Tisdag 16 december - 08
December. Julafton och min födelsedag nalkas, men ingen snö har fallit. Allt är svart utomhus, när jag går till jobbet, när jag är på jobbet och när jag åker hem från jobbet. Duggregnet är konstant och svävar i luften, och himmelen är smutsig och grå. Somliga går i trasiga skor, men mina är skitiga också. Mitt favoritpar som jag lämnade in på lagning i våras har sulan spruckit upp på, så de behöver lagas igen, och mitt andra par är fullständigt fallfärdiga.
Ja, vintern utan snön är en jävla årstid, men lyckligtvis är livet rätt bra ändå. Jag är, med undantag för en liten formsvacka idag och igår, piggare än på länge. Mycket tror jag beror på att jag har ätit ganska sunt de senaste veckorna. Linsgryta i lördags och quinoasallad i söndags – både jättegott och relativt nyttigt. Mat av den typen har dominerat menyn under en tid. Dessutom har jag undvikit chips och godis och andra onyttigheter. Liten formsvacka just nu, som sagt, vilket förmodligen beror på att jag nyss tryckte i mig en halv lusselängd, men annars tror jag det går åt rätt håll. Det är läskigt vad snabbt det annars går för kroppen att förfalla när man passerat tjugofemstrecket. Bara något år.
--
Helgen var mysig, med lugn fredag, ensam i lägenheten med några skivor och John Steinbecks ”Vredens Druvor” som enda sällskap. Skulle egentligen sova tidigt, men fastnade i boken precis innan jag skulle somna och plöjde de sista hundra sidorna. Först vid tretiden var jag färdig, och då var jag så omskakad att jag tröttheten till trots inte klarade av att somna.
Lördagen blev en fin dag ändå. Liksom de flesta lördagar tillbringade jag morgonen med kaffe, frukostbröd och datorn. Mikaela plockade upp mig på eftermiddagen, och vi åkte till Segeltorp och köpte en julgran. Vi klädde den under avslappnade former hemma hos henne, åt sedan linsgryta och drack vin, spelade alfapet och tog det lugnt.
Dagen därpå åkte vi hem till mig, och tog sedan en promenad till Örnsberg och det kafé som Mikaela vanligtvis arbetar på. Den här dagen var det söndag, och hon var ledig, men kaféet var öppet. Det var nästan fullt med folk, för dagen till ära hade en mindre julmarknad arrangerats. Vi lyckades få ett bord ändå, köpte kaffe, glögg och en macka att dela på. Efter en stund kom J och F, så vi snackade med dem ett tag, åt ett ljuvligt italienskt kaffebröd som smakade som en ljuvlig kombo av sockervadd och sockerkaka.
De senaste dagarna har varit relativt fria från alla former av kontroverser. Relativt lugnt på jobbet efter de senaste kaosveckorna och de lediga timmarna efter arbetsschema har jag mest lyssnat på nya skivor som ramlat ner i postfacket, läst lite halvhjärtat i nyinledda böcker, pratat i telefon och vilat. Och räknat ner dagarna till julledigheten.
Tuesday, December 16, 2008
Friday, December 12, 2008
Drop the pressure.
Fredag 12 december - 08
Den stressen, den stressen. Den äter mig som termiter, inifrån. Alltid är det något, aldrig är det ro. Var gång mobilen ger ifrån sig ett läte, hur glädjande dess meddelande än må vara, så får jag ångest, för det är något nytt att förhålla sig till, något nytt att boka in i kalendern. Den stressen…
På jobbet hinner jag inte lägga på luren innan telefonen ringer igen, hinner inte påbörja en åtgärd innan någon vill ha hjälp med något nytt, har inte tid att dricka vatten, inte tid att hämta kaffe, inte tid att gå på toaletten. Det är ganska fruktansvärt faktiskt. Jag kommer hem och känner mig som om någon tömt mig på blod. Huvudet bultar, hjärtat bultar, jag rör mig mekaniskt, går på ånga och enbart ånga, tills jag slutligen kollapsar. I tisdags, hos Mikaela, la jag mig direkt efter maten, sov två timmar, var vaken två timmar och somnade sedan om. Känns ju väldigt socialt.
Att vara så här trött och orkeslös ger mig ångest. Det finns så mycket jag vill göra, det finns så mycket jag borde göra, och det finns så mycket jag måste göra. Jag har knappt tid och energi till det sistnämnda. Att träffa vänner och bekanta är i stort sett helt uteslutet. Har jag en kväll för mig själv spenderar jag den sittande eller liggande, i största möjliga mån. Jag oroar mig för att folk ska tröttna på mig, ledsna på att jag aldrig hör av mig och tar initiativet till umgänge, på att jag knappt ids besvara sms och mail, alltid tackar nej till att umgås. Jag är rädd att jag ska bli gammal och ensam.
Kanske borde jag slappna av. Det kanske bara är vintern. Snart är det julafton, snart är det lite ledigt. Kanske går det att återkomma med nya krafter i början av nästa år. I januari brukar luften vara frisk.
Ikväll är det i alla fall fredag, äntligen, och senaste två dagarna har allt lugnat sig något. Eftermiddagen på jobbet var rent av trivsam. Andreas var trött och skojig, de gångna dagarnas ”jidder” och ”tjall” ältades in absurdum, och vi skrattade gott. Till och med kollegan mitt emot, som annars mest brukar vara tjurig, drog på smilbanden ett par gånger. På vägen hem stannade jag till vid Stadsmissionen, något som börjar bli lite av en tradition de fredagar jag har kvällen oplanerad (okej, jag har gjort det en gång tidigare).
Denna fredag var det ont om skivor, men en del böcker hittade jag. Ett par tre stycken till mig själv, och några som blir julklappar. För sånt måste man ju tänka på också. Jag åkte hem till mig, värmde på en enchilada som blivit kvar sedan dagen innan, spelade några nya skivor som väntade i postfacket, läste lite, skrev lite, och nu börjar det närma sig läggdags. Skillnaden mot mina vanliga vardagskvällar är knappt märkbar, men det är lättare att slappna av och bara vara när man inte behöver anpassa sina tider till morgondagsmorgonens skrikande larmklocka…
Den stressen, den stressen. Den äter mig som termiter, inifrån. Alltid är det något, aldrig är det ro. Var gång mobilen ger ifrån sig ett läte, hur glädjande dess meddelande än må vara, så får jag ångest, för det är något nytt att förhålla sig till, något nytt att boka in i kalendern. Den stressen…
På jobbet hinner jag inte lägga på luren innan telefonen ringer igen, hinner inte påbörja en åtgärd innan någon vill ha hjälp med något nytt, har inte tid att dricka vatten, inte tid att hämta kaffe, inte tid att gå på toaletten. Det är ganska fruktansvärt faktiskt. Jag kommer hem och känner mig som om någon tömt mig på blod. Huvudet bultar, hjärtat bultar, jag rör mig mekaniskt, går på ånga och enbart ånga, tills jag slutligen kollapsar. I tisdags, hos Mikaela, la jag mig direkt efter maten, sov två timmar, var vaken två timmar och somnade sedan om. Känns ju väldigt socialt.
Att vara så här trött och orkeslös ger mig ångest. Det finns så mycket jag vill göra, det finns så mycket jag borde göra, och det finns så mycket jag måste göra. Jag har knappt tid och energi till det sistnämnda. Att träffa vänner och bekanta är i stort sett helt uteslutet. Har jag en kväll för mig själv spenderar jag den sittande eller liggande, i största möjliga mån. Jag oroar mig för att folk ska tröttna på mig, ledsna på att jag aldrig hör av mig och tar initiativet till umgänge, på att jag knappt ids besvara sms och mail, alltid tackar nej till att umgås. Jag är rädd att jag ska bli gammal och ensam.
Kanske borde jag slappna av. Det kanske bara är vintern. Snart är det julafton, snart är det lite ledigt. Kanske går det att återkomma med nya krafter i början av nästa år. I januari brukar luften vara frisk.
Ikväll är det i alla fall fredag, äntligen, och senaste två dagarna har allt lugnat sig något. Eftermiddagen på jobbet var rent av trivsam. Andreas var trött och skojig, de gångna dagarnas ”jidder” och ”tjall” ältades in absurdum, och vi skrattade gott. Till och med kollegan mitt emot, som annars mest brukar vara tjurig, drog på smilbanden ett par gånger. På vägen hem stannade jag till vid Stadsmissionen, något som börjar bli lite av en tradition de fredagar jag har kvällen oplanerad (okej, jag har gjort det en gång tidigare).
Denna fredag var det ont om skivor, men en del böcker hittade jag. Ett par tre stycken till mig själv, och några som blir julklappar. För sånt måste man ju tänka på också. Jag åkte hem till mig, värmde på en enchilada som blivit kvar sedan dagen innan, spelade några nya skivor som väntade i postfacket, läste lite, skrev lite, och nu börjar det närma sig läggdags. Skillnaden mot mina vanliga vardagskvällar är knappt märkbar, men det är lättare att slappna av och bara vara när man inte behöver anpassa sina tider till morgondagsmorgonens skrikande larmklocka…
Monday, December 8, 2008
In the gutter.
Måndag 8 december - 08
En man med vett att uppskatta livets goda sitter vid bordet mitt emot mig. En man som är fyrtiotvå men känner sig som trettiofem (och jag tänker; är det verkligen så stor skillnad?)
Han är en stilig man, det måste man ge honom. Slät hy, pigga ögon, håret i behåll. Gubbamagen döljer han skickligt under smakfulla märkeskläder.
Otippat trevlig är han också. Berättar om sin relation till företagets pampar, hur han inte tål deras attityd, hur han kämpar för att alla ska få vara med, alla ska inkluderas, även fotfolket.
”Men de där, de åker på sina svindyra konferensresor…” svamlar mannen, med påtaglig norrländsk brytning. Alla lyssnar fascinerat. Han berättar att han minsann har fått slita för att ta sig dit han kommit, att han började dela ut reklam redan som elvaåring, att han kallas för den största alkisen i whiskeyföreningen han är medlem i, och i takt med att snapsglas efter snapsglas töms skiner mer och mer bitterhet igenom. Hans ”lustiga” anekdoter om håriga kompisar och besök på porrklubbar byts ut mot allt längre svador om cheferna och deras vidriga beteende.
Han är en av de mer fascinerande människorna på jobbets julmiddag. I övrigt är det mest same old, same old. Alfahannarna håller tål och svingar glasen. Det sjungs snapsvisor. Plötsligt hoppar ett gäng damer upp på en scen och stämmer upp i ett musikalnummer där de skrivit om kända poplåtar och fått dem att handla om, eh, datasystem och annat internt som ingen människa utanför lokalen skulle förstå sig på.
