A walk on the wild side.

Måndag 16 november - 09

Tog en tripp till Karlskoga förra helgen. Första gången sedan i sommeras. Kom tillbaka till Stockholm på söndagskvällen, åkte på fredagen efter jobbet. Egentligen hade jag tänkt försöka gå lite tidigare för att komma fram i hyfsad tid, men vi hade kickoff med obligatorisk närvaro, så jag kom loss en timme senare än vanligt i stället. I gengäld fick jag äta mig mätt på smörgåstårta och dricka mig otörstig på champagne och öl, så det vägde upp en aning. Mikaela plockade upp mig med bilen vid Liljeholmen. Vi var framme tre och en halv timme senare, klockan tio ganska exakt, och så möra att vi nästan slocknade på pappas soffa.

Morgonen därpå var vi uppe med tuppen. Vi hade ett späckat schema. Många loppisar att besöka. Som vanligt gav de störst utslag på bokfronten. Fyllde mina kassar med uppemot femton böcker, där den allra roligaste var en gammal utgåva av Raymond Chandlers "Fönstret". Lyckades också hitta vinylskivor med Art Of Noise och Lee Hazlewood och en gammal jordglob i plast, modell mindre. Den sistnämnda tyckte Mikaela jag var galen som köpte, men jag tänkte den skulle göra sig fint i min bokhylla...

Efter loppisorgien åkte vi hem till min mamma och fikade, och därefter for vi i samlad trupp till mormor. Vi mellanlandade dock på kyrkogården och tände ett ljus på morfars grav.
Mormor verkade vara på gott humör, hade lagat kalopps med kokt potatis, "gammal mat" som jag brukade säga som liten (fast jag menade gammaldags). Vi åt, och sen sov vi middag, för det hör till hos mormor. Man blir oerhört avslappnad och sömnig där. På kvällen drack vi vin, åt smörgåsar och pratade. Mikaela, mamma och mormor började prata handarbete, och jag experimenterade med kamerainställningar och la mig slutligen på soffan och läste.
Karlskogavistelsen avrundades dagen därpå med förmiddagspromenad, ytterligare ett loppisbesök och sedan fars dag-middag hos pappa innan vi for hem.
En trevlig helg.
--
Kom nyss hem efter en kvällspromenad. Fyllde upp en termoskopp - den jag fick av en av arbetsgivarens samarbetspartners när de besökte kontoret för någon månad sedan - med kaffe, tog den i handen, en påse sopor i andra (förenade nytta med nöje) och gav mig ut. Det var fuktigt och rått, såklart, som man kan vänta sig så här års. Dimma steg mot hustaken, som om marken andades.

Jag rörde mig bort från Klubbacken och ner till de flådigare kvarteren, där man alltid känner sig som en inkräktare. Då och då stannade jag och tog en liten klunk kaffe.
I kråkslotten längs vägen lyste enstaka lampor i ensliga fönster, nakna äppelträdsgrenar skrapade mot fasaderna, i strandvillorna stod en liten modellsegelbåt i varje köksfönster och teveapparater spred ljusblått ljus i furufärgade vardagsrum. Någon rastade en liten hund. Det hördes trumspelande från ett garage. Annars hörde jag bara Differnet i iPodens lurar. När jag kom in var jag dyblöt av luftfuktighet och svett. Jag hade gått i intensiv takt, ändå varit ute i en dryg halvtimme. Jag kravlade mig ur kläderna och hoppade in i duschen. Kände mig som en ny människa, mör men med ömsat skinn. Jag måste promenera oftare.

Helgen då de sista löven föll.

Söndag 1 november - 09

Det har varit en jävla vecka, och helgen har inte varit mycket bättre. Jag är trött, hängig, nere, fullständigt urlakad. Jag vet inte om det är omställningen till vintertid som ställt allting på ända. Kan vara så. Eller om det är övergången från oktober till november som dragit ner mig. Kan vara så också. November är utan tvekan årets sämsta månad. Så har det alltid varit, så ska det förbli.

Men. Det kan också vara Häxan på jobbet som ända sedan hon börjat har höjt stressnivån i kroppen på mig med flera procent. Och hon blir bara värre och värre. Krigar och intrigerar, hugger och hackar, åt alla håll och i alla riktningar. Hon har varit på mig som en hök i flera veckor, ända sedan vi gjorde en rokad på avdelningen och bytte platser. I fredags fick jag förklaringen. En annan arbetskamrat berättade att Häxan tidigare i veckan dragit in henne i ett mötesrum och frågat: ”Tycker inte du att Niklas surfar väldigt mycket på arbetstid?”
När vi bytte platser fick hon platsen precis bakom mig, och har därmed ständig uppsikt över vad jag pysslar med på datorn. Och ja, jag surfar en hel del på arbetstid. Kollar mail, kollar bloggar, ibland uppdaterar jag rent av min egen. Men jag gör det inte på bekostnad av mitt arbete. Om så vore fallet skulle det nog ha märkts vid det här laget. Men under det år jag arbetat här har ingen klagat. Förränn nu då.
Nu när jag vet hur det ligger till kan jag ta det med ro. Nu när hon visat sitt rätta ansikte. Jag har tyckt ganska synd om henne fram till nu. Det är alltid oroligt omkring henne, det är alltid något som skaver. Det är inte lätt att ha henne i närheten, men måste vara betydligt svårare att faktiskt vara henne. Nu har jag inga sympatier kvar. Vill hon intrigera om mina internetvanor kan hon fara åt helvete. Jag vet att jag gör ett bra jobb. Det roliga är att jag, strax efter att ha fått kännedom om Häxans intrigerande, fick ett mail från min chef där hon berömde mig för att ha gjort fantastiskt bra ifrån mig i ett projekt vi båda är involverade i. Sånt betyder lite mer än en bedagad skvallerkärrings tisslande och tasslande.
Och det är skönt att äntligen veta varför jag kännt mig så jagad och bevakad den senaste tiden. Inte konstigt att man är stressad.
--
Mest stressad har jag nog varit på fritiden. När jobbet är olidligt vill man liksom göra mesta möjliga av de få timmar man är fri. Det är så mycket jag vill hinna med, men så lite tid och så lite energi. För det jag behöver mest av allt, hur tråkigt det än är, det är att vila. Hämta krafter inför nästa påfrestande arbetsdag. Det jag behöver är att kollapsa i fosterställning på soffan efter en hård arbetsdag. Det jag gör är oftast (de senaste veckorna) något helt annat.

- Kaffe med Fredrik vid Mariatorget, följt av promenad till Hornstull.
- Utgång med jobbet, grillat och öl som samarbetspartners stod för. Fyllesvammel om miljö, politik och urfiskandet av världshaven med samma samarbetspartners på Judith och Bertil innan kvällen avslutades. Surrealistiskt.

- Åt middag med Anna på en sunkindier på Söder i tisdags. Vi talade om livet och om vad som hänt sedan sist vi sågs och om film och böcker och politik. När jag kom därifrån doftade mina kläder som om de hade doppats i en fritös. Lyckligtvis hade jag fyndat nya på Emmaus strax innan middagen. En Paul Smith-tröja och en Ben Sherman-t-shirt.

- Fikade med Per på något namnlöst café i onsdags kväll. Härligt anspråkslöst ställe. Vi var enda gästerna, och vi satt antagligen kvar till efter stängning. Drack en kopp kaffe och åt en spenatpirog. Det var trevligt.

- Var på PUB förra lördagen. Köpte mig ett par Clarks-kängor. Snygga. Följde med Mikaela på shoppingrunda i diverse garnaffärer, och unnade mig lite skivor på Myrorna vid Hötorget och Stadsmissionen vid Odenplan. Sov sedan bort halva lördagskvällen. Pur utmattning.

- Tapas på Ramblas med Tobbe, Johanna, Sara, Pappa och Maggan igår kväll. Mycket trevligt, mycket skratt, en hel del hjärtligt häcklande av det slag vi är bra på i min familj. Efteråt åkte jag hem till Frederic som kommit hem från Japan. Mikaela var redan där sedan tidigare. Jag fick ett glas konjak och ett par Paul Smith-strumpor. Mycket hyggligt.

Det låter inte som så mycket, och det är inte så mycket. Och det mesta är trevligt. Men jag behöver lugn och ro. Jag behöver semester.

Irritation street.

Torsdag 1 oktober - 09

Redan oktober. Redan torsdag. Året har gått fort. Och veckan har varit stressig. Det blir så lätt så när man inleder veckan med en elva komma fem timmar lång arbetsdag. Nu var förvisso måndagens arbete inte så farligt kämpigt som det låter. De tre timmarna vi jobbade över var faktiskt ganska trevliga. De bestod mest av att vi åt sallad, städade våra skrivbord och de gemensamma utrymmena runt om, och så tramsade vi en massa, som man gör när man är trött. Trivsamt. Men inte lika trivsamt som det vore att bara vara hemma...
--
På tal om jobbet så fick jag lite trevlig information såhär inför vintersäsongen. De kommande månaderna kommer att innebär fler möten, mer planering, mindre telefoni. Det glädjer mig. Jag är trött på telefonen. Det känns som om hela mitt yrkesliv har kretsat kring ett headset. Mina öron behöver vila. Min röst behöver säga mer av vikt. Det här känns som en rejäl morot. Jag gick med lätta steg. Tills jag kom till Liljeholmen, där det var stopp i tunnelbanetrafiken. Jag vet inte för vilken gång i ordningen de senaste veckorna. Det händer lite för ofta för att jag ska kunna se mellan fingrarna. Så sent som i fredags morse blev mitt tåg stående vid Aspudden och vägrade fortsätta. Jag ringde jobbet och meddelade att jag skulle bli sen, och sen promenerade jag till Liljeholmen. Det är ingen jättepromenad, men tillräckligt för att man ska bli irriterad, tänkte jag och knöt näven i fickan. Irritationen hängde med i exakt tio meter. Sen började jag tycka att det var riktigt skönt. Luften var frisk, solen sken. Det är så sällan man är ute vid den tiden på dygnet. I veckorna arbetar man och på helgerna sover man. Promenaden tog tjugo minuter. All irritation rann av mig. Resten av dagen, och hela den efterföljande helgen, mådde jag toppen. Jag vet inte om det berodde på promenaden. Men kanske.

Idag hade jag inte riktigt tid eller lust att ta en promenad. Jag ville bara hem. Skulle bjuda Mikaela på middag, skulle lyssna på en ny skiva, skulle försöka få igång min nya mobiltelefon. Hade inte tålamod nog att invänta ett överfullt tåg som jag ändå inte skulle få plats i. Var så frustrerad att jag ville stampa i marken. Jag var dock mer konstruktiv än så. Jag gick till Coop och handlade. Jag var klar lagom till nästa tåg kom. Och tänk, även denna gång rann irritationen av mig till slut. Men det är lite närmare till sammanbrottet varje gång tågen blir stående...
--
Igår kväll var jag för första gången på besök hos John och Emma i Årsta. Det var som alltid trevligt att träffa dem. John och jag inledde med en kebab med bröd på Palmyra, jag köpte några öl på Lidl, och sen satt vi i lägenheten i ett par timmar. Emma visade tavlor från sin konstutbildning, vi drack, snackade och lyssnade på musik tills det blev dags för hemgång. Jag blev glad när John berättade att min förrförra chef hälsade till mig och undrade hur det gick för mig i livet. Hon är en rar människa. Faktiskt. Det känns bra att hon fortfarande minns mig.

Something in my eye.

Tisdag 22 september - 09

Jag har blomflugor i lägenheten. Jag ligger sjuk på sängen, som är bäddad. Då och då kommer en nyfiken blomfluga flygande och hovrar över mig tills jag viftar bort den med handen. Jag måste göra något åt dem. Ett glas öl med lite diskmedel i ska göra susen har jag hört. Det får bli ett senare projekt. Först ska jag bli av med min huvudvärk, mitt flimmer för ögonen och mitt tungsinne. Just nu kan jag hålla mig för skratt. Lyckligtvis var helgen en muntrare historia. Om mina ögon tillåter mig läsa bokstäverna på skärmen ska jag berätta om den.
--
Lördagen började behagligt. Jag sov tills jag vaknade, klev upp, åt frukost (som förvisso blev en aning torftig - mina rågkusar hade möglat, så det blev inte mer än två skivor gammalt smuligt rågbröd) och lyssnade på Astrud Gilberto. Kring lunchtid kom Mikaela förbi, och vi tog tunnelbanan in till stan. Vi åt lunch på Spuntino där hon jobbar och rörde oss sedan vidare till Mariatorget. Jag lyckades motstå frestelsen att köpa senaste Yo La Tengo-skivan på Papercut, och lade sedan undan en Gloverall-duffel på Nitty Gritty. Efter det var vi helt slut, så vi åkte hem till mig och somnade på sängen.

