvalt, men jag vill egentligen inte alls ha det som jag har det. Jag vill inte att allt socialt umgänge ska behöva bokas in, eller att alkohol ska behöva blandas in. Jag vill ha någon som bara kommer över, eller som jag bara kan komma över till. Någon som inte ställer några stora krav på att det måste hända något jämt (även om saker gärna får hända då och då), som tycker om mig även när jag är som mest tråkig och intetsägande, även om jag bara vill sortera skivor en hel kväll.
Vad jag egentligen försöker säga är att jag saknar kärlek. Jag vill ha en flickvän. Inte vem som helst förstås, någon med liknande intressen, mål och värderingar, som man kan se någon slags framtid tillsammans med. Just den här kvällen kändes det dock tämligen hopplöst. Alla jag någonsin intresserat mig för har kärleken i sikte på andra håll, och den insikten förmörkade mitt sinne. Jag visste att ingenting blev bättre av att jag låg hemma och inte gjorde någonting alls, och det blev ju definitivt inte bättre av att jag öppnade en flaska vin, men det gjorde jag ändå. Jag vet faktiskt inte var kvällen hade slutat om inte Louise övertalade mig att hänga med henne och Ola ut på en öl på Götgatan. Jag var skeptisk till en början, men som så många gånger annars infann sig det där futtiga hoppet om att det här kanske var kvällen då jag äntligen skulle träffa någon, så någon timme senare stod jag på Södermalmstorg. Så mycket för min lugna helg.
Ganska omgående såg jag en affisch som skvallrade om att Twilight Sad skulle till att spela på Debaser den här kvällen. Ola och hans vänner var också sugna på att gå dit, eftersom det var något tioårsjubileum, så vi styrde kosan tillbaka mot Slussen. Vi hade tur, det var ingen köbildning alls, så vi kom in utan problem.
Och vad kan jag säga, det blev en bra kväll. Inte spektakulär, men rolig. Twilight Sad var bra, helt okej, men roligast var det nog ändå att dansa efter spelningen. Jag var så pass nykter att det till en början var lite jobbigt – jag känner mig alltid så självmedveten och fånig när jag dansar – men efter ett tag släppte det. Jag försökte flirta lite i baren, och fick några blickar och leenden besvarade, men vågade aldrig försöka göra något av det. Vid ett tillfälle spelades Broder Daniels ”Shoreline” och hela lokalen sjöng med. Det var ett vackert ögonblick. Kvällens roligaste var när Louise strax efter att låten tonats ner frågade: ”Vad var det för låt?”

Jag kom hem vid halv fyra, men var behagligt nog inte särskilt berusad, och därmed inte heller särskilt bakis morgonen därpå. Jag kunde i sakta mak fixa frukost, sitta vid datorn och göra mig i ordning innan det var dags att åka in till stan. Söndagen blev behaglig, med långpromenad och trevligt sällskap, samt löfte om Irish Coffey-kväll efter jul. Men jag känner mig fortfarande ensam.

Migrän, dag 3.

Torsdag 6 december - 07

Det börjar med fläckar i synfältet, såna som annars brukar dyka upp när man stirrat in i solen en stund. Sedan kommer ryckandet. Fladdrandet. Som om en liten nerv piggnat till och börjat leva fan. Efter en liten stund, tio, femton minuter ungefär, ger sig ryckandet och man ser klart igen. Man pustar ut, tror att faran är över. Men det är det förrädiska lugnet före stormen. Bara minuter senare mobiliserar sig migränstyrkorna och anfaller med nya krafter. Det känns som om någon slår in spikar innanför högra ögongloben, världen börjar snurra, helst av allt vill man bara lägga mig ner och dö.
Det är tredje dagen i rad nu, den värsta attacken av dem alla, och jag tänker; ”tänk om det aldrig går över? Tänk om detta bara är början? Tänk om enda lösningen är att pressa en borrmaskin mot tinningen och hoppas på det bästa?”

Dagarna har börjat okej. Faktum är att jag igår, onsdag, mest bara sjukskrev mig för att jag försovit mig. Migränen dök upp senare på dagen, som en efterhandskonstruktion, fast på riktigt. Egentligen skulle jag hem till Fredrik och se på ”Med Kallt Blod” på kvällen, men det ställde vi in.
Den här dagen började också okej. Jag kom upp i någorlunda god tid, bredde mackor och bryggde blaskigt kaffe (börjar perkulatorn också strejka? Fattas bara!), letade vägbeskrivningar och skrev ner telefonnummer och förberedde mig mentalt för jobbintervju igen. Bemanningsföretaget som jag varit i kontakt med ringde mig igår och sa att Siemens ville träffa mig snarast möjligt.
”M-men jag är sjuuuuk”, gnällde jag. Det hjälptes inte. ”Det vore verkligen bra om du kunde ta dig dit, risken är annars stor att de går vidare med någon annan sökande”, sa bemanningsföretagstjejen strängt. Jag kunde ju inte gärna berätta att jag inte ens är särskilt intresserad av det där jobbet - Upplands Väsby är långt bort, och om jag i framtiden flyttar till sydligare breddgrader kommer det ligga ännu längre bort – så jag lovade att göra ett försök.
Det såg ut att bli en fin dag. Solen sken faktiskt försiktigt bakom molnmassorna, och jag kände mig lite hoppfull. Ingen huvudvärk så här långt, och jag kände mig cool och ganska irländsk i rock, Mike Scott-hatt och med ”Odysseus” under armen. Jag satte mig på bussen mot Universitetet och bytte till pendeltåg vid Ulriksdal. Det kändes som ett litet äventyr, en liten utflykt, och jag trivdes rätt bra. På Pressbyrån vid Upplands Väsby köpte jag senaste numret av Sonic som jag började läsa i väntan på sista bussresan.
Det var då attacken kom. Det började med lässvårigheter. Vita fläckar uppenbarade sig i texten, och orden började studsa upproriskt mellan raderna. Jag slog igen tidningen och ville bara gråta, men satte mig istället på bussen och höll ut. En gigantisk byggnad med Fujitsu Siemens tatuerat på sidan tornade upp sig i bakgrunden efter någon kilometers illamående. Jag klev av och promenerade, först på en cykelbana och sedan, något smärtsamt, en grusväg. Efter att ha anmält mig i receptionen slog jag mig ner i en skinnsoffa och väntade. ”Are you William?” kom någon fram och frågade, men jag var inte William, så jag sa ”no”. Strax därpå bröt ett alldeles fruktansvärt katsenjammer ut. Det tjöt och pep i hela lokalen, och människor skyndade ner för trapporna till receptionen. Det var tydligen brandövning. Hela världen konspirerade mot mitt huvud. Tack och lov slutade larmet tjuta ganska snart, och en gråskäggig man gled fram till mig, skakade min hand och bad mig följa med på fryntlig skånska.
”Verkar som om vi måste tränga oss igenom ett brandinferno för att komma upp”, sa han medan vi gick uppför trapporna. Ett brandinferno hade varit att föredra framför det inferno som just då härjade i min skalle, men jag låtsades som ingenting och skrattade artigt.
Det vore ingen underdrift att säga att intervjun var en katastrof. Jag kunde inte svara mycket mer än ”Mmmm…” på de frågor jag fick, jag var grönblek i ansiktet och kallsvettades.
”Har du några frågor?” frågade han avslutningsvis. Det hade jag inte. Jag ville bara ut.
”Vi kan ta den här vägen”, sa han och ledde mig genom en nyrenoverad korridor som luktade starkt av målarfärg och rengöringsmedel. Vi åkte hiss till nedervåningen, och det kändes som en tivoliattraktion. Jag stapplade ut genom glasdörrarna, och lyckades ta mig till busshållplatsen utan att gå vilse. Först tänkte jag fråga någon av de väntande när bussen skulle gå, men jag visste för det första inte om jag skulle klara av att formulera en hel mening, och för det andra visste jag inte om jag ville veta svaret. Jag överlevde väntan, och jag överlevde bussresan. I Upplands Väsby kräktes jag Twix bakom en rostig container vid pendeltågsstationen.

Jag nästan dog.