Överlag är det en rätt hemsk kväll. Maten smakar inte särskilt bra alls, köttet är för rått – segt och slemmigt – och mitt längsta samtal har jag med någon som berättar utförligt om sitt stundande julfirande i New York. Vid halv elva ger jag upp. En lång stund får jag stå och vänta på bussen. Jag är i Nacka där jag knappat satt min fot tidigare. Det är nästan lite olustigt. Jag fokuserar blicken på ett höghus framför mig. Alla fönster är släckta utom ett, där en adventsljusstake lyser. Det ser mysigt ut. Jag koncentrerar mig på den och rösten i telefonluren, tills bussen kommer.
--
Jag har köpt på mig ett helt gäng Flann O’Brien-romaner, utan att egentligen ha någon som helst koll på författaren. Men omslagen var snygga, och dysterkvistarna i At Swim Two Birds har tagit sitt bandnamn från den O’Brien-roman som på svenska heter ”Saningen Är Ett Udda Tal”. Den köpte jag på Tradera häromveckan. Resterande tre, ”Den Tredje Polisen”, ”Klagomunnen” och ”Gaeler, Resor & Äventyr”, köpte jag på en loppis i Sumpan i lördags. Säljaren, en äldre, charmerande herre, meddelade med eftertryck att det var litteratur som skulle läsas ”in the gutter”.
”Allra helst”, sa han, ”ska de läsas med irländsk accent. Jag har den på originalspråk och kan ta med dem nästa helg om du vill.”
”Gärna”, sa jag, men tvivlade starkt på att jag skulle komma dit även nästa helg. Med undantag för Flann O’Brien-romanerna, en Triffids-skiva och två glasburkar var det en rätt kass loppis.
Mikaela kom förbi bokbordet precis som jag skulle avlägsna mig, och försäljaren skrockade: ”Är ni lika lika på insidan som på utsidan är det ju fantastiskt!”
Han var en sympatisk man.
Mindre sympatiska var människorna som drev en annan loppis, precis vägg i vägg. Överpriser till tusen, och på var och varannan pinal satt lappar med budskap i stil med ”Betala innan du går!”, ”Var försiktig! ÖMTÅLIT!!!”, ”Väskor förbjudna i butiken!!!!”.
Butiker där man betraktas mer som potentiell tjuv än som potentiell kund är inte mina butiker. Inte ens om de är loppisar.
--
På lördagskvällen for jag hem till Fredrik med en chipspåse och ett par öl. Det var länge sen sist. Inte så länge sen vi sågs, men länge sen vi bara hängde hos honom, med katten, skivorna, tavlorna och lite dricka. Har saknat det. Nu som då satt vi mest och snackade strunt och lät skivorna samlas på hög ovanpå hans stereo, och när klockan närmade sig halv elva gick vi ner till Tranan. Vi drack två öl, rökte en cigg, snackade med någon jobbig, stekig typ i dörren som skröt om att han skulle till Malaysia och spela skivor över jul. Sen köpte vi folköl och återvände till Fredriks lägenhet.
Jag kom hem vid tvåtiden, åt några mackor och satt vid datorn, alldeles yr och vinglig innan jag somnade.
--
Morgonen därpå var bedrövlig. Jag tog mig upp när klockan ringde, kvart i tio, och stapplade ner i tvättstugan, som jag bokat någon gång i förra veckan. Jag slängde in svarta kläder i ena maskinen och vita i andra, hällde i tvättmedel och stängde luckorna. Slog på maskinerna, och den ena gick igång. Den med vita kläder startade dock inte. Jag suckade, himlade med ögonen och gick upp och la mig igen.
Att sova var som att mata baksmällan. När jag vaknade igen kändes det som om någon spelat fotboll i mitt huvud. Jag gick tillbaka till tvättstugan i slow-motion, öppnade ena tvättmaskinen, la kläderna i tumlaren, öppnade andra… inget hände. Luckan satt fast, satt som berget. För att öppna den är man tvungen att trycka in en knapp, men då hela tvättmaskinen var stendöd ville knappen inte respondera. Vad göra? Kontakta styrelsen i bostadsrättsföreningen? Visst, men knappast i mitt bedrövliga skick. Jag stank svett och sprit och såg ut som en döskalle i ansiktet. Det var inte mycket annat att göra än att lämna kläderna åt sitt öde och återvända till lägenheten, sängen och frossan.
Jag låg och tryckte en lång stund under täcket och drömde vansinniga och enerverande drömmar, så det var ingen skönhetssömn jag väcktes ur när dörrklockan ringde. Utanför stod den granne som tagit tvättstugetiden efter mig. Hon ville att jag följde med ner och tittade på tvättmaskinen, för kanske kunde vi fixa det tillsammans? Det kunde vi inte. Jag förstod inte vad hon trodde jag skulle kunna göra. Jag gick upp och la mig igen.
--
Några timmar senare kom Mikaela förbi. Hon visade mig en lapp någon lämnat åt mig, en lapp som meddelade att tvätten hade befriats från sitt fängelse, så vi gick ner och hämtade den. Vid det här laget mådde jag betydligt bättre, nästan som en människa, så jag åt två mackor, sedan två till. Det första jag fick i mig den här dagen, men långt ifrån det sista. Några timmar senare åkte vi nämligen till Långbro värdshus för att äta julbord med Mikaelas familj.
Långbro värdshus var en fin lokal, och maten var oerhört god. Jag åt tills jag var sprickfärdig, men undvek annan dricka än vatten och kaffe. En bra taktik. Ska nog köra med den i en vecka nu.
En man med vett att uppskatta livets goda sitter vid bordet mitt emot mig. En man som är fyrtiotvå men känner sig som trettiofem (och jag tänker; är det verkligen så stor skillnad?)
Han är en stilig man, det måste man ge honom. Slät hy, pigga ögon, håret i behåll. Gubbamagen döljer han skickligt under smakfulla märkeskläder.
Otippat trevlig är han också. Berättar om sin relation till företagets pampar, hur han inte tål deras attityd, hur han kämpar för att alla ska få vara med, alla ska inkluderas, även fotfolket.
”Men de där, de åker på sina svindyra konferensresor…” svamlar mannen, med påtaglig norrländsk brytning. Alla lyssnar fascinerat. Han berättar att han minsann har fått slita för att ta sig dit han kommit, att han började dela ut reklam redan som elvaåring, att han kallas för den största alkisen i whiskeyföreningen han är medlem i, och i takt med att snapsglas efter snapsglas töms skiner mer och mer bitterhet igenom. Hans ”lustiga” anekdoter om håriga kompisar och besök på porrklubbar byts ut mot allt längre svador om cheferna och deras vidriga beteende.
Han är en av de mer fascinerande människorna på jobbets julmiddag. I övrigt är det mest same old, same old. Alfahannarna håller tål och svingar glasen. Det sjungs snapsvisor. Plötsligt hoppar ett gäng damer upp på en scen och stämmer upp i ett musikalnummer där de skrivit om kända poplåtar och fått dem att handla om, eh, datasystem och annat internt som ingen människa utanför lokalen skulle förstå sig på.
Överlag är det en rätt hemsk kväll. Maten smakar inte särskilt bra alls, köttet är för rått – segt och slemmigt – och mitt längsta samtal har jag med någon som berättar utförligt om sitt stundande julfirande i New York. Vid halv elva ger jag upp. En lång stund får jag stå och vänta på bussen. Jag är i Nacka där jag knappat satt min fot tidigare. Det är nästan lite olustigt. Jag fokuserar blicken på ett höghus framför mig. Alla fönster är släckta utom ett, där en adventsljusstake lyser. Det ser mysigt ut. Jag koncentrerar mig på den och rösten i telefonluren, tills bussen kommer.
--
Jag har köpt på mig ett helt gäng Flann O’Brien-romaner, utan att egentligen ha någon som helst koll på författaren. Men omslagen var snygga, och dysterkvistarna i At Swim Two Birds har tagit sitt bandnamn från den O’Brien-roman som på svenska heter ”Saningen Är Ett Udda Tal”. Den köpte jag på Tradera häromveckan. Resterande tre, ”Den Tredje Polisen”, ”Klagomunnen” och ”Gaeler, Resor & Äventyr”, köpte jag på en loppis i Sumpan i lördags. Säljaren, en äldre, charmerande herre, meddelade med eftertryck att det var litteratur som skulle läsas ”in the gutter”.
”Allra helst”, sa han, ”ska de läsas med irländsk accent. Jag har den på originalspråk och kan ta med dem nästa helg om du vill.”
”Gärna”, sa jag, men tvivlade starkt på att jag skulle komma dit även nästa helg. Med undantag för Flann O’Brien-romanerna, en Triffids-skiva och två glasburkar var det en rätt kass loppis.
Mikaela kom förbi bokbordet precis som jag skulle avlägsna mig, och försäljaren skrockade: ”Är ni lika lika på insidan som på utsidan är det ju fantastiskt!”
Han var en sympatisk man.
Mindre sympatiska var människorna som drev en annan loppis, precis vägg i vägg. Överpriser till tusen, och på var och varannan pinal satt lappar med budskap i stil med ”Betala innan du går!”, ”Var försiktig! ÖMTÅLIT!!!”, ”Väskor förbjudna i butiken!!!!”.
Butiker där man betraktas mer som potentiell tjuv än som potentiell kund är inte mina butiker. Inte ens om de är loppisar.
--
På lördagskvällen for jag hem till Fredrik med en chipspåse och ett par öl. Det var länge sen sist. Inte så länge sen vi sågs, men länge sen vi bara hängde hos honom, med katten, skivorna, tavlorna och lite dricka. Har saknat det. Nu som då satt vi mest och snackade strunt och lät skivorna samlas på hög ovanpå hans stereo, och när klockan närmade sig halv elva gick vi ner till Tranan. Vi drack två öl, rökte en cigg, snackade med någon jobbig, stekig typ i dörren som skröt om att han skulle till Malaysia och spela skivor över jul. Sen köpte vi folköl och återvände till Fredriks lägenhet.
Jag kom hem vid tvåtiden, åt några mackor och satt vid datorn, alldeles yr och vinglig innan jag somnade.
--
Morgonen därpå var bedrövlig. Jag tog mig upp när klockan ringde, kvart i tio, och stapplade ner i tvättstugan, som jag bokat någon gång i förra veckan. Jag slängde in svarta kläder i ena maskinen och vita i andra, hällde i tvättmedel och stängde luckorna. Slog på maskinerna, och den ena gick igång. Den med vita kläder startade dock inte. Jag suckade, himlade med ögonen och gick upp och la mig igen.
Att sova var som att mata baksmällan. När jag vaknade igen kändes det som om någon spelat fotboll i mitt huvud. Jag gick tillbaka till tvättstugan i slow-motion, öppnade ena tvättmaskinen, la kläderna i tumlaren, öppnade andra… inget hände. Luckan satt fast, satt som berget. För att öppna den är man tvungen att trycka in en knapp, men då hela tvättmaskinen var stendöd ville knappen inte respondera. Vad göra? Kontakta styrelsen i bostadsrättsföreningen? Visst, men knappast i mitt bedrövliga skick. Jag stank svett och sprit och såg ut som en döskalle i ansiktet. Det var inte mycket annat att göra än att lämna kläderna åt sitt öde och återvända till lägenheten, sängen och frossan.