På kvällen åkte vi hem till Frederic, där vi åt kex, ost och skinka och drack vin. Efter maten hällde vi upp två skålar chips, som vi med mycket möda och stort besvär inhandlad en stund tidigare (maken till otrevlig kassörska får man leta efter). Vi kollade på "The Reader", som var bra och riktigt snygg. Klockan han bli en del innan vi kom hem. Vid Mälarhöjdens tunnelbanestation ägnade sig ett gäng ungdomar åt att banka stora träplankor i asfalten samtidigt som de skrek högljutt. Vi tog en omväg hem och jag knöt näven i fickan. Ett annat gäng, mer välartade youngsters tittade på med lika mycket fascination som fruktan. "Är det ett gäng?" frågade en av dem skrämt. "Nej... Jag tror de leker", svarade en annan. Surrealistiskt.
--
Morgonen därpå blev det lite stressigt. Jag var trött efter den sena kvällen, men mamma var i stan och skulle åka ganska tidigt på eftermiddagen, och en lunch skulle hinnas med på stan innan hennes hemresa. Jag tog mig in till soliga Södermalm och mötte upp henne vid Mariatorget. Kort därefter anslöt Tobbe, men Johanna gick inte att få tag på. Visade sig att det var strul med hennes mobiltelefon, så hon missade det hela. Surt. Hade varit roligt att hinna träffa henne också.

Efter grekisk lunch på Sonjas Grek tog vi en promenad till Slussen, där mamma for vidare till Centralen. Jag och Tobbe åkte till Zinkensdamm och Nitty Gritty, där jag köpte loss min duffel. Efteråt promenerade vi runt i de olika inredningsbutikerna i området och kollade på möbler. Min bror blev rejält sugen på ett litet tidningsbord med två tillhörande fåtöljer som jag själv dreglat över. Mer förälskad är jag i en soffa på Rymd, en tvåsitsig femtiotalare som skulle passa perfekt i min lägenhet. Det både gladde och förfärade mig att den fanns kvar. Kanske köper jag den, kanske inte. Det finns många aspekter att ha i beaktande innan ett beslut kan fattas, inte minst den ekonomiska.
--
Det var senare, på söndagskvällen, jag började må dåligt. Var alldeles ologiskt utmattad när jag kom hem, bäddade ner mig i sängen, slocknade, och var lika trött när jag vaknade igen. Lyckades trotsa den värsta tröttheten och slängde ihop en köttfärssås med rödvin. Den smakade ljuvligt. En helg full av härlig mat, och det här var nog det godaste av allt. Disken lät jag stå till morgondagen...

Makes me wanna kill you, make you fucking die.

Fredag 18 september - 09

En sån där fredag då jag sitter hemma i min allt mer sönderfallande soffa, med ögonen klistrade på min harvande dators skitiga skärm, och efter förra fredagens överkonsumtion av alkohol känns det riktigt bra. Den här kvällen har varit lugn. Jag åt tacobuffé på jobbet, så jag kunde äta min medhavda matlåta till middag och ägna den tid jag skulle ha stått vid spisen åt annat. Som att rippa skivor, dammsuga, läsa lite serier, ligga på sofflocket och stirra upp i taket. Och snart blir det lite opretentiös actionfilm och en kopp te.

Veckan som gått har varit bra, med ett undantag. Det var Andreas sista vecka på jobbet. Det har varit roligt att jobba med honom. Nu blir det lite tråkigare. Inte för att det är något större fel på (de flesta av) mina övriga arbetskamrater, men Andreas och jag har haft en rejält välsynkad humor. En humor som till ganska stor del bygger på upprepningar, vilket kanske inte låter så roligt, men som faktiskt är helfestligt om man drar det in absurdum. Nu är det slut på det. Han har förvisso bara flyttat någon trappa ner, så man kommer ju springa på varandra i korridorerna, men riktigt samma sak blir det ju inte.

För övrigt oroar jag mig, likt den pensionär jag är, för det här landets framtid. Det har man väl förvisso alltid, eller oftast, anledning att göra, men idag kändes det extra aktuellt. Tidningarna skriver spaltmeter om Anna Anka, en patetisk nobody som fått uppmärksamhet för att vara gift med Anka, Paul, och vara en bakåtsträvande pappskalle. De skriver också om Mona Sahlin, som tagit privatjet till en kändisfest. Märk väl att hon gjort det för egna, inte skattebetalarnas, pengar. Lika mycket som folk ska skita i vad jag gör med min lön, ska de väl skita i vad hon gör med sin? Men nej, detta ska alltså få utrymme i pressen, medan knappt en rad ägnas åt alliansens inhumana politik. Och i postboxen där hemma väntar reklamutskick från Sverigedemokraterna och väntar på en. Det är så man mår illa.

Full i predikstolen.

Tisdag 15 september - 09

De gångna veckorna har min blogg gjort själ för sitt namn igen. Det har inte varit ett djävulskt supande, men det har förekommit alkohol och människor, och jag har känt mig som back in the days, stundtals, och det har känts både bra och dåligt.
Härom måndagen befann jag mig på tvärbanan, på väg från jobbet till stan. Södermalm var mitt slutgiltiga mål, och Bara Bistro Bar, där jag stämt träff med min bror, Maria och John för after work. Jag hade arbetskamrater med mig, arbetskamrater av det slag man inte själv väljer att sällskapa. Lyckligtvis klev min bror på när tvärbanan stannade i Gröndal, så jag hade goda själ att dissa mina arbetskamrater för trevligare sällskap. På väg från Slussen till Östgötagatan och Bara Bistro Bar passade Tobbe och jag på att smita in på en skivbörs, där jag köpte en nyutgiven skiva med The Millennium. Inte dumt.
John väntade redan på oss inne i baren, så vi beställde varsin öl och satte oss vid ett bord. Maria dök upp kort därefter, och vi beställde mat. Ungefär två år tidigare satt jag på samma ställe med Maria, Louise, Moa och Andreas. Då åt jag en pytt. Nu beställde jag pasta med oxfilé. Smakade riktigt bra. Det var trevligt då, för två år sedan, och det var trevligt nu. Blev för mycket att dricka bara. Maria och Tobbe höll sig städade, men jag och John fick i oss sex öl var. Lite onödigt och dyrt, och morgonen därpå var jag dimmig. Men det var det värt. Det är så sällan det blir tid att träffa vänner. Det är lika bra att försöka träffa många åt gången och göra något minnesvärt av det. Jag ska försöka göra det till en vana.

I fredags, efter att ha jobbat, kommit hem, vilat och tagit igen mig en stund, for jag till Fredrik på födelsedagsfest. Hade en bag-in-box hemma, men orkade inte släpa på den, så fyllde upp en glasflaska från IKEA med vin och packade ner den i en systemetkasse som jag sedan höll krampaktigt hela långa resan till Solna. Lyssnade på senaste Bear Quartet och en gammal Cat Power-skiva jag hittat när jag letat födelsedagspresent till Fredrik tidigare i veckan (han fick en Yo La Tengo-skiva, som jag hoppas han gillar bättre än den M83-dito han fick förra året.)
Festen var liten, men började trevligt. Mattias och Jimmy var där, och så Fredrik och Frida förstås. Vi satt mest och snackade, drack glas efter glas, och det var som det brukar. Jag var sist kvar och hjälpte till med att dricka ur det sista ur flaskorna. På vägen hem insåg jag att jag aldrig skulle orka hålla mig vaken genom alla byten i natttrafiken, särskilt som nattbussen mot Hornstull rusade förbi mig just som jag kom upp ur tunnelbanan. Ödet placerade en taxi i min väg, så jag hoppade in i den, fick betala tvåhundrafemtio kronor och stöp sedan i säng när jag kom hem. Jag som aldrig åker taxi fick ändå lov att erkänna att det var värt det.

Något som inte var värt det var lördagens helvetiska baksmälla. Den var sannerligen inte planerad. Men sånt får man lov att ta med i beräkningarna om man ska leva ett utsvävande liv. Nu blir det pensionärstillvaro den närmaste framtiden. Gott så.

Ny akustik.

Måndag 31 augusti - 09

Är hemkommen från en kort visit på stan. Besökte Mickes skivor och kom hem med Sleepy Jackson, Terry Callier och Yo La Tengo i skivpåsen. För att nämna några. Nu har jag att göra resten av kvällen, och det kan behövas. Distraktionen behövs kvällar som denna. För på bussen mellan Mälarhöjdens centrum och Klubbacken lade sig ett tungsinne över mig. Kanske hade den med Songs: Ohia i mp3-spelaren att göra, kanske var det någon slags sen matkoma efter min pizzalunch med Peter på Stora Essingen, men jag kände mig som om någon lagt ett stort stenblock på min rygg och tvingat mig att bära det kvällen igenom.
Någon grät i lägenheten intill när jag kommit hem. Långa, utdragna bölanden med pauser mellan. Jag kokade quinoa och åt det med kall vegetarisk vårrulle. Livet kändes rätt grått. Ute var det grått. Höstluft, klar men stickande. Nere på Mälaren seglar färre båtar nu. Bara någon enstaka flyter förbi. Rönnbären är klarröda på träden. Av sommaren ser man bara bromsspåren från när den tvärnitade och vände.

Sen finns det saker att glädjas åt också, utöver de nya skivorna. Jag hittade ett nytt soffbord i lördags, och det blev ett riktigt lyft för min lägenhet. Plötsligt behöver jag inte gå i sidled som en krabba för att sätta mig i soffan (mitt förra soffbord var på tok för stort för tjugofem kvadrat. Dessutom har akustiken i lägenheten förändrats. Musiken jag spelar låter bättre än någonsin. Trevligt.

The inexpliceable feeling of september.

Torsdag 20 augusti - 09

Min dator har börjat mucka med mig igen. Kanske lider den av sviterna efter vinterns kaffeattack, då en hel kopp kaffe välte ner över den. Kanske är det något helt annat. Ovetskapen är nästan värst, för man vet inte om det är något jag kan åtgärda eller om det är datorns sista dödsrosslingar innan den eviga vilan. Om så är fallet ska jag fan skaffa en Mac, har jag tänkt. Jag är trött på strul, jag vill ha en dator som lyder mig.

Annars är det en rätt bra kväll det här. Datorn muckar mindre än igår. Jag dricker te, lyssnar på The Clienteles ”The Violet Hour” och har tänt ett ljus. Det är som om jag försöker frammana hösten, som om den vore ett spöke man åkallade genom seans. Solen har skinit idag, och det är väl helt okej, men jag ser fram emot kylslagna mornar, att få dra på sig den nya koftan, sedan den nya höstjackan, vira halsduken runt halsen (en halsduk jag förvisso inte har ännu, men som Mikaela stickar på).

Jag har sovit en stund i kväll. Det är en ovana jag annars vant mig av vid, men ikväll var jag så illa tvungen. Så många timmar av gårdagskvällen gick åt till att sitta och svära åt datorn istället för att sova. Nu kan jag unna mig att sitta och nattsudda, skriva några rader på en novell, skriva raderna ni nu läser, dricka ännu en kopp te, snacka strunt på MSN och Facebook. Andreas från jobbet kom just ut på nätet och växlade några ord. Nästa vecka är hans sista på min avdelning. Han ska jobba kvar inom företaget, men kommer att sitta en trappa ner. Sorgligt. Han är en ljusglimt på jobbet. Annars är det rätt tungt där just nu. På anställningsintervjun förra försommaren lät det så bra. Här skulle finnas så många möjligheter, det skulle bli vad man ville att det skulle bli, man hade alla möjligheter att själv bestämma vad ens arbetsdag skulle bestå av. Istället sitter man som en telefonsvarare och rapar upp samma fraser dag ut och dag in, och de enda avbrotten består av irriterade irriterande skåningar som fräser ut sig otrevligheter tills de fått vad de vill ha och kan lägga på luren. Människans brist på hyfs och empati upphör aldrig att förvåna mig.
Imorgon är det fredag, sen helg. Det ska bli en lugn helg, en billig helg. Jag sparar på slantarna. Min kamera ska betalas, en vinterjacka kommer att behöva inhandlas innan första snön faller, så även vinterskor.

Camera shy.