Tisdag 4 december - 07

“Är det nu jag dör?” tänkte jag när blicken blev grumlig och förmågan att fokusera försvann. Bokstäverna snurrade runt som i en strömvirvel på skärmen och tinningarna kändes som om de sakta pressades inåt. Jag tittade fem minuter in i framtiden och såg mig själv i en skakande, fradgatuggande hög på golvet, och det var ingen rolig tanke. Jag såg fem dagar in i framtiden och såg läkarens röntgenbilder av min hjärna, och den stora knölen som långsamt hade sugit energi ur mig de senaste åren och som inom loppet av några veckor skulle ta mig av daga.
Sen insåg jag att syndromen påminde ganska mycket om det som i folkmun kallas ”migrän”. Jag led av det ganska frekvent i min ungdom, men har varit fri från det de senaste åren. Jag hade faktiskt glömt bort hur det kändes. Det var inte något jag behövde påminnas om.
Lösningen såg först ut att bli att gå och låsa in sig i vilorummet en stund. Det kändes förvisso inte särskilt lockande - vilorum, om de finns på arbetsplatser eller i skolor spelar ingen roll, är sällan särskilt mysiga rum att vistas i – men bättre än att sitta vid sin dator med huvudet i händerna och ögonen riktade mot en allt mer psykedelisk skärm där bokstäver och siffror dansade runt till en ohörbar melodi. Tyvärr hade någon hunnit före, och dörren till vilorummet var låst. Slokörad återvände jag till min plats, packade min väska och gick för dagen. Tanken på att fortsätta jobba under de här förutsättningarna var skrattretande, tanken på att ramla ihop i sängen betydligt mer lockande. När jag kom ut i friska luften kom synen tillbaka nästan direkt, och först funderade jag på att gå tillbaka till kontoret igen, men det kändes fånigt, så jag klev på bussen och for hem ändå. Tur var väl det, för när jag kommit halvvägs mådde jag förfärligt dåligt, hade både huvudvärk och mådde illa, och ramla ihop på sängen var precis vad jag gjorde. I tre timmar sov jag. När jag vaknade hade eftermiddagen övergått i en fullständigt meningslös kväll. Jag mådde bättre, men inte bra, och kunde inte komma på nånting att göra. Till råga på allt fungerade internetanslutningen dåligt och fortsatte göra så hela kvällen. En jävla dag. Men dog gjorde jag ju i alla fall inte.
--
Annars har dagarna varit okej. I söndags eftermiddag åkte jag in till stan och lunchade med Louise. Åt en jättegod sallad på nyrenoverade Fåtöljen på Götgatan. Vi tog ett fönsterbord och utanför paraderade tomtar och andra maskeradklädda skummisar förbi med en hel barnaskara i släptåg.
Egentligen tänkte jag åka hem efter det. Skulle gå på bio med Moa på kvällen, men det var inte förrän ganska sent, och jag behövde hinna laga mat innan. Louise insisterade dock på att vi skulle ta ännu en kopp kaffe någon annanstans, och det skulle det nog finnas tid för, så vi tog en promenad till Gamla Stan. Där rådde full aktivitet som vanligt, flanörer och julklappsshoppare i en salig röra. Vi tog omvägar genom slingriga gränder för att slippa den värsta ruschen, men Chokladkoppen som vi tänkte fika på var fullsatt, så vi fick slingra oss tillbaka igen och välja ett andraklasscafé inte långt från tunnelbanan. Det var inte lika mysigt, och personalen var kollosalt otrevlig, men en okej kopp kaffe kunde man få i alla fall, och det var ju huvudsaken. Efter en stund blev vi bortschasade, för bordet vi slagit oss ner vid var reserverat. Vi gick tillbaka till Söder, och hamnade på Hjärtats Bar. Louise tog ett glas vin och bjöd på en öl, eftersom jag har dåligt ställt. Det kändes vuxet på något sätt, att gå ut och dricka en (1) öl, på en söndag. Efter det följdes vi åt till Medborgarplatsen, där jag och Moa sedan gick på bio. Vi såg ”Fyra Månader, Tre Veckor, Två Dagar”, en väldigt svart rumänsk film. Vi funderade en stund på att gå och titta på Mattias Alkberg som skulle spela akustiskt på Debaser senare på kvällen, så vi promenerade dit. Alkberg och Jari Haapalainen stod i dörren när vi kom, men jag låtsades inte om det, utan gick in och frågade om priset. Det kostade förvisso inte farligt mycket, men jag var trött, det var söndag och jag hade inte lagat någon mat inför morgondagen. Så jag åkte hem istället. Hoppas det var en dålig konsert.

Wine destroys the memory.

Lördag 1 december - 07

Lördagkväll. Jag sitter i morgonrock vid datorn, lyssnar på Arab Strap och har ryggen krökt som en gamnacke. Det ligger plastpåsar och smutstvätt på golvet, en tom saftflaska står bredvid datorn på vardagsrumsbordet. Jag är trött men vill inte sova, och snart ska jag dricka te. Det här är första rofyllda kvällen på en hel vecka, men inte innebär det att jag kan slappna av. Det är för mycket oro inombords, mina tankar är överallt på samma gång. Vilken jävla vecka det har varit.
Efter dödsbudet i söndags åkte jag in till stan för att ta en sedan tidigare planerad promenad med Moa. Kände mig märklig till mods förstås, som man gör efter ett dödsbud. Hade dessutom bakfyllevärk i hela kroppen – sviter som satt i sedan fredagen – och det var grått och fult ute, som om någon vält ut en cementblandare och låtit innehållet täcka allt runtomkring. Det blev en trevlig promenad ändå, och jag avslutade med att handla hem lite mat på hemvägen. Kvällen var i stort sett menlös. Jag satt mest och stirrade.
--
Så kom då arbetsveckan, som en ond dröm. Johanna var sjuk, så vi var underbemannade igen. Louise släppte av en bunt krediteringar på min bänk, och meddelade att de skulle vara färdiga senast på fredagen. Jag bara suckade.
”Jag har kämpat typ en halv dag med att sammanställa krediteringsunderlaget. Du kan ju åtminstone tacka”, snäste hon.
Jag skickade ett mail. Inget innehåll, bara en rubrik som löd: ”Tack!” Jag tror ironin sken igenom rätt bra, för tonen mellan oss var ansträngd hela återstoden av dagen.
--
Så blev det tisdag. På eftermiddagen höll Louise i en utbildning i förbokningar, något som jag skulle kunna göra i sömnen. Min närvaro kändes inte särskilt viktig, och när min mobil ringde och displayen visade ett nummer jag kände igen från ett av de jobb jag sökt, lämnade jag naturligtvis rummet och svarade. Jag var tydligen mycket intressant för arbetsgivaren – den ende som var aktuell för tjänsten, och de undrade på hur kort varsel jag kunde sluta. Om jag fick tjänsten, vilket ju allt pekade på i nuläget, ville de att jag skulle kunna börja inom två veckor. Jag lovade att ta reda på det och återkomma.
”Tack för visad respekt”, fnös Louise när jag klev tillbaka in i utbildningslokalen. Jag ryckte på axlarna. Det kändes som att jag fått viktigare saker att fundera på än min och Louises begynnande dispyt. Som till exempel om jag ville byta jobb, och hur jag i så fall skulle gå till väga för att sköta det på smidigast möjliga vis.
Jag gick tidigare den dan, eftersom min mamma var i stan på tillfälligt besök. Hon skulle resa hem igen vid klockan arton, men några timmar ville jag hinna träffa henne i alla fall. Vi möttes upp vid T-centralen, där hon väntade med sin väninna och väninnans son Pavel. Pavel har jag träffat tidigare, vid flera olika tillfällen. Han var kompis med min gamla vän Alex, och jag har även sprungit på honom i Stockholm för flera år sedan. Det kom han dock inte ihåg när jag påminde honom om det. Han visade överlag väldigt lite intresse för min person, och jag förstod verkligen vad han menade när han sa att han minsann bott i Stockholm tillräckligt länge för att kunna kalla sig Stockholmare. Jodå, ett par typiska Stockholmsattribut hade han minsann lagt sig till med. Jag som mindes honom som riktigt trevlig…
Att träffa mamma var mer gemytligt. Hon bjöd mig på en Caesarsallad på en restaurang på Drottninggatan, och sedan promenerade vi och pratade en stund. Hennes buss tillbaka till Karlskoga gick från Kungsbron, så jag följde med dit, och gick sedan till Kungsholmen genom kylan och tog tuben hem.
--
Onsdagen kom och gick; en relativt vanlig arbetsdag med en ovanligt retlig Louise som gick mig på nerverna. Efter jobbet satt jag och stirrade framför datorn en stund, pratade mat och diet med Maria och pratade det förflutna med Beckius i telefon. Han hade tidigare i veckan skickat mig en cd-skiva med en film från min 20-årsfest på. Jag tittade på den och kände mig sentimental och nostalgisk. Där fanns många människor som man träffar allt för sällan numera. Jenny, Helena, Oscar, Alex, Beckius… Gamla vänner som man kanske inte alltid har så mycket gemensamt med längre, men som man likväl saknar när man konfronteras med minnena av dem. Som den här kvällen då. Jag somnade alldeles för sent, med en bitterljuv känsla i kroppen.
--
Torsdagen bjöd till en början inte på särskilt många överraskningar. Jobb, jobb och jobb, en tjurig Louise och en förlamande trötthet i kropp och själ. På eftermiddagen var det min tur att hålla i en utbildning, men den dator jag bokat hade inte rätt programvara installerad, så hela uppdraget misslyckades. Louise himlade med ögonen, jag kände mig värdelös en stund, sen åkte jag hem. Sov en stund och satt sedan några timmar vid datorn. Egentligen behövde jag lägga mig tidigt, men hade ingen ro i kroppen. Morgonen därpå hade jag bokat möte med chefen. Jag skulle informera henne om att jag sökt andra jobb, och vad jag erbjudit för lön där. Syftet med samtalet var att jag ville få en fingervisning om vad min nya lön kommer att bli efter årsskiftet. Att fatta ett beslut om huruvida jag vill stanna eller inte skulle bli så mycket lättare med den informationen. Självfallet var jag nervös. Ingenting blev bättre av att brorsan, strax innan jag skulle lägga mig, ringde och meddelade att han hittat en annan lägenhet att bo i. Det innebär att jag lämnas ensam med hela hyran och alla räkningar. Helt plötsligt sätts jag med 2600 :- mer utgifter i månaden. Om jag var nervös tidigare blev jag nu sittande med rivande ångest inombords. Jag avslutade samtalet med ett ”Jaha…” och sen var det fullständigt omöjligt att somna. Visste inte hur jag skulle klara av det här bakslaget, och det vet jag fortfarande inte. Jag lever inget särskilt utsvävande liv, och ändå har jag i nuläget svårt att få pengarna att räcka till. Hur det ska gå i framtiden övergår mitt förstånd. Att somna den natten var ett i stort sett omöjligt projekt, men vid tvåtiden lyckades tröttheten besegra ångesten.
--
Fredagsförmiddagen blev en förmiddag av konfrontationer. Först med min chef, som inte tog nyheterna av mitt jobbsökande riktigt som jag hoppats på. ”Vad spännande”, sa hon bara, och när jag nämnde vad jag satt för löneanspråk på nya jobbet höll hon på att börja garva. Sen vände hon samtalet till ett samtal om mina brister och hur de skulle åtgärdas, och nämnde att hon inför årets lönesättning främst gick på struktur och måluppföljning, och då inget av detta är mina starkare sidor var kontentan av samtalet att min lön inte skulle bli särskilt mycket högre. Efteråt ringde jag upp bemanningsföretaget och meddelade att jag förvisso inte kunde sluta på två veckors varsel, men var mycket intresserad av tjänsten. De skulle återkomma så snart de hört något nytt från Siemens, som jag alltså eventuellt kommer att arbeta för.
Nästa konfrontation var Louise. Jag bokade upp ett mötesrum och vi snackade ut om veckan som varit. Som alltid krälade jag mer i stoftet än jag egentligen ansåg nödvändigt, men allt var ju för husfridens skull. Sen härdade jag ut resten av dagen, tills det var dags att avsluta arbetsveckan. Jag åkte då raka vägen till Hötorget, där jag skulle träffa min MSN-vän Per, som var i Stockholm för att se Rufus Wainwright. Han och hans kompis Hilly väntade vid Hötorget, och vi gick in bland restaurangerna och åt. De var trevliga människor, och efter maten gick vi till café Vete Katten och fikade och diskuterade film och musik. Jag nöjde mig med ett par koppar kaffe och skippade bakverken. Vid åttatiden drog jag vidare och tog mig hem till Fredrik. Vi hade bestämt tidigare i veckan att jag skulle hem till honom, men när jag nu ringde på dörren var det ingen som öppnade, och allt som hördes från hans lägenhet var katten som jamade. Jag ringde Frida, som inte heller visste var han kunde tänkas vara. Jag traskade till Willys, och hoppades att han gått dit, men icke. Då lämnade jag ett meddelande på hans telefonsvarare och ringde sedan Anna N. Kanske kunde man umgås med henne tills Fredrik behagade höra av sig? Nej, det kunde man inte, hon var ute och promenerade med sin sambo Karin. I samma ögonblick som jag lade på såg jag att jag hade missade samtal från Frida. Det visade sig att Fredrik låst sig ute och åkt hem till henne för att plocka upp sin extranyckel. Om den karln bara kunde skaffa sig mobil någon gång skulle livet bli betydligt enklare…
Det var hur som helst roligt att se honom igen, och framförallt roligt att se att han mådde bättre än sist. Vi korkade upp varsin flaska rött och satt i hans lägenhet och lyssnade på plattor och snackade i ett par timmar. Det kändes bra, det kändes som i somras då vi spenderade många kvällar på det viset. Framåt småtimmarna drog vi vidare ut för att möta upp med Moa och hennes vänner som var ute och svirade i närheten. Vi hamnade tyvärr på fel ställe först, någon gayklubb där en bastant flata sjöng smäktande sånger till pianokomp. Det var fint, men Moa och kompani syntes inte till. Det berodde på att de var i lokalen intill, stället som tidigare kallades Ugglan. Vi hittade dit till slut, klev in, beställde varsin öl och satte oss. Jag minns inte så mycket av stället, för vi kom dit rätt sent, och det stängde ett, men jag minns att jag hann spela en runda rundpingis och torska rejält på det innan det var dags att gå igen. Vi tänkte först knalla över till Kvarnen, men ändrade oss i sista sekunden och köpte hamburgare istället. Jag däckade på Fredriks soffa till ”Percy Tårar” på teven. Mitt i natten vaknade jag och var livrädd att jag skulle vara lika bakis som förra lördagen, men när morgonen kom var jag mest bara trivsamt bakfull, sådär så man är lite seg men mår bra i övrigt. Fredrik var vid gott mod även han, så vi tog en promenad till Hornstull och Street. Det var grått och duggregnigt ute som vanligt, men friskt och behagligt. Jag köpte en korv och en kaffe av en korvgubbe, en julklapp till mamma på Street och ett helt gäng skivor på Mickes Skivor. Efter lunch på ett café vid Zinkensdamm styrde vi kosan till Judiths där jag köpte en ny skjorta och en ny halsduk - den förra lyckades jag supa bort någon gång under fredagsnatten, och då jag fått den av Alva den där blöta kvällen tidigare i höst, då någon råkat glömma den på hennes väska, kändes det ganska passande. En stafetthalsduk. Jag köpte mig också en gubbkeps, något jag tänkt införskaffa en längre tid. Bestämde mig på allvar först förra helgen, då Joel påstod att jag skulle se ut som Jude Law om jag bara klippte mig kort och skaffade gubbkeps. Nåja, nu har kommit halvvägs i alla fall, och allt som döljer mitt hiskeliga hår måste vara av godo…
Efter detta, för min plånbok förödande, äventyr skildes vi åt vid Slussen och jag åkte hem. Resten av kvällen tillbringade jag i sängen, med film, mina nya skivor och MSN. Louise, som uppenbarligen accepterat mitt nergrävande av stridsyxan ville ha med mig ut på ett glas vin, men jag avböjde. Egentligen hade jag tänkt att en vit treveckorsperiod skulle ha inletts redan den här veckan, men det gick ju sådär. Bättre lycka nästa vecka kanske.
Med allt.