Jag låg och tryckte en lång stund under täcket och drömde vansinniga och enerverande drömmar, så det var ingen skönhetssömn jag väcktes ur när dörrklockan ringde. Utanför stod den granne som tagit tvättstugetiden efter mig. Hon ville att jag följde med ner och tittade på tvättmaskinen, för kanske kunde vi fixa det tillsammans? Det kunde vi inte. Jag förstod inte vad hon trodde jag skulle kunna göra. Jag gick upp och la mig igen.
--
Några timmar senare kom Mikaela förbi. Hon visade mig en lapp någon lämnat åt mig, en lapp som meddelade att tvätten hade befriats från sitt fängelse, så vi gick ner och hämtade den. Vid det här laget mådde jag betydligt bättre, nästan som en människa, så jag åt två mackor, sedan två till. Det första jag fick i mig den här dagen, men långt ifrån det sista. Några timmar senare åkte vi nämligen till Långbro värdshus för att äta julbord med Mikaelas familj.
Långbro värdshus var en fin lokal, och maten var oerhört god. Jag åt tills jag var sprickfärdig, men undvek annan dricka än vatten och kaffe. En bra taktik. Ska nog köra med den i en vecka nu.
Wednesday, December 3, 2008
L-O-V-E Love.
Onsdag 3 december - 08
Det är hektiska dagar igen, telefonen går varm på jobbet, jag kommer hem utpumpad, och nästan ständigt har jag något jag ska, borde eller måste göra. Allt för sällan har jag tid att ägna en kväll åt spontana infall. Har jag en kväll i ensamhet finns det räkningar som ska betalas, matvaror som måste handlas, prylar att hämta ut på postkontor.
Stressen tar hårt på mig. Jag har så mycket att hinna med att jag lägger mig på tok för sent på kvällarna, när jag väl släcker lampan har jag svårt att somna, när jag sover gör jag det oroligt, och mina mardrömmar är fruktansvärda. Häromnatten drömde jag att jag tittade på ett teveinslag som visade hur en hel familj, en efter en, åts upp levande av lejon. Harmoniskt. Jag vaknade med ett tyst skrik i halsen, och hur jag än försökte koncentrera mig på mysiga tankar kunde jag inte tänka på annat än hur det skulle kännas att ligga där, mitt i lejonflocken och höra sina loved ones en efter en slitas sönder och sväljas.
--
Hade ett utvecklingssamtal med min chef i måndags, och det gick bra. Hon var nöjd, rent av mycket nöjd, med mina insatser, och jag utlovades sex månaders förlängning. Därefter får vi se. Förhoppningsvis blir jag fast anställd. Det vore fint med trygghet igen, trygghet med anständig lön, no less. Efter det lugnade jobbångesten ner sig något, men ersattes av en jobbstress av helvetiska proportioner. De senaste tre arbetsdagarna har telefonen som sagt ringt oavbrutet, och de allra flesta samtalen har genererats av folks bristande datakunskap.
Det är märkligt hur något så enkelt som att fylla i e-postadress och lösenord kan vara så svårt att lyckas med.
--
Jag och Mikaela firade sex månader tillsammans igår. Eller ja, egentligen firade vi att det var sex månader sedan vi träffades. Men vi blev tillsammans så kort därefter, och minns inte vilken dag som det hela offentliggjordes, så vi kör på andra juni som årsdag.
Andra juni var en fin dag. Solig och behaglig, på precis det sätt en försommardag ska vara. Det var måndag, och jag hade utbildning i Globen-området. Skönt att slippa jobbet var det, men drygt att pressas ihop med ett gäng människor man hade noll och inget gemensamt med, drygt att lyssna på floskler från en kläggpositiv överklasskarl som slängde sig med seglingsmetaforer och pratade om ”service” som vore det ett av guds budord.
Jag hade svårt att tänka på annat än det faktum att jag snart skulle träffa den där mystiska tjejen jag växlade långa mail med, och som jag i smyg spanat in på Landet ett par veckor tidigare. Kontakt hade tagits genom våra bloggar – vi hade liknande smak, och vi började skicka kommentarer till varandra. Kommentarerna övergick snart i långa mail, om allt och om ingenting. Musiktips, serietips, livet, högt och lågt. Vi var båda sugna på att spela skivor på någon klubb någonstans, och talade om ett eventuellt samarbete. Vi kom fram till att vi borde träffas och diskutera saken över en kopp kaffe eller ett par glas vin. Det var uppenbart att det rörde sig om en date.
Eller?
Äntligen var utbildningen över. Det var med lätta men lätt darrande steg jag gick till tunnelbanan och for in mot Slussen. Jag talade med Maria på vägen.
”Drick en öl innan!” löd hennes råd. ”Eller ett glas vin. Du hinner!”
I takt med att tunnelbanestationerna rusade förbi blev jag mer och mer stressad. Jag var till slut nervös som jag inte varit på mycket, mycket länge. Jag har varit på en del blinddates i mina dar, några har gått bra, men lika många har slutat i katastrof. Min första ”flickvän”, som jag träffade på nätet, någon gång under första året i gymnasiet, var en galen mytoman som ljög om allt, inklusive sitt namn. Jag har lurats på träffar där ingen dykt upp (okej, det hände en gång, inget regelbundet) och jag har fått en hel Hultsfredsfestival förstörd av en någon som jag haft en lång och givande telefonrelation med, men som knappt sa ett ord till mig när vi väl sågs i verkligheten.
Sen har jag minnen av fina träffar också. Andra, betydligt mer lyckade festivalerfarenheter. Fika i ett regnruskigt Örebro. Men ni vet hur det är: pessimisten minns bara sina motgångar, och jag var rädd att den här träffen skulle bli en i raden. Trots detta ville jag inte lukta alkohol, så nykter och stoisk ställde jag mig på Södermalmstorg och väntade.
Människor passerade, flickor och kvinnor, tjejer och damer. Någon ställde sig på vår mötesplats, tittade på klockan, himlade med ögonen, sneglade på mig i avsmak, nästan äcklat, och gick därifrån. Var det hon? Hon såg inte ut som tjejen jag sett på Landet, men tänk om jag sett fel, tänk det inte var samma person, tänk om…
Så stod hon där plötsligt, presenterade sig, vi kramades, promenerade gatan fram, fast i ett samtal som strömmade fram, en dialog så perfekt att någon måste ha skrivit den i förväg. Det var något overkligt med den där promenaden, något svårdefinierbart intensivt. En närvarokänsla så påtaglig att det slog över och kändes som om jag betraktade det hela utifrån. Något som fick det att kännas som en filmscen av precis rätt längd.
När vi väl hamnade på en uteservering och beställde in öl och vin stannade allt upp, blev något mer bekant och avslappnat. Vi pratade länge, en öl och ett glas vin blev tre öl och tre glas vin. Under ett toalettbesök skickade jag ett meddelande till Maria och skrev:
”Hon är fantastisk!”
Jag inser i skrivandets stund att detta är något jag berättat om redan när det begav sig, men det tål att upprepas. Det är svårt att våga beskriva något särskilt ingående när man fortfarande svävar i ovisshet, när man inte har en aning om vart kärlekens snårstigar ska leda en. The road of love is paved with banan skins, som bekant.
--
Andra december var också en fin dag, fin och anspråkslös. Mikaela hade med sig lite vin när hon kom över på kvällen, vi lagade chili con carne, drack några glas och lade oss sedan för att sova en stund. Vi har båda sovit dåligt senaste veckan och behövde vilan. Jag öppnade ett fönster så lägenheten blev alldeles kall, slog på en skiva med Mojave 3, och så sov vi. När vi vaknade fikade vi – varsin kopp te, lite pepparkakor, ytterligare lite vin, satt uppe och pratade en lång stund, och sen var det dags att lägga sig för natten. Ett mysigt och vardagligt firande. Får se om årsdagen bjuder på någon större baluns.
Det är hektiska dagar igen, telefonen går varm på jobbet, jag kommer hem utpumpad, och nästan ständigt har jag något jag ska, borde eller måste göra. Allt för sällan har jag tid att ägna en kväll åt spontana infall. Har jag en kväll i ensamhet finns det räkningar som ska betalas, matvaror som måste handlas, prylar att hämta ut på postkontor.
Stressen tar hårt på mig. Jag har så mycket att hinna med att jag lägger mig på tok för sent på kvällarna, när jag väl släcker lampan har jag svårt att somna, när jag sover gör jag det oroligt, och mina mardrömmar är fruktansvärda. Häromnatten drömde jag att jag tittade på ett teveinslag som visade hur en hel familj, en efter en, åts upp levande av lejon. Harmoniskt. Jag vaknade med ett tyst skrik i halsen, och hur jag än försökte koncentrera mig på mysiga tankar kunde jag inte tänka på annat än hur det skulle kännas att ligga där, mitt i lejonflocken och höra sina loved ones en efter en slitas sönder och sväljas.
--
Hade ett utvecklingssamtal med min chef i måndags, och det gick bra. Hon var nöjd, rent av mycket nöjd, med mina insatser, och jag utlovades sex månaders förlängning. Därefter får vi se. Förhoppningsvis blir jag fast anställd. Det vore fint med trygghet igen, trygghet med anständig lön, no less. Efter det lugnade jobbångesten ner sig något, men ersattes av en jobbstress av helvetiska proportioner. De senaste tre arbetsdagarna har telefonen som sagt ringt oavbrutet, och de allra flesta samtalen har genererats av folks bristande datakunskap.
Det är märkligt hur något så enkelt som att fylla i e-postadress och lösenord kan vara så svårt att lyckas med.
--
Jag och Mikaela firade sex månader tillsammans igår. Eller ja, egentligen firade vi att det var sex månader sedan vi träffades. Men vi blev tillsammans så kort därefter, och minns inte vilken dag som det hela offentliggjordes, så vi kör på andra juni som årsdag.
Andra juni var en fin dag. Solig och behaglig, på precis det sätt en försommardag ska vara. Det var måndag, och jag hade utbildning i Globen-området. Skönt att slippa jobbet var det, men drygt att pressas ihop med ett gäng människor man hade noll och inget gemensamt med, drygt att lyssna på floskler från en kläggpositiv överklasskarl som slängde sig med seglingsmetaforer och pratade om ”service” som vore det ett av guds budord.
Jag hade svårt att tänka på annat än det faktum att jag snart skulle träffa den där mystiska tjejen jag växlade långa mail med, och som jag i smyg spanat in på Landet ett par veckor tidigare. Kontakt hade tagits genom våra bloggar – vi hade liknande smak, och vi började skicka kommentarer till varandra. Kommentarerna övergick snart i långa mail, om allt och om ingenting. Musiktips, serietips, livet, högt och lågt. Vi var båda sugna på att spela skivor på någon klubb någonstans, och talade om ett eventuellt samarbete. Vi kom fram till att vi borde träffas och diskutera saken över en kopp kaffe eller ett par glas vin. Det var uppenbart att det rörde sig om en date.