Måndag 3 augusti - 09

I torsdags köpte jag en kamera. Äntligen. Jag har velat fram och tillbaka hela sommaren. Har sedan tidigare haft en digitalkamera, modell sämre, ni vet, den där som duger att ta festbilder med, men så fort man försöker sig på något mer avancerat ser varje bild ut som något en magsjuk katt kastat upp på ett svart papper. Tidigare var det inget som brydde mig särskilt mycket, men nu i sommar, under semestern, började jag finna mer och mer nöje i mina taffliga försök att ta arty foton. Nöje, och irritation. För det var fruktansvärt frustrerande att se en bild som kunde ha blivit bra, med motiv och snitt i perfekt samklang, förstöras av en kamera som fokuserar på allt eller ingenting alls.
Så, när skatteåterbäringen och högre lön anlände i ett svep såg jag inte längre några större skäl till att vänta. Jag bokade upp en digital systemkamera så fort de kom in i lager, och i torsdags åkte jag och Mikaela till SIBA i Bromma och köpte den.
Sedan dess har jag levt mitt liv bakom kameran, och känt mig som en av karaktärerna i ”The Blair Witch Project”. Som om allt känns lite mindre läskigt med en kameralins mellan ögonen och verkligheten.
--
Vi gick upp tidigt i söndags, relativt tidigt, åt frukost, gjorde oss i ordning och satte oss i bilen. Vi mellanlandade vid Liljeholmen och plockade upp Tobbe, Moa och Andreas, och fortsatte sedan mot Fittja och Ekerö-färjan. Kul att träffa dem allesammans, och främst de två sistnämnda som det var ett bra tag sen jag sist såg.
Ekerö var fint. Ömsom lummigt, ömsom öppna fält. Det var en strålande vacker dag, solsken och bara lätta moln. En av få vackra dagar denna tredje regnsommar på raken...
Vi åkte till Rosenhill, känt för sin bakluckeloppis och sina ekologiska odlingar. Vi strosade runt en stund bland försäljarna, men det var ganska glest mellan fynden. Jag hittade inte så mycket, men ett par cd-skivor, en Paul Auster-roman och en melitta-tratt blev det, den sistnämnda lätt sprucken, men ändå funktionell. Ropade nyligen in en kaffetratt i plåt från Tradera, men den fungerar inte alls. Kaffefiltren tenderar där att slitas sönder när man häller i varmvattnet, och då förlorar man ju en del av poängen med en kaffetratt...
När vi finkammat området på allt som kunde tänkas vara köpvärt gick vi upp till ett ekologiskt café som blickade ut över nejden. Jag köpte soppa och bröd med olivröra, de andra nöjde sig med fika. Jag lyssnade på dem när de pratade, sa inte så mycket själv men dokumenterade allt med kameran. Och sen åkte vi hem.
--
Kameran, kameran, kameran. Jag skulle vilja ta ut en extra semestervecka och bara experimentera, leka, testa olika inställningar och tekniker, lära mig terminologin, kombinera rätt inställning med rätt tillfälle, plåta, plåta, plåta. En idé jag har är att promenera samma sträcka flera dagar i rad, samma kamera i samma rem runt samma hals, men med helt olika sorters musik i lurarna. Något sorgligt ena dagen, något hurtigt nästa, något agressivt nästa. Se hur det påverkar bilderna, om jag väljer annorlunda motiv när jag är glad jämfört med när jag är ledsen.
Möjligheterna är ändlösa.
--
Annars? Ja, idag efter jobbet (som var riktigt hektiskt efter två veckor av stilje – det märks att folk kommit tillbaka från semestern!) har jag städat och lyssnat på Lloyd Cole. Solen har skinit, men i min lägenhet har det varit höst. Jag har känt mig moloken, utan att kunna sätta fingret på varför. Jag tror det började när jag sorterade in skivor i skivstället. Det kändes så oerhört trivialt, så meningslöst. Självklart kunde de inte bara ligga kvar på vardagsrumsbordet i stora högar, så någon nytta gjorde jag ju, men allt det symboliserade; samlandet, konsumtionen, katalogiserandet, sorterandet. Distraktioner som hindrar mig från att leva livet fullt ut. Det är beklämmande. Men jag överlever.

The end of summer on Klubbacken.

Söndag 19 juli - 09

Andas in. Andas ut. Och försök slappna av. Idag är sista dagen av resten av ditt liv. Idag slutar semestern. Imorgon är det upp klockan sju, imorgon är det tunnelbanan, passerkortet, komma ihåg lösenordet till datorn, logga in på telefonen, besvara telefonsamtal, slåss om microvågsugn i lunchmatsalen, lukta matos i timmar, komma hem utmattad, laga mat, äta, diska, två-tre timmar fritid innan läggdags. Tillbaka in i det ständigt snurrande hamsterhjulet.

Semestern har varit bra, eller helt okej. Jag har hunnit med en hel del faktiskt. Firat Mikaelas mamma som fyllde sextio, varit i Karlskoga, träffat pappa, farfar och varit hos mormor i ett par dagar.
Det sistnämnda var det trevligaste, semesterns höjdpunkt faktiskt. Mormor har blivit en helt annan person sedan morfar dog. Öppensinnad, utåtriktad, nyfiken, engagerad. Inte för att hon inte var det tidigare, men hon verkade tidigare alltid hållas tillbaka lite, som om hon var tvungen att rynka på näsan åt var tredje mening man sa, liksom av princip.
Men inte längre. Vi hade faktiskt kolossalt trevligt, mormor, Mikaela och jag. Åt gått, drack vin och martini, talade länge väl om högt och lågt, om gamla och nya tider och gamla och nya värderingar och sätt att leva. Mormor skjutsade runt oss i Linnebäck och visade gamla gårdar där hon levt och där hon arbetat, och jag frågade sånt jag aldrig tidigare frågat, kanske inte riktigt varit intresserad av förrän nu. Och jag kände ett styng av längtan efter det gamla, enklare livet. Efter skogen och ängarna runt knuten.
Mikaela och jag vågade oss ut på promenad på egen hand också. Gick på gamla vägar, till gamla Linnebäcksbaren som nu är ombyggt till vanligt boende, trädgårdsmöbelförsäljningen som mina föräldrar en gång var delägare i, Linnebäcks gamla nerlagda skola där skolgården vuxit igen och asfalten spruckit upp.
Jag har aldrig bott i Linnebäck, men jag tillbringade väldigt mycket tid där som liten. Jag blev nostalgisk. Och när vi låg på bäddsoffan i mormors vardagsrum och skulle sova, drog jag mig till minnes en gammal mardröm som jag aldrig kunnat glömma helt. En dröm som utspelade sig på exakt den här platsen; mormors vardagsrum, en dröm där jag tittade ut genom fönstret mot granngården och såg ett skelett strutta runt nere vid husknuten. Det rörde sig knyckigt bort mot landsvägen och vidare upp mot mormors hus. Jag gömde mig skräckslaget under vardagsrumsbordet och tittade upp mot fönstret, och det sista jag minns är hur skelettets kranie stirrade in på mig, hur dess ögonlösa ögonhålors blick mötte min.
Vi stannade hos mormor i två dagar innan vi åkte hem.
--
Ett gäng loppisbesök hann vi med också, och fick som vanligt med en hel hög böcker, skivor och husgeråd. Loppmarknaderna i Degerfors är fulla av gammal arbetarlitteratur, vilket naturligtvis är glädjande för mig, och i Kristinehamn skrällde man genom att ha cdskivor med Teenage Fanclub och The Amps för en femma stycket. Mikaela hittade äntligen vinglas (hon har letat i månader) och jag hittade skivor med Stevie Wonder, 5th Dimensions och The Klowns på Myrorna i Örebro på hemvägen.
--
Semesterns sista dagar har varit ganska intensiva. Vi tog bussen och båten till Sandhamn i torsdags. Det lämnade mörka moln bakom oss i hamnen och åkte rakt in i sommarens vackraste dag. Mikaelas bror Sebbe och hans flickvän Helena driver delikatessbutiken i Sandhamn, och vi kom dit mitt i värsta ruschen. Mikaela hoppade in och gjorde dressing, och jag hjälpte till med disken. Sen fick vi en picknickkorg med fantastiska mackor, salta kex, västkustsallad, melon, körsbär och kakor, och vi tog med oss den upp på en klippa med utsikt över skärgården och båtarna, och vi stannade där i över två timmar och blev rejält solbrända på kuppen.
Dagen därpå var lugn, fram till kvällen, då Mikaela och jag tog en promenad ner till Vinterviken, där det var festival, ”En Ljummen I Gräset”. Vi slog oss ner på en filt i en skogsglänta, drack vin och åt vattenmelon, och runtomkring oss sprang småbarn omkring bland salongsberusade föräldrar, och det hela var väldigt mysigt. Vi lyssnade på banden utan att titta på dem, hälsade som hastigast på Moa och fick efter en stund sällskap av Fredrik och Frida och Tobbe och Sara. Vi betalade in oss på festivalområdet just som ölen och vinet i stort sett sålt slut, men vi hann iallafall se Romeo Stodart från Magic Numbers göra en fin, om än väldigt lång, spelning.
Efter spelningen promenerade vi hem genom den väldigt svarta julinatten. Det var rave på udden mitt emot Vinterviken. Basen dunkade hypnotiskt och man sköt fyrverkerier, Vi kom hem klockan ett. Inte särskilt sent, men vi stupade i säng.
Igår grillade vi. Det var ganska spontant, så vi blev inte så många. Mikaela och jag. Frederic, Tobbe och Maria. En blandad kompott. Vi lånade föreningens grill och satt ute i föreningens trädgårdsmöbler. Vi hade gjort potatissallad och grönsallad och marinerat lammkotletter. Köttet hade precis grillats färdigt när en regnskur överraskade och tvingade oss in i lägenheten. Vi åt färdigt där, drack upp vårt vin och våra öl, kollade på YouTube-klipp tills vi kändes oss avslagna och gästerna gick hem.
--
Idag mår jag sådär. Det beror säkert på rödvinet igår. Det beror säkert på att semestern är slut. Det beror säkert på att vädret är tryckande kvavt. Helt säkert blir det bättre. Med tiden.

It's getting hot in here.

Värmebölja. Jag tänker inte klaga, för jag klagade när det var regnigt och kallt, och jag trivs faktiskt bra med värmen. Önskar bara att jag inte behövde svettas så mycket. Min semester har just börjat. Sitter i min lägenhet med persiennerna nerdragna. De åker inte upp förrän på eftermiddagen när solen glidit runt hörnet och slutat gassa rakt in på mig. På kvällarna är det ljummet, nästan svalt, och oerhört behagligt på min balkong. Just nu är det hett som i en bastu. Jag tog en promenad ner till Mälarhöjdens centrum för någon timme sedan och kom tillbaka med svetten forsande ut varje por i kroppen. Olustigt.

Det är märkligt att ha semester. Som alltid i tider av ledighet drömmer jag om arbete på nätterna. När jag vaknar är jag inte utvilad. Det är samma sak varje sommar, så det kommer inte som någon nyhet direkt.

Jag var ute med John och Emma igår kväll. Mötte upp dem vid Mariatorget och vi promenerade till Debaser Slussen. Drack några öl och en ljuvlig Strawberry Daquiri. Efter en stund blev vi trötta på att stå och gick till Mosebacke, där vi hoppades finna sittplats. Som vanligt var det fullsatt, så vi fortsatte djupare in på Söder och hamnade på Nadas uteservering. Vi fick sitta i tio minuter innan vi tvingades att flytta in i barmörkret, där vi inte stannade längre än till glasen var urdruckna.

Midsommar.

Söndag 21 juni - 09

Det är en märklig kväll det här. Den känns bekant. Den känns obekant. Det har varit en solig dag, den första riktigt soliga på riktigt länge. Mikaela sov över på en madrass på golvet. Min säng är lite för liten för att två ska kunna sova bekvämt i den. Det fanns rökt lax kvar sedan gårdagens middag och en avocado i ett nät i kökshyllan, så vi åt lax- och avocadomackor till frukost. Satt på balkongen för första gången för sommaren. Vi köpte blommor och ny balkongmatta redan tidigt i maj, men vädret har gjort det omöjligt att riktigt njuta av balkongen förrän nu. Mattan har blivit lite fuktskadad i hörnen av allt regnande, men den får fungera för den här säsongen.

Annars har det varit en helt okej långhelg. Jag tog ledigt i torsdags och ägnade dagen åt att tvätta och städa lägenheten. Mikaela hjälpte till med köket, som blev så skinande rent att jag knappt kände igen mig efteråt. Det måste ha blivit minst en kvadratmeter större sedan smutsen putsats bort från väggarna. Vi avrundade städningen med en pizza, och sen for Mikaela hem till sig.

På fredagen var det midsommarafton. Jag kände mig trött och avslagen och var egentligen inte så upplagd för festligheter, men tog mig trots detta, tillsammans med Mikaela och min bror, iväg till Segeltorp, där vänner till Mikaela hade midsommarfest. Det var en lugn och trevlig tillställning. Vi åt och drack gott, och drog oss hemmåt innan klockan slagit midnatt. Så oerhört vuxet.

Och det är en märklig kväll det här. Det är alltid märkligt att återvända till jobbet när man varit ledig längre än vanligt. Dystert att ta farväl av hemmet och de fria timmarna och återvända till sitt bås. Samtidigt har jag bara en enda vecka kvar till semestern. Nästa vecka borde bli en lugn transportsträcka. Med betoning på ”borde”.

Kompletteringoptimering.

Måndag 25 maj - 09

I torsdags var det röd dag och således ledigt. Jag tog onsdagen i akt och unnade mig en liten utgång. Det var länge sedan sist.