Where were your thoughts when the waves pulled you down?

Tisdag 27 november - 07

Samtalet med chefen gick bra, och gjorde att jag tillfälligt trivdes bättre än på länge på jobbet. Jag fick höra att hon var mycket nöjd med mitt jobb och att hon hade fullt förtroende för mig. Det kändes skönt att höra, och en stor tyngd föll från mitt bröst. När även månadsmötet var avklarat kändes det som om resten av veckan skulle kunna bli relativt ångestfri. Så förhåll det sig också ett par dagar, men säg den lycka som varar för evigt…
--
Jag är egentligen emot allt som har med jobbaktivitet efter arbetstid att göra. Jag har så många personliga intressen som hela tiden försummas, och mina arbetskamrater, hur trevliga vissa av dem än må vara, träffar jag ju ändå varje vardag. Men i fredags gjorde jag ett undantag och följde för första gången med på av jobbets arrangerade ölträffar. Jag hade ändå bestämt att gå ut med Joel den kvällen, men han slutade inte förrän halv tolv. Om valet stod mellan att sitta hemma och uggla till dess och att festa med mina kollegor var det faktiskt ganska enkelt. Men jag hade ändå velat hela dagen. Jag var trött, och festande på fredagar brukar föra med sig fruktansvärda konsekvenser för kommande lördagen. Jag blir alldeles för bakfull av att gå ut med en hel arbetsvecka i ryggsäcken. Det har jag sagt förr, men det tål att upprepas.
Den här arbetsdagen avslutades också på sämsta möjliga sätt – med att en och samma person på företagets säljavdelning lyckades nosa upp två misstag jag gjort under de gångna månaderna, och genast sprang och skvallrade till chefen. Jag tror jag hatar henne, säljaren. Har jag någonsin sett ett falskt leende så är det hennes. Hon skiner upp som en sol varje gång man möter henne i korridoren, men i själva verket tycker hon att man är en riktig klåpare. Well, Malin, du är en falsk och slemmig säljartyp, och dina bilder på Facebook avslöjar att du nyligen haft en fullständigt vedervärdig frisyr.
Mina kollegor lämnade bygget en efter en.
”Vi ses sen då”, sa Charlotta och Johanna.
”Nej, det gör vi inte”, sa jag.
”Varför inte?”
”Jag tappade sugen bara.”
Jag satt kvar och jobbade i en halvtimme till. Strax innan jag skulle till att gå började mitt SIM-kort, som varit avstängt de senaste två dygnen, plötsligt att fungera igen. Allt kändes plötsligt lite lättare. Att ringa Maria och meddela att jag ändrat mig och trots allt ämnade dyka upp på hennes förfest, till exempel. Så det gjorde jag. Sedan satte jag mig på tunnelbanan mot Mörby Centrum. Maria bor vid Tekniska Högskolan, där även jag en gång bott (eller okej, övernattat är väl närmare sanningen, men Anna syster bodde där för några år sedan, Anna bodde där den sommaren, och jag tillbringade mycket tid hos Anna då) så jag blev lite nostalgisk när jag vandrade uppför backar som jag vandrat för flera år sedan.
Det var inte helt enkelt att hitta till Marias studentlägenhet. Efter en halvtimmes snurrande i området tog jag upp min mobil, vars batterier var i stort sett helt urladdade, och ringde henne. Innan mobilen skrek till och dog hann hon guida mig rätt, och snart fann jag mig vid hennes köksbord, med en flaska Le Bistro och hennes kompis Beckan framför mig. Det var en trevlig tjej som pluggade till psykolog i Linköping. Vi satt och snackade en stund, medan Maria gjorde sig i ordning, om psykologi och Linköping. Jag kände mig ganska kvick och charmerande. Ganska snart anslöt fler av mina arbetskamrater.
Det blev en herrans baluns där vinet och skaldjurspastan flödade, Håkan Hellström och gammal 90-talseuro dunkade i högtalarna, och när festen närmade sig sitt crescendo letade Cilla och jag upp soundtracket till ”Top Gun” på YouTube. Vi hade båda fina minnen av att ha dansat tryckare till den elgitarrsorgien i mellanstadiet, och nu spelade vi luftgitarr till den med närmast tårfyllda ögon. Ja, jag vet hur det låter… Tack och lov parkerade snart två taxibilar i gruset nedanför lägenheten, så vi skyndade oss ut och åkte till Hotellet på Östermalm.
Jag har varit där en gång tidigare, och det var ingen hit. Den gången dissade jag Johan, en av företagets säljare, rätt hårt, var oförskämd och stingslig och drog tidigt. Den här gången var det roligare, betydligt roligare, kanske för att jag hade fler roliga människor i släptåg. Jag fuldansade med Cilla, fyllesvamlade i soffan med Maria och Sebastian, snackade någorlunda seriöst med Beckan (”Är det här stället för stekigt för dig? Ja, för mig också. Platens Bar är bra, eller hur? Ja, där har jag hängt en del. Herrgårn? Verkar toppen!”) och hamnade slutligen i ett på tok för kort samtal med en Jenny på ekonomi, som jag inbillade mig flirtade med mig. Även hon tyckte stället var lite stekigt, vilket hon påpekade på eget initiativ, och det skulle ju faktiskt kunna vara ett tecken på att hon skulle kunna gilla en väldigt ostekig kille som jag.
”Vill du hänga med och köpa en öl?” frågade hon, men dum som jag var avstod jag. Senare försökte jag plocka upp samtalet på nytt, men då hade hon hittat en ny samtalspartner i form av en skäggig gubbe vars roll på företaget jag aldrig har fattat – han går mest omkring och blänger ilsket på mig…
Jag lät inte det tynga mig, utan fortsatte snurra runt en del. Efter ett tag hade klockan blivit tillräckligt mycket för att Joel skulle ansluta. Eftersom jag inte träffat honom på ett tag, och Hotellet började bli lite för högljutt för att man skulle kunna snacka där, drog vi vidare, bara han och jag. Vi hamnade på något ställe mitt emot T-Centralen som, om jag inte missminner mig, hette ”Lucky Duck”. Joel var nykter, och såg därför att jag fått lite för mycket innanför västen. Han tvingade i mig några glas vatten, men jag beställde fler öl, vilket nog neutraliserade vatteneffekten…
Vid halv tre någon gång avlägsnade jag mig. Det fick vara nog. Lyckades tajma tunnelbanan perfekt, och har för mig att jag faktiskt läste några sidor i en roman som heter ”Live Girls”, hur nu det gick till.
--
I Hallonbergen började jag kämpa mig tillbaka hem genom drivisen. Plötsligt hördes en röst bakom mig:
”Hallå, vänta!”
Jag vände mig om. En tjej stapplade fram på höga klackar.
”Jag tror vi ska gå åt samma håll, kan vi ta sällskap eller?”
”Ja, visst”, sa jag. Jag var inte vidare pratsugen, ville mest hem så snart som möjligt och däcka, men visst kunde vi väl sällskapa. Det rörde sig ju trots allt inte om så lång bit. Jag frågade vad hon hade gjort, och hon svarade. Sen var det tyst en liten stund.
”Du är bög, eller hur?”
Jag blev så paff att jag inte iddes svara. Inte för att jag kände mig förolämpad eller så, det finns betydligt värre saker att misstas för. Jag förstod bara inte vad hon fick det från. Jag är inte överdrivet maskulin, men inte särskilt feminin heller. Jag är väl mest en vanlig kille, varken mer eller mindre.
”Jag visste det!” utbrast hon när mitt svar uteblev. ”Det hörde jag direkt, på rösten!”
”Men… jag är inte bög?” försökte jag.
”Okej. Eh, nu känner jag igen mig. Jag ska ner hit! Hej då!”
Hon vek av mot en tvärgata, och ragglade hemåt. Ingen större förlust. Jag ragglade hemåt även jag och stupade i säng.Lördagen var en sån där dag man helst glömmer. Jag vaknade och trodde att jag mådde okej, men det gjorde jag inte. Jag försökte somna om, men det gick inte. Svettades och frös om vartannat, och så fort jag slöt ögonen blandades saker som sagts (mest roliga grejer som ”om du klippte håret kortare och började med gubbkeps skulle du se ut som Jude Law” och ”jag frågade Beckan vad hon tyckte om mina vänner, och hon sa specifikt att hon gillade just dig”), och gjorts under gårdagen samman med märkliga feberdrömmar om människor med rävsvansar, en sjungande morfar och sjunkande fartyg. Varje gång jag vaknade var det bara till den smärtsamma insikten att det inte fanns mycket att vara vaken för. Bara att öppna ögonen var en rejäl kraftansträngning. Inte förrän sent sent på kvällen tog jag mig ur sängen, och knappt ens då orkade jag äta något.