Eller?
Äntligen var utbildningen över. Det var med lätta men lätt darrande steg jag gick till tunnelbanan och for in mot Slussen. Jag talade med Maria på vägen.
”Drick en öl innan!” löd hennes råd. ”Eller ett glas vin. Du hinner!”
I takt med att tunnelbanestationerna rusade förbi blev jag mer och mer stressad. Jag var till slut nervös som jag inte varit på mycket, mycket länge. Jag har varit på en del blinddates i mina dar, några har gått bra, men lika många har slutat i katastrof. Min första ”flickvän”, som jag träffade på nätet, någon gång under första året i gymnasiet, var en galen mytoman som ljög om allt, inklusive sitt namn. Jag har lurats på träffar där ingen dykt upp (okej, det hände en gång, inget regelbundet) och jag har fått en hel Hultsfredsfestival förstörd av en någon som jag haft en lång och givande telefonrelation med, men som knappt sa ett ord till mig när vi väl sågs i verkligheten.
Sen har jag minnen av fina träffar också. Andra, betydligt mer lyckade festivalerfarenheter. Fika i ett regnruskigt Örebro. Men ni vet hur det är: pessimisten minns bara sina motgångar, och jag var rädd att den här träffen skulle bli en i raden. Trots detta ville jag inte lukta alkohol, så nykter och stoisk ställde jag mig på Södermalmstorg och väntade.
Människor passerade, flickor och kvinnor, tjejer och damer. Någon ställde sig på vår mötesplats, tittade på klockan, himlade med ögonen, sneglade på mig i avsmak, nästan äcklat, och gick därifrån. Var det hon? Hon såg inte ut som tjejen jag sett på Landet, men tänk om jag sett fel, tänk det inte var samma person, tänk om…
Så stod hon där plötsligt, presenterade sig, vi kramades, promenerade gatan fram, fast i ett samtal som strömmade fram, en dialog så perfekt att någon måste ha skrivit den i förväg. Det var något overkligt med den där promenaden, något svårdefinierbart intensivt. En närvarokänsla så påtaglig att det slog över och kändes som om jag betraktade det hela utifrån. Något som fick det att kännas som en filmscen av precis rätt längd.
När vi väl hamnade på en uteservering och beställde in öl och vin stannade allt upp, blev något mer bekant och avslappnat. Vi pratade länge, en öl och ett glas vin blev tre öl och tre glas vin. Under ett toalettbesök skickade jag ett meddelande till Maria och skrev:
”Hon är fantastisk!”
Jag inser i skrivandets stund att detta är något jag berättat om redan när det begav sig, men det tål att upprepas. Det är svårt att våga beskriva något särskilt ingående när man fortfarande svävar i ovisshet, när man inte har en aning om vart kärlekens snårstigar ska leda en. The road of love is paved with banan skins, som bekant.
--
Andra december var också en fin dag, fin och anspråkslös. Mikaela hade med sig lite vin när hon kom över på kvällen, vi lagade chili con carne, drack några glas och lade oss sedan för att sova en stund. Vi har båda sovit dåligt senaste veckan och behövde vilan. Jag öppnade ett fönster så lägenheten blev alldeles kall, slog på en skiva med Mojave 3, och så sov vi. När vi vaknade fikade vi – varsin kopp te, lite pepparkakor, ytterligare lite vin, satt uppe och pratade en lång stund, och sen var det dags att lägga sig för natten. Ett mysigt och vardagligt firande. Får se om årsdagen bjuder på någon större baluns.
Saturday, November 29, 2008
Another one rides the bus.
Lördag 29 november - 08
Lördag igen, och jag är bakfull. Dricker kaffe och lyssnar på gamla skivor, just nu Ed Harcourt. Det är alldeles mörkt ute, men trots mitt eländiga tillstånd har jag lyckats med att både diska och montera upp min adventsljusstake. Igår kväll när jag kom hem hade jag också sinnesnärvaro nog att samla alla ölburkar i en kasse. Så lägenheten känns ganska trivsam trots allt. Det luktar starkt och juligt av hyacinten i fönstret. Kanske unnar jag mig strax en pepparkaka.
Om några timmar ska jag ge mig ut i kollektivtrafiken och ta mig till Högdalen och Mikaela. Fram till dess ska jag mest bara ta det lugnt. Jag behöver det. Det har varit en hektisk vecka, och fredagskvällen, som annars brukar vara min vilokväll, blev inte mindre hektisk. Jag hade John på besök, och vi konstaterade att det nog var första gången vi umgicks bara han och jag, på tu man hand. Det var trevligt, naturligtvis, och som sig bör en grabbkväll som denna drack vi öl istället för vin och åt chips istället för middag. Vi snackade musik och politik och litteratur och svunna tider, blev sentimentala och lyssnade på Eldkvarn. Framåt halv elva hade vi hällt i oss alla ölen och ätit upp chipsen, så det var läge att röra sig in mot stan. Vi hamnade på Bonden Bar, som dock inte var något höjdarställe den här kvällen. Musiken var småtrist, klientelet likaså, det fanns inga sittplatser, och dessutom luktade det som om någon gick omkring med sina inälvor utanför kroppen. Vedervärdigt. Vi drack en varsin öl i baren innan vi bestämde oss för att gå och äta kebab istället. På vägen ut mötte vi ett gäng som såg ut att tillhöra italienska Camorran. De var precis var på väg in. Verkar som om vi gick i grevens tid.
--
Hade glöggkväll i tisdags. Mötte upp Emma, John och Jenny på Systemet vid Liljeholmen, och vi köpte med oss flera flaskor med olika smaker. Snön yrde den kvällen, det var kallt och vitt. Vi skyndade oss hem till min varma lägenhet och drog på spisen. Det blev en riktigt gemytlig stämning. Doft av glögg, bra musik på stereon, pepparkakor och lussekatter, Maria kom förbi och Mikaela kom förbi. Vi höll inte igång mycket längre än till tio, men det var trevligt så länge det varade.
--
Dagen därpå var jag hembjuden till Maria efter jobbet. Vi skulle äta middag på rotfrukter, sallad och vin. Tyvärr var alla systembolag i hennes område stängda, så efter en stunds rännande på stan fick vi återvända till hennes lägenhet vid Fridhemsplan tomhänta. Maten var god ändå, men jag hade svårt att njuta av den. Jag hade nämligen enorm ångest, av skäl som jag inte vill gå in på så mycket närmare, men som kretsar kring att min framtid på jobbet kan vara hotad på grund av hänsynslösa psykopater på ett visst internetforum jag ibland hänger på. Jag säger nog inte mycket mer om den saken för än den dagen det verkligen blir aktuellt, en dag jag hoppas inte kommer. Jag gick hem med en gruvlig ångest, när jag la mig kunde jag inte sova, och jag låg och vred mig så länge att jag inte klarade av att gå till jobbet morgonen därpå. Istället vandrade jag omkring hemma, och lägenheten kändes märkligt främmande, som om jag varit borta en längre tid och först nu återvänt. Kanske hade det med ångesten att göra (overklighetskänslor?) eller så handlade det om att de senaste dagarna varit så fria från det jag vanligtvis kallar ”vardag”, den vardag som går ut på att vara själv hemma, skrota omkring, dricka te och lyssna på skivor.
Jag tror jag behöver den där vardagstiden lika mycket som jag inte behöver ångest.
--
En dag tidigt i veckan - var det kanske måndag? – stod jag och väntade på bussen vid Mälarhöjdens tunnelbanestation. Jag hade ingen lust att släpa mig hem genom stormen.
”Har bussen till Klubbacken gått?” frågade jag några som stod och väntade. Där fanns bland annat en ung kille, förmodligen i gymnasieåldern, en galant äldre dam och en rödnäst söderkis i femtioårsåldern som luktade sprit. Det visade sig att bussen inte hade gått, och att vi alla väntade på samma. Den omaka samlingen människor stod och språkade så smått med varandra, och det såg riktigt trivsamt ut.
”Så du bor också på Klubbacken?” frågade studenten.
”Japp.”
”Vilket nummer?”
Jag besvarade frågan.
“Vad heter du då?”
“Eh, Niklas…” Jag ställde ingen fråga tillbaka. Var väl inte så överdrivet intresserad.
Vi väntade länge och väl, men ingen buss syntes till. Vi trampade med fötterna, slog åkarbrasor, huttrade.
”Nu är den tio minuter sen”, muttrade fyllot. Det gick ytterligare fem minuter innan bussen dök upp.
”Nu ska jag peka strängt på klockan precis som min lärare brukar göra när jag är sen”, sa studenten och flinade. Dörrarna öppnades, jag visade mitt kort och satte mig längst bak i. Studenten höll sitt löfte och pekade irriterat på sin klocka. Jag sjönk ner i mitt säte. Snart hördes ett sprakande i bussens högtalare.
”Jag hoppas ni har förståelse för att det tar lite tid att köra när det är oväder och olyckor på vägarna…”
”Jaaaadå”, sa en av mina medpassagerare.
”Ja, för det är tydligen inte alla som har det”, muttrade chauffören i högtalaren.
Jag tyckte synd om honom. Sen tyckte jag synd om studenten. Han liksom sjönk ihop där han stod, ansiktet lös högrött. Han hade ju mest bara velat skämta till det lite. Hur man än försöker blir det fel.
En bagatell, helt klart, men jag ser något djupt tragiskt i situationer som denna.
Lördag igen, och jag är bakfull. Dricker kaffe och lyssnar på gamla skivor, just nu Ed Harcourt. Det är alldeles mörkt ute, men trots mitt eländiga tillstånd har jag lyckats med att både diska och montera upp min adventsljusstake. Igår kväll när jag kom hem hade jag också sinnesnärvaro nog att samla alla ölburkar i en kasse. Så lägenheten känns ganska trivsam trots allt. Det luktar starkt och juligt av hyacinten i fönstret. Kanske unnar jag mig strax en pepparkaka.
Om några timmar ska jag ge mig ut i kollektivtrafiken och ta mig till Högdalen och Mikaela. Fram till dess ska jag mest bara ta det lugnt. Jag behöver det. Det har varit en hektisk vecka, och fredagskvällen, som annars brukar vara min vilokväll, blev inte mindre hektisk. Jag hade John på besök, och vi konstaterade att det nog var första gången vi umgicks bara han och jag, på tu man hand. Det var trevligt, naturligtvis, och som sig bör en grabbkväll som denna drack vi öl istället för vin och åt chips istället för middag. Vi snackade musik och politik och litteratur och svunna tider, blev sentimentala och lyssnade på Eldkvarn. Framåt halv elva hade vi hällt i oss alla ölen och ätit upp chipsen, så det var läge att röra sig in mot stan. Vi hamnade på Bonden Bar, som dock inte var något höjdarställe den här kvällen. Musiken var småtrist, klientelet likaså, det fanns inga sittplatser, och dessutom luktade det som om någon gick omkring med sina inälvor utanför kroppen. Vedervärdigt. Vi drack en varsin öl i baren innan vi bestämde oss för att gå och äta kebab istället. På vägen ut mötte vi ett gäng som såg ut att tillhöra italienska Camorran. De var precis var på väg in. Verkar som om vi gick i grevens tid.