Jag hade slutat tidigt på dagen, redan klockan två, och stannade till på Mikaelas arbetsplats på vägen hem. Jag tog en glass med tre kulor och satt sedan i en soffa och pratade med Mikaela en liten stund innan plikten, i form av kunder, kallade på henne. Då gick jag runt hörnet till Willys, köpte på mig lite mat och lite folköl och tog tunnelbanan hem.
Väl hemma fann jag att John och Anders hade förvandlat min lägenhet till en inspelningsstudio. Då de precis blivit klara och börjat packa ihop igen gjorde det mig ingenting. Hade de tänkt fortsätta sina inspelningar hela kvällen hade det varit lite jobbigare.

Så snart de blivit färdiga avlägsnade de sig och jag hade lägenheten för mig själv. Det var lite snopet, för jag hade hoppats på hjälp med att dricka upp mina folköl och sällskap ut till Landet, dit jag tänkt styra min utgång. Nu ringde jag min bror istället, och efter lite övertalning gick han med på att följa med mig ut i natten. Jag drack några folköl för mig själv, lyssnade på musik, fick tiden att gå, och slutligen var det dags att avlägsna sig.

Landet var relativt glesbefolkat när vi kom fram. Jag hejade på Cosy Den-Mattias som till min förvåning kände igen mig. Jag tror aldrig att folk ska känna igen mig. Min bror och jag talade lite och köpte oss varsin Cocoanut Groove-skiva, någon singer-songwriter spelade utan att lämna något bestående intryck, en galen Göteborgare mimade till burkiga inspelningar och vid ett tillfälle kom han fram till mig, tryckte ner mikrofonen i bröstfickan på min kavaj och sjöng/mimade lutad över mig. Jag la klumpigt armen om honom och försökte undvika att se stel och besvärad ut.

När Göteborgarens konsert närmade sig slutet dök John och Peder upp, båda en aning överförfriskade, båda inställda på efterfest. Efter att kvällens huvudakt Cocoanut Groove spelat (det var fint, men dåligt ljud gjorde sitt bästa för att sabba upplevelsen) tog tre av oss via Hägerstensåsen en promenad till Mälarhöjden. Min bror tog tunnelbanan hem till sitt.

Väl i lägenheten däckade Peder på min soffa, men jag och John öppnade tappert varsin folköl, kokade pasta och åt snart en smaskig middag bestående av spaghetti och pesto. Strax därefter somnade vi, John på sin madrass och jag i min säng. Jag sov tungt, tills jag vaknade av en närvaro brevid sängen. Det var Peder.
”Jag ska sova här”, sa han bestämt. Jag hade varken mod eller hjärta att säga emot. Tänkte att han kanske frös, så jag tryckte in mig mot väggen och lät honom lägga sig. Jag var för trött för att flytta på mig. Efter en stund av orolig sömn blev det på tok för varmt att ligga två i min trånga säng, så jag kravlade mig bort till soffan och somnade snart om.

Både John och Peder var rätt förvirrade när vi vaknade upp morgonen därpå. Peder hade inte ett minne av nattens incident, och oroade sig över att han råkat kladda på mig i sömnen. Så var dock inte fallet.

Det tog sin lilla tid för dem att kvickna till – de hade delat en bag-in-box innan de dök upp på Landet – men jag var relativt pigg och alert. Efter en stärkande frukost lyckades jag lura ut dem i friska luften och vi tog en tunnelbana in mot stan. Jag mötte upp Mikaela och Frederic vid Slussen. Vi for in till Kungsholmen med buss och lunchade på Petit France. En kontrasternas förmiddag. Som om frukosten och lunchen ätits av två olika personer, som scener ur olika liv, samtidigt två scener som båda känns väldigt jag.

Nedräkning.

Söndag 24 maj - 09

Mitt huvud tycks bli känsligare för förändringar i väderleken. Jag har haft huvudvärk i eftermiddags, andra eftermiddagen på raken, och utanför fönstret har gråblå regnmoln svävat förbi, spruckit upp, släppt in solsken, och sedan hopat sig på nytt. Jag sov mig genom det värsta molntäcket, när jag vaknade sken solen och fortsatte skina tills den gick ner. Världen var mörkgrön och vacker. Jag hade lägenheten för mig själv – John var hos vänner i Bagarmossen och Mikaela var hos sig – och jag gjorde bulgursallad och läste förstrött i Harry Martinsons ”Nässlorna Blomma”. Eftermiddagen hade varit långtråkig, men sömnen tog udden av den värsta tristessen. Det är en mysig söndagskväll det här.

Min balkong har utrustats med ny matta, vinrankor och tobaksplantor i helgen. Eller ja, mattan köpte vi förra helgen, blommorna denna. Mikaela och jag tog bilen till Huddinge och handlade in dem igår eftermiddag. På vägen tillbaka åkte vi upp till ett helt absurt bostadsområde mellan Vårby och Flemmingsberg – ett helt kvarter av röda tegelhus, ensligt belagda på toppen av en hög klippa. Utsikten därifrån var storslagen, men arkitekturen var horrendös. Det liknade mest en övergiven västkustsk stugby. Oerhört deprimerande. Vi åkte tillbaka till trygga Hägersten och dekorerade min balkong. Det är riktigt fint och inspirerande att vistas där ute nu. Och om bara en dryg månad är det semester och tid att njuta av den på allvar. Helt ofattbart egentligen.

Apartamento.

Söndag 17 maj - 09

John var nyss här med Oline och Peder i släptåg. De lämnade av ett gäng väskor och gav sig sedan ut i solskenet igen. John ska bo här de närmaste två veckorna. Det ska bli trevligt. Från början var det tänkt att det skulle bli en månad, men han hittade en lägenhet vid Mariatorget att bo i över resten av sommaren.
Det känns fint att ha honom tillbaka i Stockholm.

Mycket har kretsat kring lägenheter den senaste veckan. Förra söndagen var Mikaela och jag på visning på en lägenhet i Mälarhöjden, i ett litet kvarter som är vackert som en saga. Lägenheten var en liten tvåa en trappa upp, dock högt belägen rent geografiskt. Från balkongen var det utsikt över större delen av Hägersten, och från köksfönstret såg man Mälarens klarblå vatten. En öppen spis fanns i vardagsrummet. Det var en lägenhet för bra för att vara sann. Vi såg den och vi släppte den.
När mäklaren sedan ringde på tisdagen vaknade drömmen till liv igen. Intresset hade tydligen varit rätt ljummet, så kanske skulle den inte rusa iväg så mycket i pris trots allt. Mäklaren erbjöd sig att kostnadsfritt göra en värdering på min lägenhet för att se hur mycket den skulle kunna tänkas inbringa vid försäljning. Mitt hjärta bultade. Tänk om? Tänk om jag kunde sälja min lägenhet med lite vinst, få en liten extra summa att använda som insats, lösa mina lån, ta nytt lån med dagens ränta... Med min nya lön, och med Mikaela att dela kostnaderna med skulle det faktiskt inte vara omöjligt. Tänkte jag.

Naturligtvis är ingenting fullt så enkelt. Nya hårdare regler innebär att man inte längre får låna hela summan. Insats krävs. Min nuvarande lägenhet är också något av en fotboja i situationen. För att ens kunna komma i närheten av ett nytt lån måste jag sälja min nuvarande med vinst. Fan vet hur det ska gå på dagens svajiga marknad.
Det är inte utan att man har gått och blivit vuxen. På gott och ont.

Dock inte för vuxen för att unna sig en folköl på söndagskvällen. John kom precis tillbaka. Vi tog en promenad upp till drömlägenheten, och jag visade utsikten utifrån gården. Nu ska vi se på film, för det är för kallt att sitta på balkongen och dricka öl. Det är synd, för Mikaela hjälpte mig att fixa den i förmiddags. Det blev fint, riktigt fint. Och jag trivs ju här också, på mina tjugofem kvadrat, med min balkong, med gräsmattan och kamphundarna och grönskan och träden alldeles nedanför och runt hörnet.

Reading, writing and arithmetic.

Tisdag 5 maj - 09

Jag klagar ofta på att det är svårt att skriva. Svårt att finna tiden, svårt att fina inspirationen, svårt att finna ron. Som ni som följer mig (och jag vet att ni finns, ni är inte många men ni finns) har märkt har det inte direkt blivit enklare. Inte mycket till dagbok när man skriver en gång i månaden. Mer av en månadsbok i så fall.

Idag är jag hemma, sjukskriven. Vaknade igår morse och det tog emot något så vansinnigt att lämna sängen, så jag ringde mig sjuk. Jag har mest sovit, läst och lyssnat på skivor. Det är väl det jag gör mest när jag är själv hemma. Vädret har, efter en vecka av strålande solsken, nu varit ganska oinspirerande, så jag har inte behövt ha dåligt samvete över att ha hållit mig inne. Lite synd bara, för frukost på balkongen hade varit fint. Istället blev det frukost framför datorn, med skivorna som sällskap. Utanför fönstret vinkade träden med lövklädda grenar. Sol eller ej, maj måste vara den bästa månaden.

Helgen var bra. Solig och grann, som sagt. Den avslutades med Glasvegas på Cirkus, en konsert som var ungefär som man kunde tänka sig. Kompetent och snyggt, men för mig som inte är något jättefan, utan mer tycker de är bra, ibland jättebra men oftast bra, var det ingen utomjordisk upplevelse direkt.

Något annat trevligt helgen bjöd på var ett möte med en bloggbekant, Martin. Jag hade bränt en film han ville ha, och han hade bränt en blandskiva i utbyte. Vi sågs på ett café vid Hornstull, han hade sin lilla dotter med sig, vi snackade en stund, och när hans sambo bytte av dottern gick vi och bläddrade på Mickes Skivor. Jag gick därifrån med fyra plattor, trots att jag lovat mig själv en skärpning på den fronten. Som på så många andra.

The night before the funeral.

Måndag 6 april - 09

Kråkor. Industrier. Solljus. Gärden, stängsel, skogar. Tågräls. Tåg. Fler kråkor. Pannan lutad mot fönstret, mp3-spelarens lurar i öronen. Townes Van Zandt, ”Waiting Around To Die”. Ögonen sluts. Ögonen öppnas. En timme kvar. Örebro. Telefonen ringer. Mamma. Ändrade planer. Hon kan inte hämta mig på stationen. Det verkar som om mormor har fått hjärtproblem hon också. Min moster är med henne på sjukhuset, och mamma är på väg dit. Jag sjunker ner i sätet. Är för trött för att riktigt greppa. Pappa ringer. Han kan hämta. Mamma ringer. Falskt alarm. Inget fel på mormors hjärta, bara stress, och ångest inför morgondagens begravning, den begravning som fått mig att lämna Stockholm för Karlskoga. Bussen rullar in på stationen. Det är kväll, men ännu inte mörkt.

Sov oroligt när jag kommit hem till mammas lägenhet. Sov på tältsäng. Katten gjorde några tappra försök att hoppa upp, men jag knuffade ner henne igen. Hon kontrade med att kräkas på en av mina skjortor som jag slängt av mig på golvet. Hunden låg i fåtöljen och smaskade nervöst på sin tass. Det blev morgon till sist. Johanna och jag tog en promenad på stan. Jag saknade vettiga begravningsbyxor, har inga svarta som inte är jeans, men hittade billiga på H&M till sist, och då priset var så överkomligt unnade jag mig sedan ett par böcker på bokrean. Gick förbi databutiken där Alex gått och blivit chef, men gick inte in för att hälsa. Gick hem och klädde upp mig.

På eftermiddagen var det så slutligen dags att ta farväl av min morfar. Jag har bara varit på en begravning tidigare, min gammelmormors. Jag var rätt liten då och minns inte så mycket mer än att det var sorgligt. Den här gången var det sorgligare. Gamla släktingar jag inte sett på år och dar var samlade, grät, beklagade sorgen, la rosor på kistan. En sångerska sjöng ”Himlen är oskyldigt blå” och en svensk version av ”Bridge Over Troubled Waters”. De avslutade med ”Värmlandsvisan” på piano, så vackert att jag nästan ville flytta hem igen, och vilken sång kunde vara lämpligare för en person som levt hela sitt liv i samma lilla värmländska bondsamhälle?
”Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö, så vet jag att aldrig jag mig ångrar...”

Mest berörd blev jag av ett gäng vithåriga män i för stora kostymer. Grannarna, grabbarna morfar delat lastbilsflak till jobbet med, slitit med i cementfabriken, spelat fotboll med när de långa arbetspassen avslutats. Karaktärer utstigna ur en annan tid. Halta, lytta, trötta, ändå där.
Den gamle hörselskadade söndagsskoleläraren suckade vid kistan: ”Ja du, Bengt. Ja...” Vad mer fanns det att säga? Han nickade och hummade tankfullt när prästen talade.

Efter begravningen, efter kaffet och landgången och tårtan, åkte vi hem. Jag la mig på soffan med ansiktet mot kudden, fullständigt utmattad, ändå lättare till sinnes än tidigare. Tänkte, och har fortsatt att tänka, på livet, på döden, på hur skört allt är. Ska nog fortsätta med det ett tag.

Zimmerman.