Nästa morgon ringde min mamma. Jag var betydligt piggare, och det var ett trevligt samtal, tills hon, i förbifarten, släppte en bomb.
”Ja visst ja, det har jag ju glömt att berätta! Din gamla klasskamrat Per, han är död!”
Han hade ramlat i vattnet utanför Patricia. Om han slagit i huvudet innan eller om han bara dragits ner av underströmmarna, det vet jag inte, men upp kom han aldrig. Han anmäldes försvunnen av de vänner han gått ut med, och återfanns i vattnet några dagar senare. Historien hade återberättats i tidningarna i slutet av oktober, men aldrig hade jag väl kunnat ana att det handlade om någon jag kände.
Jag tappade luften för ett ögonblick. Jag kan inte påstå att Per var någon av mina närmaste vänner. Vi umgicks aldrig utanför skolan. Men i klassrummet var han en av få ljusglimtar i ett hav av idioter och rötägg. Han var alltid lugn, sansad, vänlig, glad att se en. Snäll som få, och kunde finna något roligt i det mesta.
Han var en sån person som ingen kan säga något ont om.
Sista gången jag såg honom var juldagen förra året. Vi hade inte jättemycket att säga varandra, men skakade hand, småpratade lite, snackade lite gamla minnen och skildes åt. Därefter pratade vi lite på MSN ibland. Han bodde ju också i Stockholm, och det blev typiska Stockholmsämnen, som svårigheterna med att hitta ett drägligt boende. Jag saknar honom inte så mycket som ”vän” som jag hatar det faktum att han är borta. Det är så förbannat onödigt. Minnet av Per har hängt med mig sedan söndagen. Det hela känns bara så märkligt och sorgligt.

Direktören för det hele.

Tisdag 20 november - 07

Utomhus är det precis tillräckligt kallt för att en onämnbart fasansfull svart massa ska täcka asfalten. Om jag inte för länge sedan hade nått botten hade det kanske gjort mig nedstämd. Här inne är det också kallt. Jag har legat under täcket i någon timme och sovit bort det värsta av dagens trötthet, samt lagrat värme och energi nog att orka sitta uppe några timmar till och skriva på en arbetsrelaterad text som skulle ha varit färdig för flera veckor sedan. Imorgon har jag medarbetarsamtal med min chef. Jag har haft det två gånger tidigare i karriären, och båda gångerna led jag av lika svår ångest dagarna, och framförallt timmarna, innan. Så också nu. Jag avskyr medarbetarsamtal. Jag känner aldrig att jag gör ett bra jobb, känner alltid att jag underpresterar. Så allt positivt jag säger om mig själv under de där samtalen känns bara som dåliga lögner, och Millans blick när hon frågar hur jag trivs känns genomträngande, som en laserstråle som läser sanningen bakom de tomma orden. Kanske kommer jag att säga precis som det är den här gången istället. Eller så kanske något av de jobb jag sökt hinner att höra av sig med positivt. Hoppas det. Trots att inget av dem egentligen verkar vara särskilt mycket bättre än det jag har. Det vore så skönt att kunna bemöta eventuell negativ kritik med ett; ”Säg inget mer Millan, jag säger upp mig”.
--
Stack iväg tidigare från jobbet idag igen, för att gå på ännu en intervju. Maria följde med, och vi tog sällskap till Fridhemsplan. Hon for vidare hemåt och jag tog blåa linjen mot Akalla som så många gånger förr. Den här gången satt jag dock kvar när tåget stannade i Hallonbergen och följde med till Kista, där bemanningsföretaget som ville träffa mig var lokaliserat. Kista påminde mig en del om Skärholmen, med tunga lägenhetskomplex och gallerior. Kista Science Tower som man hört så mycket om, var verkligen något extra, och inte jätteenkelt att orientera sig i. Trots det lyckades jag hitta rätt, och kom till intervjun i god tid. Det var den svåraste intervjun jag varit med om på länge. Kanske var jag ofokuserad, eller så har frågorna på de senaste varit snällare, jag vet inte. Men det gick bra i alla fall. Tydligen hade de inte fått särskilt många bra sökande och min bakgrund var helt rätt, så mina chanser bör vara goda. Men som jag skrev här ovan, egentligen vill jag inte alls ha något nytt telefonjobb. Jag är utless på det. Jag har funderar mer och mer på framtiden, och blir jag inte journalist eller författare (högtflygande drömmar med tanke på min nuvarande situation och det faktum att jag knappt skriver längre) vill jag nog jobba på något förlag. Eller på bibliotek. Vad som helst som har med böcker och litteratur att göra. Jag vill börja plugga igen också, och har funderat på Medieteknik på Södertörn, som Maria hade vänligheten att tipsa om. Det borde kunna vara något. Men det är så svårt att veta vad man vill göra av sitt liv.
--
Tele2 ringde för en liten stund sen. Jag förstår dem verkligen inte. De ringer typ var tredje månad och ställer frågor om mitt abonnemang och avslutar med att fråga om jag är intresserad av att ringa ännu billigare än tidigare. Det kan de nämligen ordna med bara några knapptryckningar, och det vill jag väl? Och jag, jag orkar inte säga så mycket annat än; ”Visst”, så de trycker på sin knapp, men inte ser jag någon skillnad på mina fakturor. Jag ringer inte så farligt mycket, så mina räkningar har inte varit farligt höga från början. Men deras telefonsamtal börjar bli irriterande. Idag avslutade de dessutom med; ”Jag ser att du har en abonnemangsform som inte går att förlänga så… förlåt för att jag störde.”
För all del.

Moments in the snow.