--
Hade glöggkväll i tisdags. Mötte upp Emma, John och Jenny på Systemet vid Liljeholmen, och vi köpte med oss flera flaskor med olika smaker. Snön yrde den kvällen, det var kallt och vitt. Vi skyndade oss hem till min varma lägenhet och drog på spisen. Det blev en riktigt gemytlig stämning. Doft av glögg, bra musik på stereon, pepparkakor och lussekatter, Maria kom förbi och Mikaela kom förbi. Vi höll inte igång mycket längre än till tio, men det var trevligt så länge det varade.
--
Dagen därpå var jag hembjuden till Maria efter jobbet. Vi skulle äta middag på rotfrukter, sallad och vin. Tyvärr var alla systembolag i hennes område stängda, så efter en stunds rännande på stan fick vi återvända till hennes lägenhet vid Fridhemsplan tomhänta. Maten var god ändå, men jag hade svårt att njuta av den. Jag hade nämligen enorm ångest, av skäl som jag inte vill gå in på så mycket närmare, men som kretsar kring att min framtid på jobbet kan vara hotad på grund av hänsynslösa psykopater på ett visst internetforum jag ibland hänger på. Jag säger nog inte mycket mer om den saken för än den dagen det verkligen blir aktuellt, en dag jag hoppas inte kommer. Jag gick hem med en gruvlig ångest, när jag la mig kunde jag inte sova, och jag låg och vred mig så länge att jag inte klarade av att gå till jobbet morgonen därpå. Istället vandrade jag omkring hemma, och lägenheten kändes märkligt främmande, som om jag varit borta en längre tid och först nu återvänt. Kanske hade det med ångesten att göra (overklighetskänslor?) eller så handlade det om att de senaste dagarna varit så fria från det jag vanligtvis kallar ”vardag”, den vardag som går ut på att vara själv hemma, skrota omkring, dricka te och lyssna på skivor.
Jag tror jag behöver den där vardagstiden lika mycket som jag inte behöver ångest.
--
En dag tidigt i veckan - var det kanske måndag? – stod jag och väntade på bussen vid Mälarhöjdens tunnelbanestation. Jag hade ingen lust att släpa mig hem genom stormen.
”Har bussen till Klubbacken gått?” frågade jag några som stod och väntade. Där fanns bland annat en ung kille, förmodligen i gymnasieåldern, en galant äldre dam och en rödnäst söderkis i femtioårsåldern som luktade sprit. Det visade sig att bussen inte hade gått, och att vi alla väntade på samma. Den omaka samlingen människor stod och språkade så smått med varandra, och det såg riktigt trivsamt ut.
”Så du bor också på Klubbacken?” frågade studenten.
”Japp.”
”Vilket nummer?”
Jag besvarade frågan.
“Vad heter du då?”
“Eh, Niklas…” Jag ställde ingen fråga tillbaka. Var väl inte så överdrivet intresserad.
Vi väntade länge och väl, men ingen buss syntes till. Vi trampade med fötterna, slog åkarbrasor, huttrade.
”Nu är den tio minuter sen”, muttrade fyllot. Det gick ytterligare fem minuter innan bussen dök upp.
”Nu ska jag peka strängt på klockan precis som min lärare brukar göra när jag är sen”, sa studenten och flinade. Dörrarna öppnades, jag visade mitt kort och satte mig längst bak i. Studenten höll sitt löfte och pekade irriterat på sin klocka. Jag sjönk ner i mitt säte. Snart hördes ett sprakande i bussens högtalare.
”Jag hoppas ni har förståelse för att det tar lite tid att köra när det är oväder och olyckor på vägarna…”
”Jaaaadå”, sa en av mina medpassagerare.
”Ja, för det är tydligen inte alla som har det”, muttrade chauffören i högtalaren.
Jag tyckte synd om honom. Sen tyckte jag synd om studenten. Han liksom sjönk ihop där han stod, ansiktet lös högrött. Han hade ju mest bara velat skämta till det lite. Hur man än försöker blir det fel.
En bagatell, helt klart, men jag ser något djupt tragiskt i situationer som denna.
Monday, November 24, 2008
Oh my heart waits in winter now.
Måndag 24 november - 08
Vinterns första snöfall mötte mig när jag klev upp i lördags morse. Jag vaknade vid klockan nio, kände mig relativt uppvilad trots att jag lagt mig sent, så jag klev ur sängen och drog upp persiennerna. Världen utanför var vit, och tjocka bomullstussar seglade försiktigt ner från himlen. Vackert, riktigt vackert. Jag tände ljus och åt för en gångs skull frukost vid köksbordet istället för vid vardagsrumsbordet. Okej, min lägenhet har bara ett rum, så det är lite vanskligt att låta rumsplacering definiera borden, men det framgår nog vad jag menar ändå…
Efter frukosten satt jag kvar vid bordet en bra stund, läste i John Steinbecks ”Vredens Druvor” och lite i Klas Östergrens ”Fattiga Riddare Och Stora Svenskar”. Jag hade gått upp tidigt och hade all tid i världen. Lyssnade på några skivor, och satt sedan vid datorn en stund, trots att en del av mig verkligen försökte motstå frestelsen. När jag flyttade hit för ett år sedan, minus några månader, hade jag ingen uppkoppling. Jag inbillar mig att jag var en mer harmonisk och levande människa på den tiden.
--
Tiden går fort när man inte gör något alls, så snart var det eftermiddag. Jag skulle hem till Mikaela, så jag pälsade på mig så gott jag kunde: snodde de trasor som ska föreställa min vinterrock omkring mig, behöll mina nya tunna tygbyxor med för långa ben som jag ständigt trampar på, snörade på mig favoritskorna där sulorna håller på att lossna, och virade halsduken runt halsen. Jag såg nog inte riktigt ut som en luffare, men nästan.
Det var snorhalt ute, och i trapporna ner mot Axelsberg halkade jag och lyckades nära på vrida armen ur led när jag hindrade mig själv från att falla i marken. Hela vägen till tunnelbanestationen svor jag för mig själv och knöt min värkande hand i fickan. Resan till Liljeholmen var lugn och behaglig, men på bussen mot Högdalen blev det mer spännande. En spritstinkande mentalpatient slog sig ner två säten framför mig, började fäkta med armarna och utstötte oljud på bästa Lasse Kongo-manér. Han var nästan lite obehaglig, men inte lika obehaglig som den överklassdam som strax därpå marscherade in. Jag uppfattade inte vad som hände när hon klev på bussen, men tydligen hade chauffören förolämpat henne å det grövsta. Hon ångade fram som ett ånglok genom bussen, brölade ut att detta minsann var det värsta hon varit med om (vilket härligt liv hon måste ha haft fram till denna svarta dag!) och knappt hade jag hunnit himla färdigt med ögonen förrän jag hörde hur hon ringde upp SL och skällde ut någon stackars kundtjänstmänniska och krävde att någon ögonblickligen åtgärdade den oförskämda busschauffören.
”Men vänta tills jag kommit ur bussen, annars får jag väl stryk!”
Människan i andra änden av det telefonsamtalet har jag varit på tok för många gånger.
--
När jag kom fram till Högdalen var det mörkt. Jag lyssnade på James Yorkstons senaste i lurarna, en skiva som harmoniserade perfekt med mörkret, snön, ljusen och Högdalens lagom schaskiga charm. När jag tittade upp och såg Mikaelas balkong högt ovanför mig – ett varmt sken genom fönstret och en ljusslinga virad runt balkongräcket – så kändes det lite som att vara med i The Pogues ”Fairytale Of New York”.
Vi fick en fin kväll tillsammans. Åt omelett, bakade pepparkakor och såg på film. Drack ett par glas vin och somnade i hyfsad tid.
--
Vi sov i närmare tolv timmar. Mikaelas sovrum är fullständigt mörklagt, och sängen mjuk på precis rätt ställen. Man skulle kunna somna och aldrig vakna igen. Det gjorde vi dock den här morgonen, och vi fann till vår glädje att snön låg kvar. Efter helgens andra långfrukost, men den här gången i sällskap, sydde Mikaela upp mina byxor så jag skulle slippa trampa sönder dem. Sedan for vi hem till mig, åt pizza och jag frostade av mitt frysfack.
--
”Det blåser alltid på Klubbacken”, sa en av mina grannar när jag precis flyttade in, och han hade en poäng. Blåser det någonstans så blåser det alltid värre här. Ofta är det ganska mysigt. Jag har ingenting emot vinden. När man kommer hem efter jobbet och närmar sig entrédörren är det alltid som värst, men vinden fungerar då mest som en påminnelse om hur skönt det ska bli att få komma in i stugvärmen.
Den här söndagskvällen ylade det som en hel flock vargar utanför fönstret. Det riste i trädgrenarna utanför, snöflingorna föll horisontellt. Väder som får en att krypa tätare ihop när det är dags att sova. Väldigt mysigt, således.
Dock inte lika mysigt att vakna på måndagsmorgonen och märka att vinden inte mojnat det minsta, att den sliter i omvärlden med oförminskad styrka, och veta att man snart, om sisådär en halvtimme, måste ge sig ut i eländet. Har man dessutom väckts upprepade gånger under natten, av att bord och stolar på grannarnas balkonger blåst omkull, då känns livet ganska ovärdigt en morgon som denna.
Jag trotsade stormen och gav mig ut i måndagen. Det blev en okej dag.
Vintern har så här långt varit en positiv överraskning.
Vinterns första snöfall mötte mig när jag klev upp i lördags morse. Jag vaknade vid klockan nio, kände mig relativt uppvilad trots att jag lagt mig sent, så jag klev ur sängen och drog upp persiennerna. Världen utanför var vit, och tjocka bomullstussar seglade försiktigt ner från himlen. Vackert, riktigt vackert. Jag tände ljus och åt för en gångs skull frukost vid köksbordet istället för vid vardagsrumsbordet. Okej, min lägenhet har bara ett rum, så det är lite vanskligt att låta rumsplacering definiera borden, men det framgår nog vad jag menar ändå…
Efter frukosten satt jag kvar vid bordet en bra stund, läste i John Steinbecks ”Vredens Druvor” och lite i Klas Östergrens ”Fattiga Riddare Och Stora Svenskar”. Jag hade gått upp tidigt och hade all tid i världen. Lyssnade på några skivor, och satt sedan vid datorn en stund, trots att en del av mig verkligen försökte motstå frestelsen. När jag flyttade hit för ett år sedan, minus några månader, hade jag ingen uppkoppling. Jag inbillar mig att jag var en mer harmonisk och levande människa på den tiden.