Måndag 30 mars – 09

Mer höst än vår ute. Det är förvisso relativt varmt (allt är ju relativt) och asfalten är torr, men omvärldens färgskala går i grått och brunt. Ändå mår jag bra. Eller helt okej. Det har varit en fin helg, och trots att veckan slutar med en begravning så har den börjat rätt lovande. Förmodligen för att den förra slutade så fint.

Det var konferens i fredags. Konferenser är något som jag från mitt tidigare jobb minns med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan; god mat och gratis dricka. Å andra sidan; påtvingat umgänge med vidriga människor under krystade former. Just denna fredag bjöd på lite av båda delar, men mest var det faktiskt en positiv upplevelse. För en gångs skull kändes det som om teambuildingövningarna faktiskt gav viss utdelning, som om man såg nya, mer intressanta sidor av kollegor som tidigare mest framstått som menlösa och identitetslösa. Och även om lunchen såg bättre ut än den var, så var middagen fantastisk, och vem har rätt att klaga när det är gratis? Lokalen var en stor konferensgård någonstans utanför Åkersberga, med sjuttiotalsinredning, man kunde nästan känna doften av gammal cigarettrök och after shave i väggarna, se spöken av gamla säljare och affärsmän ihopsjunkna i de laxfärgade sofforna, håglöst stirrande ut genom panoramafönstren. På något perverst sätt var det ganska mysigt.

På kvällen, efter middagen, bjöds det på musikquiz som jag borde ha vunnit (utslagsfrågan var ”Vad är Bob Dylans riktiga namn?”, den förste att resa sig skulle vinna. Jag var först men tävlingsledaren hade bara ögon för Stina, som därför tog hem segern – ett paraply med reklamtryck.
Efter den svidande förlusten fanns det inte mycket annat att göra än att tröstdricka, så det gjorde jag med besked. Snackade med en hel del människor, var uppe och dansade aggressivt och ironiskt ett par gånger, hamnade på efterfest i ett rum där det sjöngs pinsamma studentsånger och till slut stapplade jag iväg till det rum jag delade med min kollega Peter. Jag däckade i samma ögonblick som jag nuddade sängen.

Ändå mådde jag relativt bra morgonen efter. Kom upp någorlunda tidigt, duschade, åt en rejäl hotellfrukost bestående av kaffe, äggröra, bacon, flera mackor med olika pålägg och slutligen en smoothie. Funkade bra att dämpa baksmällan med.
En buss tog oss tillbaka till civilisationen. Så snart vi kommit fram tog jag mig med kollektivtrafikens hjälp hem till Mikaela, där jag ganska snart somnade och tog igen välbehövlig sömn. Lördagskvällen och resten av helgen blev lugn och fridfull. Vi åt kyckling, drack lite vin, såg en film. Jag har längtat så länge efter en kväll just som den, och längtar redan efter nästa.

Until the sadness is gone.

Måndag 23 mars - 09

Det är besvärliga dagar det här, tunga dagar. Året har börjat tämligen värdelöst, och särskilt mycket ljusning anas tyvärr inte i horisonten. Det blir inte nödvändigtvis värre heller, men det känns ändå som om trenden pekar nedåt. När man sjunkit djupt tar det tid att komma upp till ytan. Då är det enklare att fortsätta nedåt.
Som vanligt överdramatiserar jag. Så farligt är det kanske inte. Men det är ledsamma tider. Jag var i Karlskoga i helgen, Mikaela och jag for dit på fredagseftermiddagen och åkte hem på söndagen. Vi landade först hos mamma, som var ganska medtagen efter morfars död. För min del är det mest lite ledsamt, och väldigt märkligt att tänka sig att jag aldrig kommer att träffa honom igen. Vi träffades ju så sällan, morfar och jag. Några gånger om året på sin höjd. Även om jag tyckte mycket om honom lämnar han inte ett tomrum i min vardag. För mamma är det naturligtvis en helt annan sak. Hon såg tärd ut, men var glad att se oss. Vi åt linsgryta som Mikaela lagat, och bröd som hon bakat. Mamma var trött efter veckan som gått, och Mikaela och jag av bilresan, så vi satt inte uppe och pratade särskilt länge, inte längre än tillräckligt, utan la oss tidigt och somnade snart.

Morgonen därpå ägnades åt något gladare, nämligen loppisrunda. Som alltid hittade jag massor av böcker, böcker jag knappt har plats för och knappt tid att läsa. Men det är fint att ha ett litet bibliotek. Jag trivs med det. Det blev en Rolling Stones-skiva, lite glasburkar och dylikt, och faktiskt ett par skor också. Trevligt.

Vi åkte hem till mamma igen, åt middag och sov middag. Sen åkte vi ut till mormor och morfar. Jag kommer nog alltid tänka mormor och morfar, även om morfar är borta. Deras hus ute i Linnebäck är mer än bara ett hus, det är en symbol. Jag drömmer ofta om det huset om nätterna, har alltid gjort. Jag tror det symboliserar min barndom.

”Hälsa honom att jag tar det förståndigt”, sa mormor till mamma när jag hon berättade att jag oroade mig för hennes mående. Och ändå bröt hon ihop när vi kom in genom dörren. Jag förstår det. Varje person hon träffar för första gången sedan morfar försvann blir ju liksom en påminnelse om vad som saknas. Om ett status quo som aldrig kan återställas. Hur kan man ta det förståndigt när man förlorat någon man tillbringat hela sitt vuxna liv med? Hur kan man inte ägna hela tillvaron åt tanken på den frånvaron? Det övergår mitt förstånd.
”Jag ska skärpa mig”, sa hon efter en stund, dukade fram kaffe, dukade fram kakor, och frågade som alltid om jag inte ville ha en smörgås istället. Som vanligt tackade jag nej, åt kakor och bullar med ursäkten att jag kunde göra ett undantag ”dagen till ära”.
Det blev riktigt trevligt till slut. Jag tror mormor uppskattade att få tänka på något annat en stund. Hon rent av skrattade då och då. Jag tror faktiskt hon menar allvar med att hon tar det förståndigt. Vad kan vara förståndigare än att sörja, men vägra låta sig krossas?

Vi åkte hem till pappas hus efter detta. Pappas hus utan pappa i det var ett konstigt hus. Nog var det trevligt att träffa Maggan och katterna, men något saknades onekligen. Vi åt linsgryta igen, och så blev det läggdags tidigt igen. Dagen hade tagit på krafterna.

Morgonen därpå; ett sista loppisbesök, som resulterade i fler böcker, och sen packade vi bilen och for hemmåt. Vi stannade till i Örebro och hälsade på Pappa på sjukhuset. Han var lite påverkad av smärtstillande, men verkade klar i huvudet och var vid gott mod. Vi stannade i någon timme, pratade och skrattade, och sen lämnade vi sjukhuset, besökte Grill Corner på Järntorget, där vi åt kebab. Det snöade ute och jag tittade ut genom fönstret. Bananamoon hade öppet, men det struntade jag i. Så snart maten var uppäten for vi hem. Det var skönt. Det är så mycket oro just nu, och jag behöver mina egna väggar, mitt eget tak, mitt eget golv, mina rutiner och mina distraktioner för att hålla huvudet över vattenytan.

Bengt.

Fredag 13 mars - 09

Min morfar dog idag. Han var åttio år gammal. Han fick en hjärtinfarkt tidigare i veckan, överlevde den, men idag kom en till. Jag fick beskedet när jag var på jobbet. Mamma ringde mig och jag tryckte bort samtalet. Blev först irriterad, för jag har sagt att jag inte uppskattar att bli uppringd när jag jobbar. Sen kom jag att tänka på att morfar låg på sjukhus, anade oråd och ringde upp så fort jag kunde.
”Beklagar”, sa Andreas dystert. ”Gå hem med dig. Säg till om du behöver snacka.” Han är rar. Det var tio minuter kvar av arbetsdagen, så jag rörde mig hemmåt, som i dimma.
Morfar hade varit på fötter när han dog. Han hade repat sig bra efter sin första infarkt, men var trött, och behövde lite träning för att orka gå igen. Mormor var på besök, och han hade sagt till henne att vänta, han skulle bara träna lite och sedan komma tillbaka till rummet. Han skulle få åka hem senare samma dag. Men i korridoren föll han ihop.
På sätt och vis är det fint. Det var det ultimata sättet för honom att dö på. Plötsligt, smärtfritt, med klart huvud och utan särskilt mycket förvarning. Han behövde aldrig hamna på hem, aldrig bli vimsig. Vi behövde inte se honom vittra bort. Men visst är det sorgligt, det är jävligt sorgligt.

Morfar var en man av stål. I julas knäckte han extra som jultomte. Så sent som för en vecka sedan skottade han taket på villan i Linnebäck, villan som mer än något annat symboliserar min barndom. Han lämnade ogärna den villan, och var han hemifrån hade han alltid bråttom att återvända. Han högg själv veden till värmepannan, och efter den första infarkten envisades han med att han skulle skotta bort snön från trappan innan han for till sjukhuset.

Min morfar dog idag. Jag har nog inte riktigt fattat det ännu. Men jag har tänt ett ljus.

There is hope.

Söndag 8 mars - 09

Snön smälter utanför. Bara små vita fläckar här och var består. Naturligtvis kan den komma tillbaka när som helst, men just nu är den på väg bort, och det är vad som räknas. Trots att solen inte skiner utanför fönstret just nu, så känns det som att våren är på väg. Jag sitter på kammaren och lyssnar på Saint Etienne. Det är morgon, eller tidig förmiddag. Jag dricker kaffe och äter mackor, och mår helt okej. Det har varit en bra helg, trots att den inleddes med en mindre katastrof.

I fredags skulle Mikaela och jag gå på Glasvegas, som spelade på Debaser Medis. Vi hade precis kommit till Högdalens tunnelbanestation när Thomas ringde. Han befann sig utanför Debaser, och blev inte insläppt. Det visade sig att biljetterna vi köpt var till konserten i Göteborg. Det var bara att vända om till lägenheten och sälja biljetterna. För mig var det ingen katastrof. Jag gillar Glasvegas, men är inget superfan. Dessutom hade jag så sent som kvällen innan sett The Zombies på samma scen, så min konserthunger var mättad. Snopet var det förstås, men inte mycket värre än så. För Mikaela var det värre, förstås. Hon har älskat Glasvegas ungefär lika länge som bandet existerat, så för henne var det ett rätt stort nederlag. Jag tröstade efter förmåga, vi drack några glas vin, och till sist blev det en okej kväll trots allt.

Lördagen blev en riktigt bra dag, den första riktigt bra dagen på länge, länge. Vi vaknade i hyfsad tid, åt frukost och tog det lugnt. Det var på tok för länge sedan vi sist fick en alldeles lugn och avslappnad morgon tillsammans, utan krav, utan stress. Vi åkte in till stan efter några timmar. Jag köpte en välbehövlig kopp kaffe på ett café vid Högdalens tunnelbanestation, och sedan promenerade jag på Södermalm med papperskoppen i ena handen och Mikaelas hand i andra. Köpte böcker av Lars Ahlin, Per Gunnar Evander och Margaret Drabble på Myrorna och en Terry Callier-skiva på Återvinningen. Trettiofem kronor allt som allt. Lagom för min ekonomi.

Vi avrundade med en fika – goda surdegsmackor och te, på samma café som arrangerade Konstfackfesten som vi förra helgen spelade skivor på. Den festen är för övrigt värd en historia bara i sig. Själva skivspelandet gick helt okej, även om det var lite omständigt att komma igång. Utrustningen hade för stor hörlursutgång, och det saknades mellanplugg, så Mikaela och jag tvingades flänga runt över halva stan innan vi till sist hämtade upp en i hennes lägenhet.
Att spela skivor var trevligt. Det var inte så mycket folk, och det var både positivt och negativt. Prestationsångesten dämpades något, men det funkade inte riktigt att spela några snabbare låtar när gästerna var inställda på barhäng. Jag spelade lite Clientele, Cowsills, LA’s och Jonathan Richman, Mikaela kryddade med modernare grejer. Allt som allt var det rätt lyckat.

Sen blev det lite tråkigare. När vi spelat färdigt fylldes lokalen allt mer av otäcka hipsters, den som tagit över DJ-båset spelade otäck bloggelectro, och en gammal välbekant känsla av utanförskap bubblade upp inom mig. Samma känsla som under min gymnasietid fick mig att storma hem från otaliga utekvällar med hatet och bitterheten kokande i kroppen. Just den här kvällen blev det extra smärtsamt. Det var ju det här jag fantiserade om alla de där utekvällarna i Karlskoga då jag kände mig malplacerad och fel. Det var ju det här som skulle vara mitt rätta element. Min hemplanet. Om så ej är fallet, är det inte beviset på att det är jag som är fel? Det blev till att storma hem igen, men den här gången i sällskap med Mikaela. En kväll som började bra slutade långt ner i djupet, och det präglade hela återstoden av helgen och inledningen av arbetsveckan.

Men denna helg är alltså en bättre helg. Just nu, i skrivandet stund, lyssnar jag på Caribou. Det är grått ute, men på ett mysigt, inte depressivt, sätt. Balkongdörren står på glänt. Det är kyligt, men det finns hopp om livet. Snart väntar promenad runt Långsjön, men först kanske en tupplur.