Söndag 18 november - 07

Dagarna går och snön faller då och då, och jag gör egentligen inte så mycket. Tar en stillsam fika med Åsa. Äter en god middag hos Fredrik. Ser på nerladdade teveprogram på datorn. Läser lite och lyssnar på någon skiva. Ser snön smälta bort utanför. Jag har knappt skrivit ett ord på en vecka.
Vem är jag om jag inte skriver? Jag vet inte. Att skriva har alltid varit det jag fallit tillbaka på när resten av livet känts hopplöst. När jag hatat mitt jobb, när jag hatat mina vänner, när jag inte stått ut med min bostadssituation, när släkt och familj betett sig som skitstövlar, då har jag alltid kunnat tänka: Det här är inte jag. Det är inte det här jag ska göra. Det är inte här jag ska vara. Det här bara stoff, det är byggstenar, det är material, och en dag ska jag vara någon annan som gör något annat. Gör något med ord, ord som beskriver det här. Bland annat.
Nu har jag inte gjort något med ord på en vecka, och det oroar mig. Här krävs en uppryckning. Snarast.
--
I fredags lämnade jag jobbet två timmar tidigare än vanligt och åkte mot Huvudsta. Det var dags för intervju nummer två med min möjliga kommande arbetsgivare. Jag var trött och nervös och stirrade tomt ut genom fönstret. En tjej pratade i telefon mitt emot mig. Jag försökte att inte höra, eftersom det är oartigt att tjuvlyssna, men då min mp3-spelare säckat ihop lite smått var det svårt att låta bli. Särskilt som hon lät mer och mer upprörd och skärrad ju längre samtalet fortgick.
”Jag kan inte fatta att det är sant… Död? Men hur? Bara sådär? Har du pratat med mamma? Ringde du henne på jobbet? Du borde inte ha ringt henne på jobbet… Jag kommer börja gråta snart.”
Jag gjorde mitt bästa för att se neutral ut och fortsatte titta genom fönstret på de mörkgrå tunnelväggarna utanför. När jag gick av satt hon kvar med telefonen tryckt mot örat.
En tragedi rusade vidare genom underjorden.
Intervjun gick bra, men kändes ganska överflödig. Känns inte som om vare sig jag eller arbetsgivaren fick ut så mycket mer av det här mötet än det förra, men det var ganska avslappnat, och jag fick träffa två personer jag kommer att jobba med i framtiden om jag får jobbet och tackar ja till det. Som det är nu hänger allt för min del på lönen. Det verkar inte vara världens roligaste människor jag kommer att jobba med om jag tackar ja, så jag kommer att vara en stenhård förhandlare.
Moa hörde av sig när jag var på väg hem. Hon undrade om jag ville med ut till El Mundo på kvällen. Det ville jag gärna, förutsatt att jag fick mig lite sömn först. Det fick jag. Sov ett par timmar och vaknade vid åttatiden med något klarare huvud. Läste Hemingways ”Farväl Till Vapnen” på vägen in till stan, och irrade sedan omkring en stund på Söder med ett högljutt gäng Bajen-supporters oroväckande nära inpå, innan jag hittade till El Mundo.
Det blev en lugn och avslappnad kväll. Jag tog några öl med Moa och hennes fotografkompisar, och gav mig hem relativt tidigt. Köpte en kaffe och en kanelbulle på McDonalds som jag sedan avnjöt på tunnelbanan. Väl hemma var jag inte det minsta trött längre. Kaffet och kvällstuppluren hade sabbat alla chanser till nattsömn. Jag satt vaken vid datorn större delen av natten, och var således i ett zombieliknande tillstånd på lördagen.
--
Jag åkte in till stan igen på eftermiddagen, och mötte upp A vid Slussen. Vi for till Liljeholmen, där jag köpte en flaska vin och senare några böcker och skivor på Stadsmissionen. Vi hade egentligen åkt in för att kolla utställningen ”Skins” på Färgfabriken, men den var inte kvar där, utan hade bytts ut mot en massa glasskulpturer som var måttligt underhållande att titta på. Så det blev en kort visit. Jag köpte en kebabrulle i Hallonbergen och åt den till kvällsmat. Sen la jag mig och sov, för att orka med nattens aktiviteter. Jag skulle nämligen ut på dåligheter med nya och gamla arbetskamrater.
Vid niotiden åkte jag in till stan. Var då ganska berusad på rödvin, men kunde ändå, vilket kändes ganska passande, läsa ytterligare några sidor i ”Farväl Till Vapnen”.
”Vad läser du?” frågade en alkis som satt i sätet på andra sidan vagnen.
”Hemingway”, sa jag.
”Han är bra!” tyckte alkisen. ”Jag läste mycket på den tiden då jag inte var hemlös. Vad gillar du min fyllefrilla?” Han hade lindat en röd halsduk runt huvudet och stuckit in sugrör och plastbestick innanför kanten. Något som liknade fjädrar stack ut ur sugrören.
”Jo, det ser bra ut”, sa jag. ”Jag gillar fjädrarna.”
”Det är inte fjädrar, det är några jävla växter av nåt slag”, sa alkisen. Det var tydligen någon slags tribut till Pippi Långstrump.
--
Louise och jag möttes utanför spärrarna och gick från Slussen till Hjärtats Bar, där vår före detta kollega Ylva väntade med några träbockar till vänner. De ville dra vidare till flådigare domäner ganska snart, så jag och Louise blev ensamma. Vi ringde John, den nya killen på vår avdelning, som tydligen också skulle ut och svira den här kvällen. Han befann sig på Söderkällaren, ett av de sunkigaste ställena man kan tänka sig, men vi gick dit ändå. John var så full att han knappt var kontaktbar, och på vilket annat ställe som helst hade han förmodligen blivit utslängd. Jag snackade med två it-killar, regular nerds, som berättade om sina välbetalda slackerjobb, och jag blev lite avundsjuk. När Söderkällaren stängde vid klockan ett gick de vidare till Kvarnen, men jag var trött och hungrig, så kvällen fick vara slut där för min del.
--
Och så blev det söndag, och min ordlösa vecka fick ett slut. Jag har suttit på sängen mest hela dagen, gjort några undantag för att laga potatissallad, äta citronmuffins, städa undan lite… Men mestadels har jag legat eller suttit på sängen, sett på film och skrivit. Jag måste tvinga mig till det, skrivandet, men det går. Nästa vecka måste det gå bättre.

Loaded man.

Söndag 11 november - 07

Skulle ut och svira med Olof och Anna M, så på lördagskvällen stack jag ut i mörkret och köpte ett sexpack i kvarterskiosken. Gubben bakom disken var vänlig och gav mig två kronors kredit, för jag hade inte tillräckligt mycket pengar på mig. Jag drack två öl hemma framför datorn. Det var länge sen jag drack öl hemma, länge sen jag lyssnade på Pavement och kände ölskummet sakta förflytta sig till huvudet. Det var trevligt att uppleva det igen, som en tillfällig tidsresa. Ute var det kallt. Snö på marken, men jag valde ändå att ta kavajen istället för rocken. Jag skulle ju ändå inte röra mig någon sträcka som var längre än den mellan lägenheten och tunnelbanan. Jag traskade iväg, svor och knör skosnörena några gånger, och på vägen mellan T-Centralen och Fruängen fick jag trängas med en gubbe som luktade gammal avföring. Det var en rejäl lättnad att få komma av.
Jag hade aldrig varit hos Olof förut, så han fick guida mig via telefonen, och jag hittade hem till honom utan incidenter. Väl på plats hann jag bara dricka en öl innan det var dags att dra igen, vilket fick hela visiten att kännas ganska meningslös. Men vi tog en trevlig promenad till nästa tunnelbanestation i alla fall, och det tog inte allt för lång tid att åka hem till Anna M.

Planen var att vi skulle möta upp Annas kompisar utanför Carmen, och sedan i samlad trupp åka till Älvsjö, där några andra av hennes vänner hade inflyttningsfest i en villa. Jag hade inte varit förutseende och köpt något annat än folkölen, så jag kände mig smärtsamt nykter, och det finns få saker som är värre än att vara nykter bland människor som är fulla. Man känner sig inte lika glad, man skrattar inte lika högt och inte åt samma saker, man tar ingen plats. Det sistnämnda brukar inte vara problem om man är bland människor som släpper in en ändå, men i det här fallet kände jag redan under promenaden till Carmen att jag hamnade utanför, så väl bokstavligt som bildligt talat.
Utanför Carmen samlade hela det glada gänget i en cirkel och började tjattra om hur fantastiskt det var att de alla kände någon som kände någon annan i ringen. Hela gänget utom jag, som hamnade utanför den kärleksfulla cirkeln av glädje och samhörighet. Då lackade jag. En hel kväll i Älvsjö utan möjlighet att ta sig hem (pendeln slutar gå vid ungefär halv ett, och nej, det är inte omöjligt att sig hem på andra sätt, men det är väldigt osmidigt och tidsödande) med det här inbjudande och välkomnande gänget, var inte något jag kände mig särskilt upplagd för. Jag vill inte behöva tävla med andra, mer högljudda individer om uppmärksamheten, det är bara förnedrande och jag är dömd att misslyckas.
”Jag drar nog hem istället”, sa jag.
”Naaaaaaw”, sa gänget.
”Nej, lägg… lägg av!”, sa jag och gick. Jag kände deras blickar bränna i ryggen. Jag var inte bara en banger, jag var en paria, ett freak, och framför allt en konstig jävel. Jag knöt näven och kände för att böla eller be allt och alla att dra åt helvete. Känslan av utanförskap är bland det värsta som finns, till och med värre än att vara nykter bland folk som är berusade.
När jag kommit ner till backkrönet, sneddat ut på Folkungagatan och lämnat de brännande blickarna bakom mig, kom jag på andra tankar. Jag ville gå ut trots allt, men med människor som ger energi istället för att ta. Jag ringde Frida, som satt hemma och drack öl med Camilla.
”Vi ska till Metro med Fredrik strax. Han har skaffat telefon nu, så du kan ringa honom”.
Jag ringde Fredrik och gick dit, och snart satt vi alla fyra i Metromörkret med varsin öl. Det var riktigt trevligt, och en kväll som kunde ha avslutat med en bitter ung man på blå linjen med en knuten näve i fickan, kändes till sist riktigt bra. Jag snackade mycket med Camilla, vilket var extra kul eftersom jag inte riktigt fått tillfälle till det sist vi sågs. Vi talade jobb, studier och litteratur, och rätt som det var skulle Metro stänga, och vi gick hem till Fredrik på efterfest. Vi satt där en bra stund, drack folköl och snackade och lyssnade på ”Forever Young” gång på gång på gång, tills Fredrik sade ifrån att det var dags att åka hem. Tack och lov hade inte tunnelbanan slutat gå, jag han med den sista.
På natten, eller morgonen snarare, drömde jag att någon sa till mig; ”Niklas, jag skulle vilja tycka om dig, men du har ingen personlighet, ingen karaktär, ingen passion. Varje gång du säger något låter det som en replik du har övat in och som du levererar utan känsla. Det är som om du inte fanns.”
Bakfylleångesten jag vaknade till var behaglig i jämförelse. Det fanns väldigt mycket sanning i de orden.