--
Tiden går fort när man inte gör något alls, så snart var det eftermiddag. Jag skulle hem till Mikaela, så jag pälsade på mig så gott jag kunde: snodde de trasor som ska föreställa min vinterrock omkring mig, behöll mina nya tunna tygbyxor med för långa ben som jag ständigt trampar på, snörade på mig favoritskorna där sulorna håller på att lossna, och virade halsduken runt halsen. Jag såg nog inte riktigt ut som en luffare, men nästan.
Det var snorhalt ute, och i trapporna ner mot Axelsberg halkade jag och lyckades nära på vrida armen ur led när jag hindrade mig själv från att falla i marken. Hela vägen till tunnelbanestationen svor jag för mig själv och knöt min värkande hand i fickan. Resan till Liljeholmen var lugn och behaglig, men på bussen mot Högdalen blev det mer spännande. En spritstinkande mentalpatient slog sig ner två säten framför mig, började fäkta med armarna och utstötte oljud på bästa Lasse Kongo-manér. Han var nästan lite obehaglig, men inte lika obehaglig som den överklassdam som strax därpå marscherade in. Jag uppfattade inte vad som hände när hon klev på bussen, men tydligen hade chauffören förolämpat henne å det grövsta. Hon ångade fram som ett ånglok genom bussen, brölade ut att detta minsann var det värsta hon varit med om (vilket härligt liv hon måste ha haft fram till denna svarta dag!) och knappt hade jag hunnit himla färdigt med ögonen förrän jag hörde hur hon ringde upp SL och skällde ut någon stackars kundtjänstmänniska och krävde att någon ögonblickligen åtgärdade den oförskämda busschauffören.
”Men vänta tills jag kommit ur bussen, annars får jag väl stryk!”
Människan i andra änden av det telefonsamtalet har jag varit på tok för många gånger.
--
När jag kom fram till Högdalen var det mörkt. Jag lyssnade på James Yorkstons senaste i lurarna, en skiva som harmoniserade perfekt med mörkret, snön, ljusen och Högdalens lagom schaskiga charm. När jag tittade upp och såg Mikaelas balkong högt ovanför mig – ett varmt sken genom fönstret och en ljusslinga virad runt balkongräcket – så kändes det lite som att vara med i The Pogues ”Fairytale Of New York”.
Vi fick en fin kväll tillsammans. Åt omelett, bakade pepparkakor och såg på film. Drack ett par glas vin och somnade i hyfsad tid.
--
Vi sov i närmare tolv timmar. Mikaelas sovrum är fullständigt mörklagt, och sängen mjuk på precis rätt ställen. Man skulle kunna somna och aldrig vakna igen. Det gjorde vi dock den här morgonen, och vi fann till vår glädje att snön låg kvar. Efter helgens andra långfrukost, men den här gången i sällskap, sydde Mikaela upp mina byxor så jag skulle slippa trampa sönder dem. Sedan for vi hem till mig, åt pizza och jag frostade av mitt frysfack.
--
”Det blåser alltid på Klubbacken”, sa en av mina grannar när jag precis flyttade in, och han hade en poäng. Blåser det någonstans så blåser det alltid värre här. Ofta är det ganska mysigt. Jag har ingenting emot vinden. När man kommer hem efter jobbet och närmar sig entrédörren är det alltid som värst, men vinden fungerar då mest som en påminnelse om hur skönt det ska bli att få komma in i stugvärmen.
Den här söndagskvällen ylade det som en hel flock vargar utanför fönstret. Det riste i trädgrenarna utanför, snöflingorna föll horisontellt. Väder som får en att krypa tätare ihop när det är dags att sova. Väldigt mysigt, således.
Dock inte lika mysigt att vakna på måndagsmorgonen och märka att vinden inte mojnat det minsta, att den sliter i omvärlden med oförminskad styrka, och veta att man snart, om sisådär en halvtimme, måste ge sig ut i eländet. Har man dessutom väckts upprepade gånger under natten, av att bord och stolar på grannarnas balkonger blåst omkull, då känns livet ganska ovärdigt en morgon som denna.
Jag trotsade stormen och gav mig ut i måndagen. Det blev en okej dag.
Vintern har så här långt varit en positiv överraskning.
Friday, November 21, 2008
I think I smell a rat.
Fredag 21 november - 08
På vägen till jobbet, den sista lilla sträckan mellan tvärbanan och entrén, ser jag en skata som sliter inälvorna ur en död råtta, på precis samma sätt som man annars kan se fåglar slida daggmaskar ur jorden efter en regnig sommardag. ”Stora Essingen, dag 3”, tänker jag, drar mitt kort i kortläsaren och kliver in i värmen.
Trots syner som den tidigare nämnda finns det många plus med att ha flyttat. Utsikten från kontoret – vi sitter på näst högsta våningen – är fantastisk. Glittrande vatten alldeles nedanför, klippor och hus på andra sidan. Det är storslaget. När tvärbanan dundrar över Essingebron kan jag, om jag vinklar på huvudet, se mitt hus i horisonten. Och när våren kommer, om jag är kvar på jobbet när våren kommer, kan jag utan större åthävor cykla till min arbetsplats. Det är bara att cykla ner förbi Klubbensborg och sen sladda förbi Gröndal via Vinterviken och så upp på Essingeleden. Samma väg som Moa och jag promenerade för några veckor sedan, innan hösten blev till isande vinter.
--
Tidigare i veckan lyckades jag, min tomma plånbok till trots, att uppdatera jag min garderob. Efter ett antal misslyckade Tradera-köp, bland annat två Ben Sherman-kavajer, där den ena såg rent gräslig ut och den andra satt som ett tält, trots rätt mått och proportioner, har jag svurit att aldrig mer köpa kläder över nätet. Det är helt enkelt för riskabelt. Trots detta kunde jag inte motstå att bjuda hundraåttio kronor på ett par grå byxor häromveckan. De var av ansenligt märke, aldrig använda, och prislappen, som fortfarande satt på, visade ett pris på fem gånger den summa jag faktiskt betalade. Då jag kunde åka in till Södermalm och möta upp säljaren slapp jag också betala frakt, vilket var välkommet.
Innan mötet drog jag runt lite på stan för första gången på mycket länge. Slank in på Judiths och köpte mig en halsduk. Det var fruktansvärt kallt ute, snöblandat regn störtade mot ansiktet i horisontell riktning, så den var en välbehövlig investering. När jag slutligen kom hem ägnade jag återstoden av kvällen åt att sy i nya knappar i min vinterrock. Jag kände mig som ett fattighjon, fast på ett charmerande sätt.
--
Ikväll, fredag, ligger jag på soffan, dricker kaffe och lyssnar på skivor. Det är behagligt. Efter jobbet idag spontanstannade jag vid Stadsmissionen vid Liljeholmen, och gick därifrån med en hel uppsättning böcker, en cd-skiva och en singel. Kom hem, värmde gårdagens matrester – wokade grönsaker med köttfärs och sås på dijonsenap, och lutade mig sedan tillbaka på soffan. Tänkte sova, men ändrade mig, kokade upp kaffe, och så har kvällen förflutit, skivorna har lagts på hög, dialogfönster från MSN har hoppat upp och ner, värmeljus fladdrar på köksbordet, snart är det dags att gå och lägga sig.
--
Jag insåg här tidigare i veckan, eller om det var i slutet av förra, att jag skulle vilja arbeta med radio. Det är något jag insett redan för länge sedan, på den tiden vi sände närradio i Motala, men helt glömt bort. En nygammal insikt, således. Frågan är väl vad jag ska göra med den? Plugga radio? Yeah, that’ll happen… Men det är skönt ändå, att kunna drömma om en karriär bortom den tillvaro jag nu är, eh, mitt uppe i.
På vägen till jobbet, den sista lilla sträckan mellan tvärbanan och entrén, ser jag en skata som sliter inälvorna ur en död råtta, på precis samma sätt som man annars kan se fåglar slida daggmaskar ur jorden efter en regnig sommardag. ”Stora Essingen, dag 3”, tänker jag, drar mitt kort i kortläsaren och kliver in i värmen.
Trots syner som den tidigare nämnda finns det många plus med att ha flyttat. Utsikten från kontoret – vi sitter på näst högsta våningen – är fantastisk. Glittrande vatten alldeles nedanför, klippor och hus på andra sidan. Det är storslaget. När tvärbanan dundrar över Essingebron kan jag, om jag vinklar på huvudet, se mitt hus i horisonten. Och när våren kommer, om jag är kvar på jobbet när våren kommer, kan jag utan större åthävor cykla till min arbetsplats. Det är bara att cykla ner förbi Klubbensborg och sen sladda förbi Gröndal via Vinterviken och så upp på Essingeleden. Samma väg som Moa och jag promenerade för några veckor sedan, innan hösten blev till isande vinter.
--
Tidigare i veckan lyckades jag, min tomma plånbok till trots, att uppdatera jag min garderob. Efter ett antal misslyckade Tradera-köp, bland annat två Ben Sherman-kavajer, där den ena såg rent gräslig ut och den andra satt som ett tält, trots rätt mått och proportioner, har jag svurit att aldrig mer köpa kläder över nätet. Det är helt enkelt för riskabelt. Trots detta kunde jag inte motstå att bjuda hundraåttio kronor på ett par grå byxor häromveckan. De var av ansenligt märke, aldrig använda, och prislappen, som fortfarande satt på, visade ett pris på fem gånger den summa jag faktiskt betalade. Då jag kunde åka in till Södermalm och möta upp säljaren slapp jag också betala frakt, vilket var välkommet.
Innan mötet drog jag runt lite på stan för första gången på mycket länge. Slank in på Judiths och köpte mig en halsduk. Det var fruktansvärt kallt ute, snöblandat regn störtade mot ansiktet i horisontell riktning, så den var en välbehövlig investering. När jag slutligen kom hem ägnade jag återstoden av kvällen åt att sy i nya knappar i min vinterrock. Jag kände mig som ett fattighjon, fast på ett charmerande sätt.
--
Ikväll, fredag, ligger jag på soffan, dricker kaffe och lyssnar på skivor. Det är behagligt. Efter jobbet idag spontanstannade jag vid Stadsmissionen vid Liljeholmen, och gick därifrån med en hel uppsättning böcker, en cd-skiva och en singel. Kom hem, värmde gårdagens matrester – wokade grönsaker med köttfärs och sås på dijonsenap, och lutade mig sedan tillbaka på soffan. Tänkte sova, men ändrade mig, kokade upp kaffe, och så har kvällen förflutit, skivorna har lagts på hög, dialogfönster från MSN har hoppat upp och ner, värmeljus fladdrar på köksbordet, snart är det dags att gå och lägga sig.
--
Jag insåg här tidigare i veckan, eller om det var i slutet av förra, att jag skulle vilja arbeta med radio. Det är något jag insett redan för länge sedan, på den tiden vi sände närradio i Motala, men helt glömt bort. En nygammal insikt, således. Frågan är väl vad jag ska göra med den? Plugga radio? Yeah, that’ll happen… Men det är skönt ändå, att kunna drömma om en karriär bortom den tillvaro jag nu är, eh, mitt uppe i.
Saturday, November 15, 2008
Te med smak av svunna tider.