Darkness at the edge of town.

Fredag 27 februari - 09

Det har blivit svårt att skriva, svårt att läsa, svårt att finnas till, svårt att göra särskilt mycket alls. Det enda som inte är svårt tycks vara att hänga framför datorn med ryggen krökt som en asgams nacke. Hoppa från webbsida till webbsida medan cd-romen ömsom spelar ömsom rippar skivor ur i min skivsamling. Jag är helt enkelt vansinnigt oproduktiv just nu. Tidigare brukade det tyda på välmående. Jag hade svårt att skapa när jag mådde bra. Så är dock inte fallet nu. Jag har svårt att skapa, period, och bra är det sista jag mår.
Men missförstå mig inte nu. Ljuspunkter finns, och har funnits även under de gångna mörka veckorna. Det handlar inte om något ogenomträngligt mörker. Ingen svart sopsäck har slutits kring mig. Förra veckan bjöds det på middag hos Moa på onsdagen och sedan indiskt hos Sebbe och Helena några dagar senare. Detta följdes av en Wave Pictures-konsert senare på kvällen, och den var mycket bra. Ett vansinnigt underskattat band. Även den senaste veckan har bjudit på lite smått och gott. Träffade Fredrik och Frida häromdagen, exempelvis. Plockade upp en King Creosote-skiva som Fredrik köpt åt mig, åt en kryddstark wok och tog sedan sällskap med Frida in mot stan. Hon klev av vid T-centralen och jag bytte till ett tåg som tog mig hem, rätt nöjd med kvällen.
Men mest av allt är mitt liv just nu fyllt av oro, bakslag, besvikelser och komplikationer. Min pappa som är sjuk, min plånbok som är tömd innan en ny månad ens har inletts, min egen sviktande hälsa (har av oklar anledning haft problem med synen – när jag läser eller skriver flimrar bokstäverna på skärmen eller papperet på ett vis som för tankarna till migrän – mycket obehagligt). Det som huvudsakligen drar ner mig är dock mitt jobb. Det där nya som skulle vara så bra, Det är en ständig källa till ilska och irritation. This just in: min lön kanske sänks på grund av ett arbetstidsrelaterat missförstånd mellan bemanningsföretaget jag arbetar för och deras slutkund. Kul!
It sucks to be me right now. Men det blir nog bättre framöver. Man måste hoppas på det.
--
Ikväll är det fest med jobbet, men jag sitter hemma med mina båda datorer påslagna. Kunde säkert ha varit kul att haka på, men jag har längtat efter en helkväll för mig själv. Efter tid till att författa rader som dessa, tid till att ligga i sängen, titta upp i taket och bara existera. Mikaela har påpekat att jag har väldigt höga krav på mig själv, att jag på ett närmast maniskt vis försöker utnyttja varje ledig, vaken sekund till att skapa eller konsumera något. Skriver jag inte så läser jag. Ser jag inte film så lyssnar jag på musik. Jag kryssar som en projektil mellan dagens rutiner och måsten, desperat sökandes efter luckor, efter tid att bespara, tid att nyttja till sådant som är konstruktivt och intellektuellt stimulerande.
Jag försöker komma från det. Försöker att varje dag efter jobbet lägga mig på sängen en stund och bara andas. Bara existera. Jag hoppas att det ska få mig att må bättre. Det är delvis därför jag stannar hemma ikväll. Jag väljer bort sånt som inte känns hundra procent, tar mig tid att bara sväva omkring. Att tillbringa dyrbar fritid med arbetskamrater är inte alltid hundra procent, även om det naturligtvis skulle kunna vara väldigt roligt.
Ett annat skäl är, lite mer otippat, att jag imorgon ska spela skivor på Konstfack. Eller ja, på en privat fest i Konstfacks lokaler, men ändå. Mikaela och jag ska dela på ett pass på en och en halv timme, så totalt blir det väl cirka fyrtiofem minuter, men det hindrar mig inte från att faktiskt känna mig båda nervös och exalterad. Den lediga tid som jag ikväll inte ägnar åt vanligt stirrande tillbringar jag med att rippa skivor. Ungefär som vanligt med andra, men med den skillnaden att syftet med det hela nu är att jag söker låtar som kan tänkas funka på ett lagom nedtonat dansgolv.

Saturday, bloody Saturday.

Tisdag 17 februari - 08

En ganska plågsam helg är till ända, måndagen var en klar förbättring, men nu är även den förbi, det är tisdag, och det är en klassisk hemmatisdag med musik, böcker och lite försök till skrivande. Bättre tider är på väg, tack och lov.

Helgen började lovande. Middag på hummushak direkt efter jobbet, därefter en promenad på Söder följt av ”Synechdoce, New York” på bio. Sen tog det hela en vändning till det sämre. Jag vill inte gå in på varför. Sådär som det blir ibland bara. Men det var en jobbig kväll, och lördagen var en jobbig dag. Vi gjorde det bästa vi kunde av den ändå. Det var ju trots allt Alla Hjärtans Dag. Vi köpte kyckling på Vi i Högdalen och åkte hem till mig. Lagade kycklingen i ugnen och åt den med quinoa och persiljesallad.

På kvällen skulle jag på fest, så Mikaela åkte hem. Jag la mig och sov en timme, och vaknade tröttare än tidigare, så jag ställde in festen. Kändes tråkigt, jag hade verkligen sett fram emot att dricka lite vin med Fredrik och Mattias, men att åka iväg till Abrahamsberg, trängas med fulla kids och hipsters på tunnelbanan i fyrtiofem minuter, var helt enkelt inte aktuellt. Övervägde att öppna min inhandlade vinflaska och dricka den i ensamhet, men stod över. Drack te istället, och såg ”The Loneliness Of A Long Distance Runner”, som var bra, och sen satt jag mest och ödslade tid på MSN resten av kvällen och natten. Kom i säng först vid halv tre.

Jag vaknade ändå tidigt på söndagsmorgonen, och klarade inte riktigt av att somna om. Det var alldeles vitt ute, inte av snö, nej, det var himmelen som var blek som en dödskalle. Jag gjorde några försök att få tag i Olof som jag tänkt fika med senare på dagen, men det var fruktlösa försök. Jag övervägde att ligga kvar i sängen hela dagen, svävande mellan sömn och dåsighet, men framåt halv två höll jag på att få krupp. Att vara sängliggande en helgdag är inte så roande som man tänker sig. Jag ringde runt diverse vänner och bekanta, och Maria nappade på att ta en promenad några timmar senare. Emma hoppade upp på MSN och efter utbytet av ett par meddelanden hakade även hon på. Det blev en trevlig promenad. Vi möttes upp i Hornstull och promenerade längs vattnet till Skanstull. Vi gick sedan upp till café String och tog en fika. Det var mest kids på String (föga överraskande förvisso) och jag kände mig avundsjuk på dem. Jag önskade att jag också bott i Stockholm när jag var sjutton, att jag hade fikat bort mina söndagar på café, diskuterat böcker och skivor, falskleggat mig in på klubbar, haft snelugg…
Kanske hade mina ungdomsår varit lyckligare då. Kanske inte. Min söndagseftermiddag blev i alla fall lyckligare än min söndagsförmiddag, och när jag kom hem hade jag tillräckligt med energi för att klara av att laga en riktigt välsmakande wok med kyckling och bacon. Alltid något.

Fitter, happier, more productive.

Torsdag 12 februari - 09

Jag äter bra nu, bättre än på mycket länge. Min frukost består av en kopp kaffe (vattnet får koka upp medan jag är i duschen, för att spara tid, naturligtvis), två rågkusehalvor och en skiva pumpernickelbröd. På dessa skivor har jag Bregott, ost och tomat. Jag äter ganska långsamt och promenerar till tunnelbanan istället för att ta bussen. Jag kommer ändå till kontoret först av alla. Hinner äta en frukt och ta en kopp automatkaffe innan telefonen börjar ringa. Jag känner mig ganska sund just nu. Rent fysiskt alltså. Och det är väl på tiden.

Detta innebär också lite mer energi än vanligt, och därför har jag hunnit med en del den här veckan. Kanske är det därför jag har så svårt att förlika mig med vetskapen om att det bara är onsdag. Jag har varit aktiv så det räcker för en hel vecka.
Emma var här i måndags. Det var första gången vi sågs på mycket länge, och förmodligen första gången vi sågs på tu man hand. Det var trevligt. Vi köpte mazariner på Coop vid Liljeholmen, åkte hem till mig och fikade. Jag lagade bulgursallad efter fikat, och den smakade riktigt bra. Jag diskade upp efter mig, och vi fikade lite till. Spelade några skivor. Vi snackade om stort och smått. Jag skriver ofta så, att jag talar om stort och smått. Det börjar bli slitet, men inte mindre sant. Det är ju en sån träffande sammanfattning av vad man oftast talar om. Stort och smått. Livet och känslor och pluggetopopochbioförstås. Även i vuxen ålder. Vad skulle man annars snacka om?
Vid halv tio följde jag Emma till tunnelbanan. Hon fick springa sista biten. Jag passade på att slänga några gamla glasburkar på vägen mellan Mälarhöjden och Axelsberg. Glasigloon var nästan full, eftersom det varit sopstrejk, men jag lyckades pressa ner dem. Jag kom så till sist hem, och lät kopparna stå kvar på bordet. Orkade inte diska igen. Det hade varit en bra kväll, det är trevligt med sällskap, men jag behöver ändå alltid en liten lugn stund för mig själv innan jag går och lägger mig. Bara jag, datorn eller en bok, ingen disk, ingen aktivitet, inga krav. Annars går det inte.

På tisdagen, när arbetsdagen var över, tog jag pendeln till Älvsjö och besökte min systers skola, som hade öppet hus. Mikaela mötte upp mig och följde med. Min syster läser en konstutbildning på folkhögskolan, och skolan var precis så som folkhögskolor brukar vara, på gott och ont. Men charmigt var det, och jag blev verkligen imponerad av min systers kreationer. Har väl förvisso alltid vetat att hon är duktig – fick ju exempelvis en tavla av henne i födelsedagspresent, och den är kanonfin (ändå har jag inte fått upp den på väggen ännu – jag skäms).
Vi tog en kort fika efter rundvisningen, jag drack kaffe ur plastmugg. Johannas vän Jessie sällade sig till vårt lilla sällskap. Vi talade om Konstfackskandalen – en student har spelat sinnessjuk och skådespelat sig in på psyket, allt i konstens namn – och vi hade nog ganska liknande åsikter om det. Att det mesta är tillåtet i konstens namn, men att man ändå bör vara försiktig när det handlar om att tvinga in ofrivilliga människor i sitt konstverk. Särskilt när det handlar om bräckliga människor som de som finns inom den slutna psykiatrin.
Man känner sig så småborgerlig när man kritiserar konsten.

Helg i dimma.