The week never starts round here.

Fredag 9 november - 07

Den första snön har fallit, tjocka vita klumpar som sedan övergått i vanligt regn, och tillbaka till snö igen. Grannen har fest, spelar gitarr och röker, och någonstans ifrån läcker röken in i min lägenhet, där jag har fredagsmys i sängen med teveserier (”The IT-Crowd”, ”Tell Me You Love Me”) och film (”Backwoods”). Jag är trött men jag överlever.

Veckan har varit ganska okej. I måndags fick jag jobba över en halvtimme på grund av ett datastrul som gjorde att jag inte kunde slutföra en arbetsuppgift i tid. Det var extra surt eftersom Valle var i stan, högst tillfälligt, och nu han jag bara träffa honom och David i en halvtimma innan jag var tvungen att dra vidare. Vi sågs på Falafelkungen vid Stadsbiblioteket, jag åt en meny och sen var det redan dags att röra på sig. De skulle vidare och kolla på Arcade Fire, och jag skulle möta Moa längre ner på gatan, så jag sa farväl till mina vänner och förlängde stegen. Tyvärr gick jag först åt helt fel håll, så jag fick vända om och förlänga stegen ytterligare, men till slut befann jag mig i alla fall utanför ABF:s lokaler, där vi skulle bevittna en debatt i ämnet yttrandefrihet kontra kränkningar. Det var en intressant debatt, helt klart. De utgick från boken ”Myggor och Tigrar” och Lars Vilks teckning av Mohammed som rondellhund. Debattörerna själva lyckades få de vitt skilda exemplen att ändå framstå som ganska närbesläktade, medan de åskådare som gav sig in i debatten sällan såg några röda trådar. De var där antingen för att debattera litteratur eller religion, aldrig bådadera. Mest givande med debatten var nog ändå, för min del, att jag började längta tillbaka till journalistiken. Det var så länge sen jag överhuvudtaget tänkte på att det yrket var något jag en gång utbildade mig till, att det var något jag en gång ville ägna mig åt. Nu känns det som att jag kanske vill det igen. Det är inte så dumt.

På jobbfronten är det också trevligt att kunna berätta att Proffice har hört av sig igen. Nästa fredag är det dags för intervju nummer tre (av hur många?) och jag pendlar varje dag mellan att desperat hoppas att jag ska få det och att känna att det inte spelar någon större roll. Ofta kan det svänga rejält under en och samma dag. Igår exempelvis, hade vi workshop. Vi isolerade oss på ett separat kontor, åt god mat och varvade regelrätta möten med uppgifter av teambuildingkaraktär. En del grejer kändes roliga och givande, men det var mycket floskler och mycket tomma ord som mest yttrades för husfridens skull. Då drömde jag om den dag jag får lämna in min uppsägningsblankett.
Efteråt åkte vi in till centrum, där vi bjöds på mat på Jensens Böfhus. Det var ingen höjdarmåltid, men blev ganska trevligt ändå eftersom jag fick i mig två öl, och fick precis den respons jag behövde för att hålla låda ordentligt. Jag och Maria fick syn på en prydnad i form av en ko med ett väldigt ångestladdat uttryck i ansiktet, och den kon blev ett återkommande skämt under kvällen. Sen blev det lite tristare när vi skulle dra vidare, och mina förslag blev fullständigt utklassade i antal röster. Vi hamnade till slut på Bishops Arms, där ölen var så dyr att jag inte hade råd med mer än en, och därmed fick kvällen ett ganska abrupt slut utan att något särskilt spännande skedde. Känns ganska talande för hela den här veckan. På gott och ont.

Hemstadskänslan.

Tisdag 6 november - 07

Fredagskväll. Jag sitter på en Säfflebuss någonstans mellan Stockholm och Karlskoga, och någonstans mellan nuet, dået och framtiden kliver någon över min grav. Jag vet inte vad som triggar denna känsla, men det har förmodligen något med resandet att göra. Rullande däck under mig får alltid hjulen i huvudet att börja röra sig, ibland oroande snabbt. Tankar flyger som nyårsraketer, fram och tillbaka mellan hjärnhalvorna, slår i, sveder, rispar och detonerar. Sabbar och förstör, ställer till med kaos och kalabalik. Den här kvällen var det en känsla av dåligt samvete som dominerar. Vem jag känner det dåliga samvetet inför, vem jag inbillarmig att jag gjort illa, det förtäljer inte historien. Det vet jag inte själv. Mina arbetskamrater för att jag under tre dagar varit sjukskriven trots att jag egentligen inte varit för sjuk för att jobba? Min vän som jag inte kan göra ett skit för att hjälpa, när han mår som allra sämst? Mig själv?
Jag vet inte. Jag lutar huvudet mot rutan och somnar medan vägpinnarna målar vita streck i novembermörkret.
--
Väl hemma hos mamma känns det lite bättre. Jag sitter i soffan en stund och tittar på teve, för första gången på oerhört länge. Jag går och lägger mig ganska snart. Läser lite Joan Didion, men känner mig inte mottaglig för hennes akademiska postdödsångest, så jag somnar rätt snart. När jag vaknar nästa morgon, av att hunden klättrat upp i sängen och lagt sig tätt intill (efter en lång stund av rännande från rum till rum, ylanden och gnyenden och hoppandes upp och ner från sängen) duschar jag och går sedan ner för trapporna till en väntande bil. Min pappa skjutsar hem mig till den lägenhet han ska ha hjälp att flytta ifrån. Jag bjuds på en rejäl frukost bestående av kokt ägg, knäckebröd, mjukt bröd, kaffe och juice, och sedan börjar flyttandet. Viktor, Emil, jag och pappas arbetskamrat Mattias bär möbler i timmarna två. Sedan faller Emil bort, och Johanna tillkommer. Vi bjuds på spaghetti och köttfärssås till lunch, och sedan fortsätter flyttandet. Klockan fyra har jag fullgjort mina plikter, och pappa kör hem mig till mamma, där jag duschar och sedan vilar ut på sängen en stund med hunden som sporadiskt sällskap. Kring klockan sex anländer min mormor och morfar, och jag umgås med dem en stund. Mamma har lagat tacopaj, och trots dagens tidigare matorgier äter jag med god aptit. Efter en stund kommer Jannis, som jag sedan tidigare bestämt att gå ut med senare på kvällen. Vi sitter i mitt högst tillfälliga sovrum en stund, dricker lite folköl och pratar om gamla och nya tider, och slutligen lufsar vi, mot bättre vetande, iväg mot Red Brick. Till en början är det ungefär lika meningslöst som alltid. Trevligt att sitta där med Jannis och en stor stark, men i övrigt är det ett sorgligt gäng människor där inne, och de som inte är sorgliga är ointresserade eller ointressanta. Vi blir ändå kvar till stängning. Tack och lov lyckas jag begränsa mig till två öl och blir därför vare sig särskilt pank eller särskilt full. Däremot byter jag faktiskt nummer med en nyfunnen Karlskoga-bekant. Det är lite överraskande, och smått glädjande. Lite tråkigare, hinner jag tänka, är att jag inte en enda gång under Allhelgonaaftonen har besökt en kyrkogård. Den storslagna synen av hundratals brinnande ljus är annars en av höstens höjdpunkter.

Morgonen därpå blir jag väckt av hunden igen, men det gör mig inte särskilt mycket. Jag är ganska pigg, vilket är skönt, eftersom mamma och jag ska ut på promenad i Naturen. Det blir så sällan jag vistas i naturen, och jag känner ett allt större behov av det. Den här dagen är en av de sista för året då träden har löv kvar på grenarna. Snart har de fallit bort helt, och den dystraste tiden inleds. Men idag är det fint ute, ganska soligt och helt vindstilla. Hunden hittar en stor stock att släpa runt på och blir kaxigare än vanligt. Det är roligt att se. Efter promenaden åker vi till mormors och morfars hus, där jag går igenom några kartonger med gamla prylar som ställts in i deras förråd. Hittar en del gamla böcker som jag glömt bort, och en väska som min moster haft på sjuttiotalet någon gång. Det är en unisexväska, och då min gått sönder väljer jag att behålla denna. Det blir fika också, kaffe och kaka, innan vi åker vidare till Johanna, som ska bjuda på söndagsmiddag. Det blir kycklig och klyftpotatis. Jag hinner vila en stund hemma hos mamma innan det är dags att vinka adjö till Karlskoga för den här gången. Jag sätter mig på bussen, placerar hörlurarna mot öronen och fokuserar blicken på ingenting utanför fönstret. Somnar och vaknar med en välbekant känsla.
Jag sitter på en Swebus någonstans mellan Karlskoga och Stockholm, och någonstans mellan nuet, dået och framtiden kliver någon över min grav.

Money, that’s what I want.