Lördag 15 november - 08
Te, liksom dofter och musik, är oslagbart när det handlar om att få gamla minnen att virvla upp i medvetandet. Som nu. Tidigare ikväll var jag och Mikaela på besök hos min bror på Lidingö. Min pappa och hans fru var där också, och i samlad trupp for vi till Willys och handlade kvällsmat bestående av nachoschips och öl. Jag handlade mat åt mig själv också, och passade på att köpa mig ett paket av Willys eget te med smak av rabarber och grädde. Det är inte ett favoritte, smakar egentligen lite för svagt för att jag helhjärtat ska kunna rekommendera det, men den svaga smaken av rabarber och grädde kändes ändå lockande denna lördagskväll. När jag kom hem vid niotiden kokade jag upp vatten, hällde upp en kopp och sörplade i mig ljuva minnen.
Karlskoga, våren 2006, årets första skälvande veckor. Snö på marken, en ny lägenhet där elementen inte gick att vrida ner, där möblerna var bedrövliga, där det saknades uppkoppling, men för första gången på ett halvår hade jag ett verkligt hem, ett hem som var mer än en säng och ett nattduksbord. Jag kunde stänga dörren och låsa, jag kunde laga min egen mat, jag kunde göra precis vad som föll mig in. Det var inte första gången jag bodde ensam, men första gången på länge. Varje kväll efter jobbet satt jag på min pinnstol framför datorn, en varm kopp rabarberte på fönsterbrädet, ögonen riktade mot skärmen eller ut mot gatan, kvällsmörkret, lyktorna från bilarna och bussarna som kom och som åkte.
--
Liptons Tropical Fruit-te smakar 2005, sommar, sensommar, höst. Min bror hade detta te i den källarhåla han kallade sitt hem. Han bodde en trappa ner från mig, och varje kväll jag tillbringade där tog jag mig en kopp, sörplade sedan på den medan brorsan spelade gitarr eller redigerade David Crosby-influerade melodier på datorn.
Liptons svartvinbärste å andra sidan, smakar precis som min första egna lägenhet, den rymliga trean jag tog över när min pappa flyttade ihop med sin nuvarande fru. Jag hade trädgårdsmöbler i köket, de var mörkblå, färgen var flagnad, men de fungerade ändå alldeles utmärkt att sitta vid när det vankades kesosmörgåsar och kvällste.
--
Den senaste veckan har jag gjort ett nytt försök med Grant Morrisons skruvade serie ”The Invisibles”. Jag har läst den innan jag somnat, och det har resulterat i väldigt intressanta drömmar. I en av utspelades alla olika epoker i mitt liv parallellt. Jag gick i högstadiet, gymnasiet och läste journalistik, allt på samma gång, och mitt i allt detta jobbade jag även på Transcom i Karlskoga, på CityMail och på Swedbank, hade flera flickvänner, abnorma mängder vänner, och flera olika bostäder att bolla med. Det var ett liv i den snabba filen, och drömmen var märklig, stressande och inte så lite Grant Morrisonsk. Den lämnade kvar en känsla som annars mest bara uppstår då man dricker te med smak av svunna tider.
Te, liksom dofter och musik, är oslagbart när det handlar om att få gamla minnen att virvla upp i medvetandet. Som nu. Tidigare ikväll var jag och Mikaela på besök hos min bror på Lidingö. Min pappa och hans fru var där också, och i samlad trupp for vi till Willys och handlade kvällsmat bestående av nachoschips och öl. Jag handlade mat åt mig själv också, och passade på att köpa mig ett paket av Willys eget te med smak av rabarber och grädde. Det är inte ett favoritte, smakar egentligen lite för svagt för att jag helhjärtat ska kunna rekommendera det, men den svaga smaken av rabarber och grädde kändes ändå lockande denna lördagskväll. När jag kom hem vid niotiden kokade jag upp vatten, hällde upp en kopp och sörplade i mig ljuva minnen.
Karlskoga, våren 2006, årets första skälvande veckor. Snö på marken, en ny lägenhet där elementen inte gick att vrida ner, där möblerna var bedrövliga, där det saknades uppkoppling, men för första gången på ett halvår hade jag ett verkligt hem, ett hem som var mer än en säng och ett nattduksbord. Jag kunde stänga dörren och låsa, jag kunde laga min egen mat, jag kunde göra precis vad som föll mig in. Det var inte första gången jag bodde ensam, men första gången på länge. Varje kväll efter jobbet satt jag på min pinnstol framför datorn, en varm kopp rabarberte på fönsterbrädet, ögonen riktade mot skärmen eller ut mot gatan, kvällsmörkret, lyktorna från bilarna och bussarna som kom och som åkte.
--
Liptons Tropical Fruit-te smakar 2005, sommar, sensommar, höst. Min bror hade detta te i den källarhåla han kallade sitt hem. Han bodde en trappa ner från mig, och varje kväll jag tillbringade där tog jag mig en kopp, sörplade sedan på den medan brorsan spelade gitarr eller redigerade David Crosby-influerade melodier på datorn.
Liptons svartvinbärste å andra sidan, smakar precis som min första egna lägenhet, den rymliga trean jag tog över när min pappa flyttade ihop med sin nuvarande fru. Jag hade trädgårdsmöbler i köket, de var mörkblå, färgen var flagnad, men de fungerade ändå alldeles utmärkt att sitta vid när det vankades kesosmörgåsar och kvällste.
--
Den senaste veckan har jag gjort ett nytt försök med Grant Morrisons skruvade serie ”The Invisibles”. Jag har läst den innan jag somnat, och det har resulterat i väldigt intressanta drömmar. I en av utspelades alla olika epoker i mitt liv parallellt. Jag gick i högstadiet, gymnasiet och läste journalistik, allt på samma gång, och mitt i allt detta jobbade jag även på Transcom i Karlskoga, på CityMail och på Swedbank, hade flera flickvänner, abnorma mängder vänner, och flera olika bostäder att bolla med. Det var ett liv i den snabba filen, och drömmen var märklig, stressande och inte så lite Grant Morrisonsk. Den lämnade kvar en känsla som annars mest bara uppstår då man dricker te med smak av svunna tider.
Thursday, November 13, 2008
Leave it all behind.
Torsdag 13 november - 08
Torsdag, snart fredag. Redan. Det är inte klokt vad fort tiden går. Det känns som om veckan just började, och nu är den snart förbi. Inte mig emot i och för sig, det får gärna vara helg året om. Men det är skrämmande hur dagarna bara rinner en ur fingrarna.
Ikväll ligger jag på soffan med laptopen i knät. Jag dricker te och har ätit skorpor. Innan dess har jag varit ute och sprungit. Trots att det var första gången på ett bra tag kändes det som om det gick lite smidigare än sist. Jag kunde pressa mig förbi fler gatlyktor utan att stanna och promenera (något jag gör då och då för att inte slita ut mig totalt – blir det för jobbigt blir det ju inte roligt, och jag är livrädd att känna mig mer motvillig än jag redan gör) och totalsträckan var dessutom något längre än sist. Men jag har en lång väg kvar att gå. Och jag måste verkligen se till att göra detta mer kontinuerligt.
Annars har veckan avlöpt ganska smärtfritt. Inga större kontroverser på jobbet, allt har flutit på. Jag lunchade med A i förrgår, på en sunkig lunchrestaurang alldeles runt hörnet från jobbet. Det var trevligt att träffa henne, och sannerligen länge sen sist. Hon hade flyttat till en lägenhet i närheten av Gullmarsplan nu, och vi bestämde att jag ska komma och hälsa på någon dag. Den här gången hann vi inte ses längre än de fyrtiofem minuter det tog mig att äta upp en sallad med blöt parmaskinka och smaklös parmesanost.
Detta är sista veckan i Frihamnen, på gott och ont. Ont, för att jag inte kommer ha möjlighet att ta fler luncher med A, och för att jag kommer sakna de trivsamma lunchpromenaderna jag tidigare i höstas ibland tog nere i hamnområdet. Jag har alltid tyckt om hav och båtar. Dock ska det bli oerhört skönt att komma bort från Stockholms östra delar. Alla dessa breda, livlösa gator, alla dessa små hundar, dessa frisyrer och kostymer, all denna brist på charm och genuinitet. Jag kommer inte att sakna det för fem öre. Dessutom ska det bli skönt med ett vettigt lunchrum där man kan micra sina matlådor. Enligt min arbetskamrat Linda ska det dessutom vara sjöutsikt, och när sommaren kommer ska det rent av gå att bada. Jag lär aldrig bada, men jag sa ändå; ”Hoppas jag fortfarande är kvar på jobbet till sommaren då”.
”Det är klart du är det”, sa Linda. Det kändes betryggande.
Torsdag, snart fredag. Redan. Det är inte klokt vad fort tiden går. Det känns som om veckan just började, och nu är den snart förbi. Inte mig emot i och för sig, det får gärna vara helg året om. Men det är skrämmande hur dagarna bara rinner en ur fingrarna.
Ikväll ligger jag på soffan med laptopen i knät. Jag dricker te och har ätit skorpor. Innan dess har jag varit ute och sprungit. Trots att det var första gången på ett bra tag kändes det som om det gick lite smidigare än sist. Jag kunde pressa mig förbi fler gatlyktor utan att stanna och promenera (något jag gör då och då för att inte slita ut mig totalt – blir det för jobbigt blir det ju inte roligt, och jag är livrädd att känna mig mer motvillig än jag redan gör) och totalsträckan var dessutom något längre än sist. Men jag har en lång väg kvar att gå. Och jag måste verkligen se till att göra detta mer kontinuerligt.
Annars har veckan avlöpt ganska smärtfritt. Inga större kontroverser på jobbet, allt har flutit på. Jag lunchade med A i förrgår, på en sunkig lunchrestaurang alldeles runt hörnet från jobbet. Det var trevligt att träffa henne, och sannerligen länge sen sist. Hon hade flyttat till en lägenhet i närheten av Gullmarsplan nu, och vi bestämde att jag ska komma och hälsa på någon dag. Den här gången hann vi inte ses längre än de fyrtiofem minuter det tog mig att äta upp en sallad med blöt parmaskinka och smaklös parmesanost.
Detta är sista veckan i Frihamnen, på gott och ont. Ont, för att jag inte kommer ha möjlighet att ta fler luncher med A, och för att jag kommer sakna de trivsamma lunchpromenaderna jag tidigare i höstas ibland tog nere i hamnområdet. Jag har alltid tyckt om hav och båtar. Dock ska det bli oerhört skönt att komma bort från Stockholms östra delar. Alla dessa breda, livlösa gator, alla dessa små hundar, dessa frisyrer och kostymer, all denna brist på charm och genuinitet. Jag kommer inte att sakna det för fem öre. Dessutom ska det bli skönt med ett vettigt lunchrum där man kan micra sina matlådor. Enligt min arbetskamrat Linda ska det dessutom vara sjöutsikt, och när sommaren kommer ska det rent av gå att bada. Jag lär aldrig bada, men jag sa ändå; ”Hoppas jag fortfarande är kvar på jobbet till sommaren då”.