Måndag 9 februari - 09

Lördag kväll blev en festlig kväll. Vi for från min lägenhet vid klockan arton, bytte tunnelbana vid Slussen och for med gröna linjen till Abrahamsberg, där Mikaelas bror med flickvän bor. Jag hade med mig de sorgliga resterna av förra helgens bag in box, Mikaela hade en flaska rödtjut, billigt men gott. Så snart vi kommit in hällde vi upp varsitt glas och satte oss sedan att samtala med Sebbe, Mikaelas andra bror, och hans flickvän Helena, medan husets värdpar lagade mat. Det bjöds på indiskt som smakade mycket gott (och starkt). Till efterrätt blev det brownies och någon slags paj med banan, och vi åt med god aptit. Kvällen gick fort och vi hade andra platser att besöka, så ganska snart efter maten tog vi på oss jackor och skor och gav oss iväg.
--
I tunnelbanan fick jag sedan syn på Mattias. Han satt på en bänk med hörlurar i öronen och såg ut att befinna sig i sin egen lilla värld. Mattias är Fredriks kompis, jag har träffat honom vid åtminstone tre tillfällen. En gång med Fredrik och Frida på Debasers uteservering, en gång på Accelerator förrförra sommaren, och nu senast på Fredriks och Fridas inflyttningsfest för några veckor sedan. Då var han nydumpad och gjorde, om jag inte fullständigt misstog mig, ett försök att ragga på Mikaela, innan han förstod att vi två var ett par. Jag tog inte illa upp. Jag gillar Mattias, det har jag gjort från första stund. Han är en behaglig person, ödmjuk och lätt att ha att göra med på alla sätt och vis.
På tidigare nämnda inflyttningsfest gav han Mikaela sin e-postadress för att hon skulle kunna maila en skiva till honom, vilket hon också gjorde. Däremot fick hon inget svar. Därför gick hon till omedelbar attack när vi nu fann honom i tunnelbanan.
”Hej Mattias!” sa jag. Han tittade upp.
”Nej men… Hej!” sa han.
”Du har inte besvarat mitt mail!” fräste Mikaela. Mattias förvirring och stammande ursäkt och förklaring var både rörande och komisk att beskåda, och allt var utrett lagom tills tåget kom. Vi bytte nummer innan tunnelbanan förde oss åt olika håll, och eventuellt ska vi ses nästa helg. Känns fint.
--
Så kom vi till sist fram till caféet där Mikaelas vanligtvis arbetar. Nu hölls där 35-årsfest, men en alldeles lagom livad sådan. En mp3-spelare med högtalare spelade Teenage Fanclub på dämpad volym, stämningen var god och behagligt smårusig. Vi hällde upp vin, och åt kex med ost. Trummisen i ett av mina svenska favoritband stod, en aning otippat, lutad mot bardisken. Jag blev mycket glad och började nästan genast inleda en konversation med honom, där jag öppnade med repliken; ”Visst är det du som är trummis i XXXX XX XXXXXX?” (Jag skriver inte ut bandnamnet eftersom det vore pinsamt om han Googlade sig hit).
Han verkade bli smickrad av att jag kände igen honom, och vi började snart snacka gamla konsertminnen från Örebro (”Vi var förband till Jens Lekman va?”) och Karlstad (”Ljudkillen var packad och sabbade hela spelningen!”) Sedan följde en kort dialog om ljudtekniker, om ny musik och om uteställen och DJ:s, och jag lovade att jag skulle besöka hans klubb så snart som möjligt. Att jag för många herrans år sedan gjorde en telefonintervju med honom, det nämnde jag aldrig. Ej heller att det var den första intervjun jag någonsin gjorde – inledningen på en ganska kortvarig journalistkarriär.
Framåt småtimmarna kom J och F över till caféet. Vi småsvamlade med dem en stund, åt alldeles för mycket sötsaker, drack fler glas vin, och till slut började man stänga, så Mikaela och jag promenerade hem till mig. Det var kyligt och det var natt, men det är ju tack och lov inte långt att gå från Örnsberg till Mälarhöjden. Promenaden gjorde gott. Den fick mig att nyktra till så pass mycket att jag mäktade med att läsa lite Maja Ekelöf medan Mikaela gjorde sig i ordning för natten.
--
Söndagen var inte fullt lika munter. Vi sov till efter klockan tolv, vilket ju sällan är optimalt för vare sig måendet eller humöret. Jag var bakfull på ett sätt som visserligen inte var fullständigt knäckande, men huvudet kändes som om någon slagit in en spik i det, och hela världen var som inlindad i taggtråd. Till råga på allt kändes min lägenhet som en svinstia – kläder, dammråttor och disk överallt. Jag visste inte var jag skulle börja, och ingen energi hade jag till att göra något åt eländet. Ville helst bara slockna igen, trots att jag inte borde.
En promenad till Örnsberg gjorde mig till sist lite lättare till sinnes. På kvällen, när jag kvicknat till, åkte vi hem till Mikaelas mamma, åt köttgryta och klappade på den schäfervalp hon blivit fodervärd åt. Den var vansinnigt charmig.
Jag avslutade kvällen och helgen på min soffa, med filmatiseringen av ”Vredens Druvor”. Såg halva innan jag gick och la mig. Läste halva Maria Fagerbergs ”Svart Dam” innan jag släckte. En extremt ångestväckande liten roman. Låg vaken i flera timmar och vred mig innan sömnen infann sig.

Sand.

Lördag 7 februari - 09

Ligger på sängen, två filtar över mig och datorn i knäet. Det är kallt i lägenheten. Jag får skylla mig själv, hade ju fönstret på glänt inatt. Jag sover bättre då, när jag kan dra varenda täckte, filt och överkast som står att finna över mig, när jag kan baka in mig själv i en rejäl kokong. Jag sover gott på natten, men morgonen blir kall.
När jag vaknade trodde jag det var full snöstorm ute, men det var bara väldigt dimmigt. Hela omvärlden var vitfärgad, som av mjölk. Jag gick upp, stängde fönstret, låg kvar i sängen en stund och gick sedan upp och kokade kaffe. Och nu ligger jag alltså här igen, lyssnandes till Galaxie 500 och önskandes att jag kunde stanna tiden för en stund. Att få ligga så här, tillbakalutad i sängen med en hel stapel kuddar bakom huvudet, lagom dåsig och lagom kreativ, ibland känns det som en drömtillvaro. Jag är en sån person som inte skulle ha några större problem med att spendera resten av mitt liv i en sjukhussäng. Fick jag ha en dator, mina skivor och ett gäng böcker skulle jag klara mig fint. Peppar peppar.

Veckan har gått fort, och det tror jag att även nästa kommer att göra. Jag träffade Åsa i onsdags. Hon mötte upp mig i Högdalen och vi promenerade hem till den lägenhet hon delar med sin pojkvän, förlåt, make, man. De gifte sig i helgen. När de träffades delade jag och Åsa en lägenhet i Bagarmossen. Det var vår, jag hade mina kärleksbekymmer, hon sina. Vi brukade sitta på vardagsrumssoffan, en oerhört smaklös och äcklig soffa som jag tagit med mig från Karlskoga, och älta våra nojor tills det var dags att gå och lägga sig. Eller så kollade vi på ”Six Feet Under”, drack te och talade om livet och döden. Eller så dövade vi vår ångest med kaffe och cigaretter på balkongen, mer för att det kändes rätt än för att någon av oss egentligen rökte. Det var en fin vår, vilket var ganska oväntat – vårt första halvår i lägenheten hade varit allt annat än harmoniskt. Det fina med Åsa är att hon är en sån person som man inte måste ha kontinuerlig kontakt med. Det går alldeles utmärkt att inte höras på ett halvår, sedan ses igen och allt är precis som före avbrottet. Hon har givetvis många andra goda egenskaper också, men jag uppskattar verkligen det där. Att det är kravlöst.

Den här onsdagen tog vi en långfika, te och mackor, och pratade om stort och smått, om ångest och olycka och olycka. Precis som i gamla tider. Det var fint, men jag var trött och gick hem tidigt, hem till Mikaela. Åsa följde med mig till Högdalen centrum. Det var en kylig kväll. Jag bar en påse i handen, innehållandes mina favoritskor. De hade varit hos skomakaren igen. Det känns fint att kunna ha dem på sig igen.
--
I veckan som kommer ska jag också träffa vänner från förr. Emma på måndag och Olof på onsdag. Det kan bli trevligt. Emma har jag ju fortfarande någorlunda regelbunden kontakt med, men Olof har jag inte sett sedan i somras, och då var det på en fest i hans tidigare lägenhet i Ropsten. På tu man hand har vi inte träffats på över ett år. Märkligt hur det kan bli. Och märkligt hur jag liksom har en förmåga att fabulera ihop dispyter som på något sätt ska motivera bristen på kontakt. Som om det vore bättre att självmant och medvetet ha slutat höra av sig än att helt enkelt ha glidit ifrån varandra. Jag antar att det är min skräck för det oavslutade som spökar. Hela mitt liv är fyllt av sånt som är oavslutat, av relationer som bara runnit ut i sanden. Kommer jag någonsin till skott och skriver något, en novellsamling, en roman, så ska det vara huvudtemat. Det oavslutade.

Förrutom att ligga nerbäddad med datorn har jag idag lyssnat igenom ett antal skivor, ätit pyttipanna och läst lite. Och nu ska jag nog sova en stund. Ikväll väntar först födelsedagsfest hos Mikaelas lillebror, och sedan eventuellt fortsatt fest på caféet där Mikaela arbetar. Kan bli bra.

In the union of wine.

Måndag 2 februari - 09

Jag har tvättstugan ikväll, så golvet är fullt av strumpor, kalsonger, t-shirts och skjortor. De har varit i tvättmaskinen och vänt. Nu ligger de på golvet och blit smutsiga igen. Jag är oförbätterlig.
Men det har varit en rätt bra dag, och en riktigt bra helg. Dagen har varit bra eftersom jag varit ganska pigg, och för att solen skinit. Det var nästan lite vårkänslor i luften. Tyvärr var Jacob sjuk på jobbet och telefonen gick varm. Man blev extremt stressad frammåt eftermiddagen, och något så självklart som att gå och ta en kopp kaffe var det knappt tal om. Det lade ju såklart lite sordin över tillvaron. Men arbetsdagen gick fort när man hade mycket att göra, och snart fick man åka hem. Tack och lov.
En ansträngande arbetsdag är lättare att härda ut om man har en bra helg i bagaget, om det känns som om man utnyttjat sin lediga tid på bästa möjliga vis. Det känner jag verkligen just nu. Helgen erbjöd det bästa av de flesta olika världar. Fredagen var lugn och ro i sällskap med Mikaela och en helt okej film och en god middag. Hon stannade till på lördag eftermiddag, då helgen tog en kort vändning till det lite mer långtråkiga, men det gick över så snart John kom över. Han var tillfälligt på besök i Stockholm, och det var fint att ses igen. Vi drack några glas vin, snackade om stort och smått, drack några glas till, gick och köpte pizza, drack ännu mer... Jag hade en bag in box stående i köket, vilket såklart var helt livsfarligt. Framåt småtimmarna var vi rejält berusade, pratade Hansson & Karlsson och Sagor & Swing, och Johns passionerade snack fick mig att inse att jag måste köpa på mig mer gammal instrumentalprogg.
Vi snackade skrivande också, och kom fram till att vi skulle börja skicka lite texter till varandra, ge respons och liksom peppa varandra. Detta har jag talat om med många personer, många gånger, men den här gången tror jag faktiskt på det. Och jag ser fram emot att komma igång.

Sent på natten gav sig John iväg, och jag följde med honom till tunnelbanan. Tillbaka i lägenheten satt jag vid datorn en stund, utan att egentligen vara nykter nog att uträtta något av värde. Jag läste ett nummer av någon nerladdad superhjälteserie, somnade sedan och drömde att jag var Barack Obama och att jag slogs mot muterade supernazister som kastade ner människor från skyskrapor.

Morgonen därpå kom pappa och Maggan på besök. De hade tillbringat helgen hos min bror, men passade på att få med en visit till undertecknad innan de for hem. Det var inte alls oangenämt, även om jag var lite för bakis för att känna mig till fullo närvarande. Så snart de åkt kröp jag tillbaka till sängen som en slagen hund och tackade gudarna för att det var söndag och inte lördag. Hade gårdagen varit en fredag hade min baksmälla nämligen inte varit av denna värld. Nu kändes den rätt lindrig i proportion till alkoholintaget, och med tanke på hur trevlig gårdagen varit kändes det helt klart som att det var värt det.

Whatever makes her happy on a Saturday night.

Lördag 31 januari - 09

När jag var en liten, förvirrad och oerhört osäker tonåring som skydde spegelbilden som andra skyr pesten och tillbringade en farligt stor del av mina vakna timmar framför MTV, fann jag en viss tröst i videon till Suedes “Saturday Night”. Min tröst var att Brett Andersson, som var tanig, blek och, tyckte jag då, ganska alldaglig i sitt utseende, uppenbarligen var något av en sexsymbol i vissa kretsar. Vilka de kretsarna var visste jag inte då, jag visste överhuvudtaget inte särskilt mycket alls. Nu är jag äldre och vet lite mer, men är fortfarande ganska förvirrad och osäker. Varför jag just berättade ovanstående vet jag till exempel inte alls. Det kändes väl rätt, helt enkelt.

Och det är lördag, det är sen eftermiddag, snart kväll. Tidigare var Mikaela här, nu är jag ensam, men snart får jag sällskap av John, och då blir det vin och säkert lite Eldkvarn och snack om gamla tider. Gamla tider. För några timmar sedan tog vi en promenad runt Klubbacken, Mikaela och jag. Marken var bitvis istäckt och hal, bitvis torr och ren från allt utom väggrus. Januari är knappt över, men ändå kändes det som om våren var i antågande, vilket den ju också, på sätt och vis, är. Våren får mig nostalgisk. Förra våren var en fantastisk tid. Jag träffade nya vänner, flyttade hit, till lägenheten i Mälarhöjden, och jag inser nu att det är nästan exakt ett år sedan jag skrev på kontraktet. Tiden går fort när man har roligt. Det har varit ett händelserikt år.

I am the resurrection.

Torsdag 29 januari - 08

Isen över vattnet är svart, med inslag av vitt, stora prickar av snöhögar som ännu inte smält bort, som kanske smälter bort under dagen, som kanske kommer tillbaka under natten. I vanliga fall kan man se mitt kvarter på andra sidan. Det brukar skymta till under ett par korta sekunder medan tvärbanan krälar över bron till Stora Essingen. Så inte denna morgon. En cementmur av dimma har skymt sikten. Så stannar tåget på ön, jag kliver av, stapplar ner för trapporna som leder från perongen, uppför trapporna till kontoret, och så inleds ännu en arbetsdag.