Onsdag 31 oktober - 07

Pengar ger mig hjärtklappning just nu. Jag vet att det egentligen är onödigt, jag är ju inte fattig egentligen. Det jag har kvar av lönen har jag tidigare år klarat av att leva på, utan ångest, och då redan innan hyran var betald. Jag har levt på studiemedel, jag har levt på svartjobb. Jag har levt på sparpengar och på lånad tid. Nu har jag fast jobb, och ändå; halva lönen har gått åt, kanske mer, och november har inte börjat ännu. Klart man får ångest, men det är ju inte kris, inte egentligen. Jag behöver bara låta plånboken stanna kvar i kavajfickan lite oftare de kommande veckorna.
--
Arbetsveckan slutade ganska bra i fredags. Jag var förvisso fullständigt slutkörd, men jag lyckades få färdigt det mesta av det som skulle bli färdigt, och fick för en gång skull känna mig lite nöjd med mig själv. Efter en absurt hektisk vecka kändes det riktigt behagligt. Jag var egentligen för trött för att hitta på något, men tidigare på dagen hade jag lovat Louise att följa med till Bengans och kolla på Mando Diao med henne. Egentligen har jag otroligt svårt för Mando Diao och allt vad de står för – rockens mest utnötta klichéer, ”riktig” musik med ”riktiga” instrument, attityd, svett och jävlaranamma – men för Louises skull kunde jag väl tänka mig att följa med, och dessutom var jag lite nyfiken på deras nya sound som skulle flirta med barockpoppen. Maria jobbade dessutom denna dag, så hon hakade på.
Det var trångt och svettigt på Bengans, och jag kände mig gammal. Pandor och andra poparter stod och satt överallt. Ganska snart gav jag upp min plats bredvid Louise och Maria i folkvimlet. Jag kände inte direkt något tryckande behov av att stå nära scenen. Istället snokade jag runt i skivställen, köpte två plattor och hittade sedan en plats ganska långt bak varifrån jag hade god utsikt. De var faktiskt något bättre än väntat, Mando Diao. Så mycket barockpop var det kanske inte, även om influenserna sken igenom lite här och där. Men de imponerade med sin energi, och ena sångarens röst var riktigt stark (den andre, spinkige, är bara gapig och ser allmänt skitjobbig ut).

Efter spelningen ville Louise köa och ta autograf, men kön var galet lång och full med otäcka odjur, och varken Maria eller jag var särskilt pigga på den idén. Vi ville gå till Libanesen, restaurangen där vi käkat på tu man hand för några veckor sedan. Jag tänkte först ta en billig falafeltallrik och en öl, men Maria påpekade syrligt att man ju faktiskt bara lever en gång, och det har hon säkert rätt i. Jag unnade mig ett rejält mål mat och fick en nota på strax under tvåhundra. Mot slutet av måltiden var jag så trött att jag fick lov att luta huvudet mot väggen för att inte tappa det rakt i maten. Det var med andra ord inte läge för något fortsatt umgänge. Jag åkte hem, la mig på sängen och läste en stund, tills jag inte kunde hålla ögonen öppna. Jag ringde A innan jag somnade, och hörde om hon ville följa med ut på stan kommande dagen. Det ville hon. Jag släckte och somnade. Klockan var då knappt mer än elva.

A höll sitt ord. På lördagen mötte jag upp henne vid Hötorget. Hon skulle till Webbhallen och köpa en nätverkskabel, och jag tänkte att det kunde vara ett tillfälle så gott som något att äntligen göra slag i saken och investera i en extern hårddisk. Vi tog en varsin kölapp och slog ihjäl några minuter framför något komplicerat tevespel på storbild. När det blev min tur frågade jag artigt en apatisk kassörska om olika modeller, och fastnade slutligen för en LaCie på 320 gigabyte. Det borde jag klara mig ett tag på.
Nöjda med våra fynd knallade vi vidare till Myrorna, som hade bokrea. Jag hittade ett helt gäng intressanta böcker, och kom undan med mindre än en hundralapp. Vi firade med en fika på ett närliggande café, och flanerade sedan till Vasastan och en av de många billiga skivbutikerna som finns där. Köpte mig två skivor, och sedan skildes vi åt. Jag åkte hem och tillbringade ett par timmar i sällskap med nya hårddisken. Kvalitetstid.

Sen började timmarna krypa fram och jag kände mig rastlös. En hel helg utan någon form av utgång, det går ju faktiskt inte. En hel lördagskväll utan sällskap i någon form, det går ju inte heller. Jag började känna mig lite ensam, ringde några samtal, önskade att Fredrik gick att nå, men efter hans flytt till Södermalm har han varken telefon eller bredband. Till slut, som en glädjande blixt från klar himmel, kom ett SMS från A, som undrade om jag ville följa med henne, hennes syster och ett mindre sällskap löst folk, till Folkoperans bar. Det ville jag gärna. En lugn kväll blev det, och det passade mig bra efter dagens många utgifter. Jag köpte en öl, och så bjöd A på några klunkar ur en öl som hon i sin tur blivit bjuden på. Jag snackade mest med henne och två av hennes systers bekanta. Hennes syster hälsade jag bara på. Det var lite lustigt när jag blev presenterad för sällskapet, för vi gjorde det helt enligt rutin, tills vi kom till hennes syster.
”Och Sandra känner du ju redan”, sa A. Känner och känner, jag har inte träffat henne på sex år…
--
I tisdag gjorde jag något för mig väldigt otippat. Jag var på äventyr. Ja, jag, som annars tillbringar den mesta lediga tiden tillbakalutad i sängen med en kudde bakom huvudet och laptopen i knät, jag var på äventyr. Jag måste tacka Facebook, min gamla skolkamrat Tesa, samt min lite nyare kamrat Moa, för det. Facebook, eftersom det var därigenom jag kontaktades, Tesa, för att det var hon som kontaktade mig, och Moa för att hon följde med och därför gav mig en anledning att inte banga i sista minuten. Hade hon inte hakat på hade jag garanterat bara åkt hem till sängen, kudden och laptopen direkt efter jobbet. Nu tog jag istället tvärbanan till Gullmarsplan och åkte därifrån till Hammarbyhöjdens tunnelbanestation, där ett litet gäng tappra människor hade samlats för att bestiga Hammarbybacken.
Låt mig förklara närmare…
Tesa är arrangör för något som kallas ”Toppturer”, vilket i praktiken innebär att hon kontaktar folk, som sedan i samlad trupp besöker olika höga höjder i Stockholmsområdet. Simple as that. Jag tycker det är ett otroligt fint initiativ, som jag stödjer helhjärtat. Det är gratis, man kommer ut i friska luften, man träffar nya människor och man blir lite allmänbildad på kuppen. Bara plus!
Då tunnelbanan drabbats av förseningar fick vi vänta en stund på att alla skulle komma. Sedan gick vi genom de pittoreska kvarteren, förbi en fotbollsplan och genom en skogsdunge, tills vi kom till backen i fråga. Det var mörkt ute, förstås, men några i sällskapet hade ficklampor. Själv använde jag mitt paraply som käpp och kände mig fram. Från marken såg Hammarbybacken betydligt högre ut än vad den gör från tunnelbanans fönster. Bilvägar ringlade sig upp mot toppen, så det var inga större svårigheter att ta sig upp, men vinden tilltog i styrka, och det kanske är fånigt att nämna när det är en höjd på cirka åttio meter, men det kändes faktiskt betydligt kallare där än nere på marken.
Det var en enormt imponerande utsikt. Det kändes som att man såg hela staden, och den såg större ut än någonsin. Extra majestätisk var synen av en färja som lade ut och seglade ut över det svarta vattnet. Det såg ut som om ett helt kvarter lösgjorde sig från resten av staden och gled iväg. Jag hade gärna nöjt mig med att bara njuta av utsikten och sedan klättrat ner igen, men en guide hade väntat på oss och pratade en ganska lång stund om Hammarbybackens historia och framtid. Det var ganska blött och lerigt, så fötterna sjönk ner om man stod kvar på samma plats för länge. Efter en stund började skorna ta in vatten. Någon hade med en termos med chaite. Det räckte till några slurkar var, och det värmde tillfälligt, men inte tillräckligt länge. Guiden hade mycket att berätta, och sällskapet hade massor av frågor. Efter en stund funderade jag nästan på att gå ner ensam, eller åtminstone på om jag och Moa inte skulle ta och avlägsna oss, eftersom hon också såg frusen ut. Men det kändes oartigt, och till slut hördes faktiskt en myndig stämma föreslå att vi skulle förflytta oss till varmare breddgrader.
Om det var lerigt på toppen var det ingenting mot nervägen. Vi tog en annan rutt nu, en lång och ganska brant backe, hal och blöt och eländig. Gegga fastnade under fötterna och vägrade släppa taget, och den fick fötterna att kännas som bly. Återigen fick jag stödja mig mot mitt paraply för att inte ramla. Som en gammal gubbe. Aldrig har det varit så skönt att få fast mark, grus och gräs, under fötterna. Vi hade hamnat mitt i Hammarby Sjöstad, och det kändes som om vi var ett gäng leriga vildar som kastats rakt in i en science fiction-dystopi (eller är Hammarby Sjöstad en utopi? Delade meningar förstås – själv tycker jag det är ett fruktansvärt ocharmigt kvarter…)
--
Jag och Moa åkte tillbaka till Hammarbyhöjden, där hon lämnat sin cykel, medan resten av bergsbestigarna tog färjan över till Södermalm och Carmen. Vi hamnade till slut, efter en lång och uppfriskande promenad, också på Söder. Vi hoppade över Carmen, dock. Moa bjöd på mat och vin i sin mycket mysiga lägenhet. En mycket trevlig avslutning på en, trots lera, väta och iskyla, väldigt trevlig och annorlunda kväll.
Den följande morgonen vaknade jag och kände mig absolut inte upplagd för att gå till jobbet. Men det är en helt annan historia.

Existera.