Det är inte bara ute det är dimmigt, hela jag är lite dimmig. Jag var hos Anna kvällen innan, kikade på hennes nya lägenhet vid Gullmarsplan, åt en röra bestående av ärtor och creme fraiche (godare än det låter) och smörgåsar med getost, ruccola och honung. Efter maten, och efter lite kaffe, promenerade vi över Skanstullsbron och ställde oss sedan vid Pelikans bardisk och drack varsin öl. Vi skulle vara där så kort tid att jag aldrig brydde mig om att ta av mig vinterrocken, och är det någon gång i framtiden jag vill bli riktigt full men har dåligt med pengar, då ska jag göra precis likadant, för det blev olidligt varmt, och värmen tycktes göra mig riktigt lättpåverkad. När glaset var uppdrucket gick vi ut, och så for jag hem, trött och påverkad.

Och trots den ringa alkoholmängden kände jag alltså av glaset även dagen efter. Eller så var det bara sömnbristen som gjorde mig dimmig. Som alla veckor har det varit, eller kännts som, en hektisk vecka. Kanske är det min (eventuellt) strejkande sköldkörtels fel. Hoppas det. Om lite medicin kan råda bot på min sömnighet, då kommer jag komma att må som självaste Lazarus – pånyttfödd, återuppstånden, vid liv igen.

Nu är det kväll, arbetsdagen är avverkad, bara en kvar innan helgen. Jag sitter på soffan i min ommöblerade lägenhet. Kvällen har ägnats åt att laga bulgursallad, hämta upp ett postpaket innehållandes nya skivor, lyssna på nämnda skivor, lyssna på andra skivor, och nu snart, äntligen, att få sova.

Grumpy.

Måndag 26 januari - 09

Det är som Långben sa; ”Det värsta är över, nu är det nerförsbacke”. Hoppas jag. För mer uppförsbacke än vad inledningen av det här året har bjudit på, mycket mer än så kan det inte bli. Då är det inte en backe längre, utan en lodrät vägg.
För det är stressigt på jobbet, nya datorn fungerar som man efter omständigtheterna kan tänka sig, det vill säga som om den druckit på tok för mycket koffein och blivit alldeles irrationell, och själv är jag tvär och tjurig och trött. Mobilen har krånglat dessutom. Upptäckte av en slump att inga SMS jag skickat de senaste två veckorna kommit fram. Under den tiden hade Anna hört av sig och undrat om vi skulle hitta på något, och därefter känt sig rejält dissad när hon aldrig fick något svar. Det gick ju att reda ut såklart, men det är så retligt när tekniken fäller kroksben för en.

Mitt usla humör har legat som ett filter över allting under årets första veckor. Att en morgontidning fallit i golvet har resulterat i långa svavelosande ramsor av svordomar och könsord. Och i sällskap med andra, till exempel min flickvän, har jag mest varit spänd och... konstig. Disharmoni har varit mitt mellannamn.

Men nu känns det som om det långsamt börjar bli bättre. Bara det snart blir ljusare ute, om drivisen driver förbi och betongen som täcker himmelen ville spricka upp. Då, när våren kommer, då kan allt börja på allvar igen. Och till dess får man bita ihop och göra det bästa av situationen.
--
Jag var på sjukhuset idag. Kollade mina värden, fick lite förmaningar och goda råd. Fick också en möjlig förklaring på en hel del av de senaste årens sviktningar i hälsan. Det verkar som om min sköldkörtel fungerar dåligt. Behandlingen är tydligen inte något värre än tabletter, vilket var en lättnad. Jag gick från sjukhuset med relativt lätta steg. Klockan var inte särskilt mycket, men jag hade sagt att jag förmodligen inte skulle komma tillbaka till jobbet den dagen, och det ämnade jag stå för också. Jag promenerade runt på stan en stund, kikade in på olika loppisar utan att hitta särskilt mycket mer än en krönikesamling av Bengt Ohlsson, och till sist klättrade jag upp till Mosebacke Records, köpte ett gäng skivor och for sedan hem och lagade köttfärssås.
--
De gångna veckorna har, bör påpekas, inte enbart bestått av elände, även om det bestående minnet är just en blöt filt av melankoli. Härom veckan var det inflyttningsfest i Fredriks och Fridas nya lägenhet i Solna. Det var trevligt. Rätt mycket folk, både nya och gamla bekanta i en salig blandning. Mikaela och jag delade en vinflaska och blev därför inte särskilt berusade, vilket var skönt. Andra fick stå för berusningen, och det gjorde somliga med besked. När det var dags att åka in till stan gick jag och Mikaela själva till Max i Solna, åt äckliga burgare och åkte sedan hem och sov.

Nu i helgen var det dags för ännu en inflyttningsfest. Denna gång var det min bror och hans flickvän som flyttat, till Gröndal. Och även denna gång nöjde vi oss med en flaska vin. Köket blev naturlig samlingsplats, och vi snackade Obama, finanskris, boendesituation, status och bortskämda ungar med min syster och någon av min brors arbetskamrater. När de andra skulle dra ut stack vi hem, även denna kväll. Det är ganska skönt att stå över, men jag börjar se fram emot en rejäl utekväll, med allt vad det innebär.
Kanske nästa helg.

Accidents never happen in a perfect world.

Onsdag 14 januari - 09

De senaste dagarna har varit rätt usla dagar, med små, små undantag. Mest av allt beror det på att förra veckan slutade fruktansvärt uselt; med att jag lyckades förstöra min nya dator.
Såhär gick det till.
Det var morgon. Jag var nyduschad, jag satt i soffan, jag höll en kopp kaffe i handen och hade datorn framför mig på vardagsrumsbordet. Jag var i Mikaelas lägenhet, så det var Mikaelas soffa jag satt i, det var Mikaelas vardagsrumsbord, men datorn var min. Mikaela var sjuk, så jag hade tagit med mig datorn till henne dagen innan, eftersom jag hade en del intressanta filmer på den.
En hög böcker låg på bordet, och jag ställde ner koppen på den, eftersom Mikaela inte vill ha fula avtryck på sitt bord. Min telefon ringde, så jag svarade, och jag pratade med pappa, som var i andra änden av telefonen. Då och då tog jag en klunk kaffe och ställde sedan tillbaka koppen på bokhögen. Jag var mitt inne i ett anförande om min nya dators förträfflighet när jag upptäckte att jag råkat ställa kaffekoppen för långt ut på kanten av bokhögen. Den översta boken sviktade likt en gungbräda, och koppen gled, kantrade, och dess innehåll rann ut över tangentbordet.
Jag fick panik och trodde jag drömde.
”Pappa, jag… ringer upp”, fick jag fram och lade på luren. Jag stirrade på mitt verk. Jag ropade på Mikaela som låg nerbäddad i rummet intill.
”Jag har spillt kaffe i datorn”, ropade jag lakoniskt.
”I MIN dator?” frågade Mikaela förskräckt. Hennes reaktion var förståelig. Hon har en MacBook, och de är inte billiga. Det var likväl en lustig reaktion, eftersom hon hade sin MacBook bredvid sig i sängen.
Hon rusade till undsättning, ryckte hushållspapper från en rulle och tryckte det mot datorn. Det slukade kaffe som en morgontrött kontorsråtta, men en hel del hade redan runnit ner längs kanterna, och datorn simmade i en liten sjö av kaffe. Jag testade att lyfta upp den från bordet. Och datorn stendog.
Vi googlade och ringde oss till information om vilka åtgärder som var lämpligast. Vi ställde datorn upp och ner, lät den rinna ur och torka. Och vi väntade. Och väntade.
Jag var mer än en aning modstulen. Den där datorn hade varit det stora glädjeämnet under de gångna veckorna. Den hade kostat mig fyratusenåttahundra, vilket var, typ, allt jag hade kvar av min buffert. Nu såg det illa ut, och ingen drulleförsäkring hade jag att luta mig mot. Jag ville mest lägga mig ner och dö. Det gjorde jag inte. Jag åkte hem. Datorn fick stå mot ett element och torka.

Det blev kväll, och jag klättrade på väggarna. Det var ungefär samma sorts känsla som när jag för drygt två år sedan blev bestulen på mitt bagage på en buss mellan Karlskoga och Stockholm. Det kändes som en konspiration, som om högre makter hade något emot mig.
För första gången på många år ringde jag min gamle vän Alex, som chefar över en datorbutik. Han hade dock inte mycket trösterikt att säga.
”Om datorn inte startar är det nog tyvärr kört. Trist.”
Allt kändes hopplöst, och jag ringde Mikaela för att slippa bära den tunga bördan själv. Jag bad henne göra ett försök att starta datorn, och det fungerade faktiskt, även om touchpaden strejkade.
Dagen därpå hade även den kommit igång, men ett bedrövande faktum när det handlar om fuktskadad elektronik (ett faktum jag pluggat mig till på nätet) är att symptomen märks av först längre fram i tiden. Datorn kan fungera klockrent i tre månader, sedan plötsligt somna in.
I nuläget fungerar det mesta bra, det mesta utom cd-spelaren, som datorn överhuvudtaget inte vill kännas vid. Oerhört irriterande. Jag spelar skivor i datorn mest hela tiden, och har ingen aning om hur komplicerat eller kostsamt det är att få det här problemet åtgärdat. För att inte tala om hur retligt det är att garantin, et al, inte går att falla tillbaka på längre.
Hela situationen är bara så typisk mig.
--
Häromdagen kom jag undan en helt annan typ av olycka med blotta förskräckelsen. Jag insåg att min bokhylla lutade kraftigt, och såg ut att vara på väg att ramla rakt ut i rummet. Hade detta skett hade den dragit med sig min skivhylla och alla skivorna i fallet. Förmodligen hade detta krossat mitt vardagsrumsbord, min stereoutrusning, modem, hårddiskar och annat smått och gott. Hade detta skett hade jag förmodligen avslutat mitt liv. Nu blev det istället en panikartad ommöblering, med Åsa som publik. Hon var hembjuden till mig på fika, och jag gjorde mitt bästa för att föra en vettig dialog med henne medan jag kånkade runt på böcker, skivor och hyllor. Den nya möbleringen lämnar en del att önska, men min lägenhet ser betydligt större och öppnare ut nu.
Alltid något att glädjas åt mitt i den miserabla tillvaro som kallas livet.

Strange, but not all that strange.

Tisdag 6 januari - 09

Allt är fruset utanför. Nyss snöade det horisontellt. På kontoret är det iskallt, varken värme eller ventilation fungerar som det ska. Min lägenhet, som brukar vara het som en kolmila, är svinkall den också. Jag fick lov att tillbringa gårdagskvällen i morgonrock och filtar, med en självpåfyllande kopp te framför mig på bordet.

Idag är det trettondagsafton och jag är ledig. Jag slutade tidigare igår, kontoret stängde redan klockan två, så jag kom hem vid kvart i tre, åt sallad som blivit kvar sedan gårdagen och satt sedan vid datorn, lyssnade på skivor, skrev lite, läste lite och tog det allmänt lugnt tills jag samlat tillräckligt med krafter för att ge mig ut i vinterovädret igen. Jag tog bussen ner till centrala Mälarhöjden och hämtade ut två Ben Sherman-skjortor som anlänt till Postens utlämningsställe. Promenerade sedan tillbaka, huttrade, och när jag kommit tillbaka provade jag skjortorna, som passade fint, och la mig sedan att sova en stund. Tillbringade återstoden av kvällen med att läsa ”Scalped” och ”Captain America” och att se ”Vicky Christina Barcelona”. Det är underbart att ha en ny dator, underbart att kunna använda sin externa hårddisk igen. Äntligen kan jag ta igen allt det jag missat på kulturfronten sedan i sommeras – serier, filmer, skivor som jag helt enkelt inte haft plats för att kolla upp. Det enda som fattas nu är mer tid till det. Tur att det finns lediga eftermiddagar då och då.
--
Denna morgon var en märklig morgon. Jag vaknade alldeles nergrävd i täcken. Lägenheten var så kall under natten att jag utan att svettas kunde begrava mig i varenda täckte och överkast jag äger, inklusive min nya sköna fleecefilt jag fick i julklapp av min arbetsgivare. Jag tvingade mig upp ur mitt gryt, eftersom jag sedan tidigare bestämt att jag skulle äta frukost tidigt. Varje arbetsdagsmorgon då jag sitter vid mitt köksbord och äter mina frukostmackor drömmer jag om hur härligt det vore att efteråt bara få krypa tillbaka ner i sängen igen. Denna morgon, efter två koppar kaffe, kunde jag äntligen få uppleva det. Jag drog mina täcken över mig, och efter en stund sov jag igen. Det var en underlig sömn, mer lik dvala, och jag drömde oerhört realistiska och detaljerade drömmar om att jag snackade musik med någon på MSN och att jag hittade skivor jag inte tidigare kände till i min skivhylla. Vid något tillfälle befann jag mig också utanför en skivbutik. Tommi, en gammal bekant från Karlskoga, dök upp och ställde sig brevid mig. Vi tittade in genom skyltfönstret. Vykort och skivomslag.
”Suicides första skiva är jävligt bra, men sen gick det utför”, sa Tommi. I verkligheten gillar han typ Coldplay och eurotechnosamlingar. En märklig dröm.