Torsdag 25 oktober - 07

Det här är en sån där vecka då dagarna bara rusar förbi. De känns som långtradare som skramlar förbi mig, och jag står mitt i motorvägen och försöker att undvika att krossas, samtidigt som jag försöker få någon att stanna och plocka upp mig. Jag får ingenting gjort, vare sig hemma eller på arbetet. På kontoret har en enda arbetsuppgift dominerat veckan, och det är en uppgift så absurd att ni aldrig skulle tro mig om jag berättade om den. I korta drag går det ut på att vi inte klarar av att utföra ett av de uppdrag vi tagit på oss, och istället för att göra något konstruktivt åt saken, istället för att bekämpa sjukdomen, så väljer vi att betala största konkurrenten för att göra jobbet åt oss. Jag kan inte tänka mig särskilt många andra företag än detta som skulle göra något så urbota korkat. De/vi nöjer sig/oss inte med att skjuta sig/oss i foten, utan mal ner hela benet till köttfärs.
Fick ett samtal från Proffice igår eftermiddag. Jag var tack och lov fortfarande aktuell för tjänsten jag sökt, men det kan dröja upp till två veckor tills jag får besked. Det känns helt okej ändå. Alltid skönt att ha något att hoppas på. Det är ju inte alltid man har det.
--
I måndags blev det utgång, en väldigt spontan och rolig sådan. Det började med att Louise föreslog en promenad efter jobbet. Vi skulle ta bussen till Liljeholmen och sen gå därifrån till Slussen. Maria jobbade denna dag, och även hon hakade på. Vi snackade om stort och smått, och när vi kommit fram till målet var samtalsämnena inte på långa vägar avklarade.
”Jag skulle kunna tänka mig ett glas vin”, sa Maria.
”Bra idé!” tyckte jag.
”Kan vi inte bara fika?” tyckte Louise, men hon var redan nedröstad. Vi gick till Bara Bistro Bar, och eftersom vi förutom att vara törstiga dessutom var sugna på mat, fick det bli middag. Det kostade förstås, men det var värt det. Den pyttipanna jag beställde var den godaste jag någonsin ätit, och jag sköljde ner den med stor stark som smakade minst lika gott den. Det blev naturligtvis både en och två till, och sen kom jag på att Andreas var i stan denna dag, att han var hemma hos Moa, och att hemma hos Moa bara låg några hundra meter bort, så jag ringde dem, och ganska snart satt även de vid bordet.
Jag hade vansinnigt trevligt, trevligare än jag haft på mycket länge, och det blev naturligtvis fler öl än vad som var vettigt och befogat en måndagskväll. Ändå var jag klar i huvudet på vägen hem. Det blev tidig hemgång, så långt räckte förnuftet. Läste senaste Sonic på vägen, och stupade så fort jag nått fram till sängen. Klockan hann aldrig bli mycket mer än tolv. Tur det.
Morgonen därpå var jag groggy men vid gott mod. Dimmig men glad. Tog mig till jobbet utan större problem och kämpade mig genom arbetsdagens bisarra tempo i ultrarapid. På eftermiddagen var jag vansinnigt trött. Jag tog sällskap med min arbetskamrat Sebastian på hemvägen. Han bor en station ifrån mig. Vi snackade om Facebooks passiviserande effekter och om Pale Fountains förträfflighet, men jag var så trött att det kändes som om jag svävade en centimeter utanför kroppen med en sytråd som enda ankare. Jag stupade i säng igen. När jag vaknade var det tänkt att jag skulle åka hem till Moa, som firade sin födelsedag den här tisdagen, men jag var bara tvungen att somna sänka ögonlocken och sova färdigt. När jag vaknade var jag så postsömnseg och förtvinad i musklerna att jag insåg att jag aldrig skulle klara av att ta mig ända bort till Södermalm. Jag ringde och avbokade, och jag tror Moa hade tillräckligt med folk på plats för att firandet inte skulle stå och falla med mig. Men skammen, mina vänner. Skammen.--Vi har fått ett tillskott på avdelningen. Det är inte så ovanligt, folk kommer och går hela tiden. Det intressanta den här gången är att det är en kille. Det innebär att jag inte längre är den enda hankönade i gruppen. Jag skulle nog ha svårt att acceptera förändringen om jag tvingats konkurrera med någon ekonomkostymkille av den typ som det kryllar av på företaget, men nu är det istället en ung och lite blyg popkille från Kalmar, som verkar väldigt sympatisk. Han har varit i Torsås, den stad jag under några månader kallade mitt hem, och bara en sån sak väcker ju respekt. Tyvärr har jag inte haft så mycket tid till att snacka med honom, ännu.
--
Ikväll skulle jag och Moa egentligen till Landet, men hon avbokade (på grund av sjukdom säger hon, men jag tror att det är en raffinerad hämnd för tisdagen) så jag har ägnat kvällen åt att sova, se på South Park, skriva och lyssna på musik istället. Och imorgon har veckan rusat fram till fredag, och jag hoppas att lördagen och söndagen kunde rusa på i ett lite långsammare tempo, för jag behöver verkligen tid att ta det lugnt och bara existera just nu.

Get a long winter coat, boy.

Söndag 21 oktober - 07

Natten till lördagen drömde jag alldeles fruktansvärda ångestdrömmar. I den första tappade jag kroppsdelar. Det började med tänderna och fortsatte med fingrarna, tårna, händerna och fötterna. Var det hela slutade minns jag inte. Förmodligen i något fruktansvärt. I den andra var jag ute på promenad med Anna när hennes telefon plötsligt ringde. Hon fick veta att hennes pojkvän just dött. Väldigt jobbigt. Jag försökte trösta, men precis som när jag i verkligheten, rätt nyligen, befann mig i en liknande situation, hittade jag inga ord och kände mig otillräcklig. När jag vaknade hade jag dessutom en låt på hjärnan. Den gick så här: ”Hon är… två sidor av samma mynt. Hon är… två sidor av samma mynt.” om och om igen. Jag har aldrig hört en sådan låt i verkligheten, så den måste jag ha hört i drömmen. Det är inte helt ovanligt, jag drömmer ofta om låtar, men har annars alltid glömt melodin när jag vaknat. Nu kan jag i och för sig inte spela några instrument eller sjunga, så det spelar ju ingen roll. Jag kan ju ändå inte göra något av dem.
--
Lördag, och jag storstädar. Long overdue. Har tömt diskstället, torkat av diskbänken, ställt in flyttkartonger i förrådet, rensat upp i klädkammaren och börjat sortera kläderna i olika lådor, dammsugit vardagsrum och kök och överlag känt mig väldigt duktig. När jag sorterar kläder har jag en speciell teknik. Eller vad vet jag, kanske gör alla som jag? Jag lägger mina överdelar i två seperata högar – en för långärmat och en för kortärmat. Sen lägger jag helt enkelt de fulaste kläderna längst ner i högen. De får stanna kvar in case of emergency. I vissa fall kan jag dock inte förstå riktigt hur jag tänker. Allvarligt, en militärgrön t-shirt köpt på Smartys i Karlskoga, när har jag tänkt använda den? Hellre går jag nog i bar överkropp. Mycket i botten av de där högarna skulle lätt kunna slängas.
Men kläder är, liksom skivor och böcker, fulla med minnen. Jag hittar en gammal Morrissey-tischa som jag köpte våren 2003, strax innan jag började på Bona Folkhögskola. Ett smart köp, där fanns många Morrissey-fans. Inga lika fanatiska som de galna mexikaner Olof berättade om, de som de facto dyrkar Morrissey som en gud, utan helt vanliga sunt småneurotiska indiekids. Nu har den där t-shirten en massa hål och funkar väl egentligen inte till annat än att sova i, om jag nu vore en sån person som sover i t-shirt då.
En annan gammal band-t-shirt, en med Square-tryck, hittar jag också. Köpte den för att jag tyckte den var snygg och hade ingen aning om vad Square var för band, tills det visade sig att Karolina kände dem och att de spelade ska. Vad nu det har med någonting att göra.
Städningen gick bra i alla fall. Lägenheten såg till slut mer trivsam ut än någonsin. Mitt i alltsammans kom Olof förbi. Har inte träffat honom på flera veckor. Vi drack lite kaffe och snackade lite om vad som hänt sedan sist och avslutade med ett South Park-avsnitt på datorn innan han gick. Sen gick jag mest och plockade resten av eftermiddagen. Datorn stod på och spelade skivor, och ibland pep den till och förkunnade att någon ville mig något. I ren slentrian ignorerade jag min tomma plånbok och lade bud på ett helg gäng skivor som verkade intressanta på Tradera. Till sist var jag tvungen att lägga mig en stund. Nattens drömmar och dagens duktighet tog ut sin rätt på mig. Jag sov, och när jag vaknade packade jag ner en flaska vin, två filmer och Paul Austers ”Illusionernas Bok” i portföljen (jaja, det är egentligen en väska avsedd för min laptop, men man tager vad man haver) och åkte in till stan. När jag städade hade jag äntligen hittat min vinterrock som jag köpte förra året. Det kändes rätt att plocka fram den nu, och jag kände mig ganska elegant när jag promenerade Östgötagatan fram i rock, halsduk och portfölj. Stalands-skyltens röda sken kastade ett romantiskt ljus över den regnvåta asfalten. Jag kände mig som hjälten i en gammal film noir, särskilt när jag ställde mig i ett hörn vid Nytorget och inväntade Moa, som skulle överlämna två Montgolfier Brothers-skivor till mig. Standing in the corner, suitcase in my hand…
Efter ett hastigt möte, och med väskan något tyngre, tågade jag upp till A:s lägenhet. Det blev en trevlig kväll. Vi käkade pasta med en god ostsås, delade på vinflaskan och kollade på ”Smoke”. Det hela kändes väldigt vuxet, och jag tror jag tycker om det, det vuxna sättet att umgås. Lite vin, lite samtal, och, som igår då, en lagom lång promenad runt kvarteret.
Vi gick förbi kyrkan vid Vitabergsparken, jag minns inte vad den heter, och klockan lös som ett djävulsöga. Det såg lite kusligt ut. Jag blev påmind om att det inte är långt kvar till Allhelgona, en högtid som jag alltid har älskat. Jag blev också påmind om att jag verkligen skulle vilja se en kuslig film snart. Inget splatter, inga skrämseleffekter, bara något genuint kusligt.
--
Söndag, och jag vilar och slappar. Sitter på sängen med laptopen i knät. Skriver och lyssnar på skivor. Får inte särskilt mycket gjort, men vantrivs inte med det. Det är alldeles grått utanför, löven på träden är gula, men mäktar knappt hålla sig kvar i grenarna. Snart är träden nakna och svarta, det blir november och olidligt trist. November brukar vara en förödande månad för mig. Idag, på väg hem från Pris X-tra, kände jag mig dock märkligt upplyft. Jag vet inte vad det berodde på, men saker och ting kändes bara väldigt behagliga. Jag hoppas det håller i sig. Jag hoppas lite av det skvimpar över från oktober till november. Jag kommer behöva dricka ur varenda glädjereserv som finns att tillgå för att överleva.