”Det är klart du är det”, sa Linda. Det kändes betryggande.
Sunday, November 9, 2008
So much whine it should be served with some good cheese.
Söndag 9 november - 08
Vår värsta tid är nu. Snökallt ute, men ingen snö. Grå skyar, mörkbruna löv på svarta grenar. Lamporna tända hela dagarna, för dagsljuset lyser inte upp, det bara är där.
Och mitt i allt detta, den sämsta helgen på evigheter. Med grumliga telefonsamtal, ältande som inte leder någonstans, ansiktet begravd i kudden, högljudda svordomar i en ensam lägenhet, riktade mot ingen och alla. Stereon spelade dova, långsamma låtar med 80-talsproduktion.
Först på kvällen blev det bättre. Kanske för att mörkret plötsligt blev naturligt. Mikaela och jag åkte hem till hennes vänner J och F, och blev bjudna på en riktig brakmiddag. Kalvgryta med potatis, en hel massa vin och en efterrätt bestående av hemlagad glass med nötter, samt små bakverk som såg ut som små bullar men smakade himmelskt. Från att ha rört sig i slow motion hela dagen, flög nu tiden förbi. Jag var dubbelbokad och stressad, skulle träffa Fredrik kring nio, men nu hade klockan redan hunnit bli tio. Lyckligtvis bor F och J nära Skanstulls tunnelbanestation, och därifrån är det ju raka spåret till Odenplan, där Fredrik och jag skulle mötas upp. Han var sur när jag kom fram till Tranan. Inte för att jag var sen, utan för att jag hade dubbelbokat, när vi bestämt för flera veckor sen att vi skulle gå ut. Jag förstod honom. Det är bara så mitt liv ser ut numera; det är svårt att få allt att gå ihop.
Tjurigheten släppte snart och det blev rätt trevligt trots allt. Frida kom förbi, men Tranan kändes lite för trångt och högljutt, så vi gick upp till Vasas istället. Där var det betydligt mer sansat, så vi tog ett bord och beställde in en öl till mig och varsitt glas vin till dem. När dessa druckits upp var det redan dags för stängning. Hade det här varit för ett år sedan hade det säkert blivit efterfest hos Fredrik, men nu blev det direkt hemgång istället.
Lyssnade på Håkan Hellströms senaste på vägen hem, och mindes våren. Enklare tider. Det ösregnade när jag klev ut ur tunnelbanestationen i Mälarhöjden, och jag skyndade mig hemåt. När jag kom hem kokade jag nudlar och snackade med Maria i telefon. Somnade först vid tretiden, och drömde obehagliga drömmar.
Vår värsta tid är nu. Snökallt ute, men ingen snö. Grå skyar, mörkbruna löv på svarta grenar. Lamporna tända hela dagarna, för dagsljuset lyser inte upp, det bara är där.
Och mitt i allt detta, den sämsta helgen på evigheter. Med grumliga telefonsamtal, ältande som inte leder någonstans, ansiktet begravd i kudden, högljudda svordomar i en ensam lägenhet, riktade mot ingen och alla. Stereon spelade dova, långsamma låtar med 80-talsproduktion.
Först på kvällen blev det bättre. Kanske för att mörkret plötsligt blev naturligt. Mikaela och jag åkte hem till hennes vänner J och F, och blev bjudna på en riktig brakmiddag. Kalvgryta med potatis, en hel massa vin och en efterrätt bestående av hemlagad glass med nötter, samt små bakverk som såg ut som små bullar men smakade himmelskt. Från att ha rört sig i slow motion hela dagen, flög nu tiden förbi. Jag var dubbelbokad och stressad, skulle träffa Fredrik kring nio, men nu hade klockan redan hunnit bli tio. Lyckligtvis bor F och J nära Skanstulls tunnelbanestation, och därifrån är det ju raka spåret till Odenplan, där Fredrik och jag skulle mötas upp. Han var sur när jag kom fram till Tranan. Inte för att jag var sen, utan för att jag hade dubbelbokat, när vi bestämt för flera veckor sen att vi skulle gå ut. Jag förstod honom. Det är bara så mitt liv ser ut numera; det är svårt att få allt att gå ihop.
Tjurigheten släppte snart och det blev rätt trevligt trots allt. Frida kom förbi, men Tranan kändes lite för trångt och högljutt, så vi gick upp till Vasas istället. Där var det betydligt mer sansat, så vi tog ett bord och beställde in en öl till mig och varsitt glas vin till dem. När dessa druckits upp var det redan dags för stängning. Hade det här varit för ett år sedan hade det säkert blivit efterfest hos Fredrik, men nu blev det direkt hemgång istället.
Lyssnade på Håkan Hellströms senaste på vägen hem, och mindes våren. Enklare tider. Det ösregnade när jag klev ut ur tunnelbanestationen i Mälarhöjden, och jag skyndade mig hemåt. När jag kom hem kokade jag nudlar och snackade med Maria i telefon. Somnade först vid tretiden, och drömde obehagliga drömmar.
Saturday, November 8, 2008
Hårddiskar och Hidden Rock.
Lördag 8 november - 08
Vi jobbade bara halv dag förra fredagen, så jag lämnade kontoret vid två. Jag tänkte passa på att gå på stan, passa på att UNNA mig något, så jag for in till Södermalm, klev av vid Medborgarplatsen, trängdes med abnorma mängder småkids med höstlov, satte mig på tåget igen och klev slutligen av vid Skanstull. Det var bitande kallt ute. Snön hängde i luften men ville inte falla. Jag kastade ett getöga mot Ölandsgatan, där min vän Fredrik inte längre bor kvar, jag mindes svunna tider och tänkte på kommande tider. Jag gick till systemet och köpte en box Hidden Rock. Därefter gick jag till Kjell & Co. Jag har länge tänkt gå dit, men det har inte blivit av. Nu blev det.
Siktet var inställt på en ny extern hårddisk alternativt en billig mp3-spelare, alternativt bådadera. Båda mina tidigare säckade ihop i våras, med bara några månaders intervall.
Egentligen borde jag verkligen inte gå in i butiker och låta mig utsättas för säljare på det här viset. Jag är på tok för lättövertalad. Och jag vågar inte be om hjälp och ställa frågor om olika produkter utan att i slutändan faktiskt köpa något. Jag borde hålla mig till Internet för konsumentinformation. För självklart slutade mitt besök på Kjell & Co med att jag köpte både mp3-spelare och ny hårddisk, trots att de överskred min planerade budget med många hundra, trots att jag egentligen inte alls hade råd.
När jag kom hem och kopplade in hårddisken fungerade den inte. Jag insåg att det förmodligen är min dator det är fel på. Det är inget man vill inse när man precis slängt åttahundra på en ny hårddisk.
--
Den senaste veckan har väl förflutit relativt smärtfritt, med undantag för en rejält stressig måndag och en försovning igår som resulterade i att jag kom en timme för sent till jobbet. Annars har veckan varit rätt fri från dramatik (förutom i mitt huvud). I onsdags hade jag John och Emma på besök. Vi gjorde varma mackor, drack lite vin och öl och snackade om gamla och nya tider. John gjorde ett håglöst och ganska utmattat intryck. Sedan han kom tillbaka till CityMail har han tydligen suttit på telefonen konstant, åtta till fem, varje dag. Det gör ju jag också, på mitt nya jobb, men där är telefonsamtalen av en helt annan karaktär. Kretsar mer kring problemlösning än kring att få galloner av skit slängd i ansiktet med jämna mellanrum…
Trots detta hade vi trevligt. Det var så länge sedan jag sist träffade dem, och jag har saknat att ha dem omkring mig.
--
Det var fint att Obama vann presidentvalet i veckan. Jag vågade knappt hoppas på en demokrat i Vita Huset, vågade inte ens tro att en president kunde bli demokratiskt vald överhuvudtaget. Allt snack om röstfusk och manipulation har gjort mig cynisk. När jag vaknade morgonen efter valet hade jag ingen aning om resultatet. Hade inte tid att kolla upp det på nätet, och morgontidningen hade tryckts långt innan valet avgjorts. Det var inte förrän jag kom upp ur tunnelbanan vid Karlaplan jag såg löpsedlarna med texten ”Obama vann inatt”. Malarna i magen blev fjärilar, och det kändes som om solen gick upp.
Vi jobbade bara halv dag förra fredagen, så jag lämnade kontoret vid två. Jag tänkte passa på att gå på stan, passa på att UNNA mig något, så jag for in till Södermalm, klev av vid Medborgarplatsen, trängdes med abnorma mängder småkids med höstlov, satte mig på tåget igen och klev slutligen av vid Skanstull. Det var bitande kallt ute. Snön hängde i luften men ville inte falla. Jag kastade ett getöga mot Ölandsgatan, där min vän Fredrik inte längre bor kvar, jag mindes svunna tider och tänkte på kommande tider. Jag gick till systemet och köpte en box Hidden Rock. Därefter gick jag till Kjell & Co. Jag har länge tänkt gå dit, men det har inte blivit av. Nu blev det.
Siktet var inställt på en ny extern hårddisk alternativt en billig mp3-spelare, alternativt bådadera. Båda mina tidigare säckade ihop i våras, med bara några månaders intervall.
Egentligen borde jag verkligen inte gå in i butiker och låta mig utsättas för säljare på det här viset. Jag är på tok för lättövertalad. Och jag vågar inte be om hjälp och ställa frågor om olika produkter utan att i slutändan faktiskt köpa något. Jag borde hålla mig till Internet för konsumentinformation. För självklart slutade mitt besök på Kjell & Co med att jag köpte både mp3-spelare och ny hårddisk, trots att de överskred min planerade budget med många hundra, trots att jag egentligen inte alls hade råd.
När jag kom hem och kopplade in hårddisken fungerade den inte. Jag insåg att det förmodligen är min dator det är fel på. Det är inget man vill inse när man precis slängt åttahundra på en ny hårddisk.
--
Den senaste veckan har väl förflutit relativt smärtfritt, med undantag för en rejält stressig måndag och en försovning igår som resulterade i att jag kom en timme för sent till jobbet. Annars har veckan varit rätt fri från dramatik (förutom i mitt huvud). I onsdags hade jag John och Emma på besök. Vi gjorde varma mackor, drack lite vin och öl och snackade om gamla och nya tider. John gjorde ett håglöst och ganska utmattat intryck. Sedan han kom tillbaka till CityMail har han tydligen suttit på telefonen konstant, åtta till fem, varje dag. Det gör ju jag också, på mitt nya jobb, men där är telefonsamtalen av en helt annan karaktär. Kretsar mer kring problemlösning än kring att få galloner av skit slängd i ansiktet med jämna mellanrum…
Trots detta hade vi trevligt. Det var så länge sedan jag sist träffade dem, och jag har saknat att ha dem omkring mig.
--
Det var fint att Obama vann presidentvalet i veckan. Jag vågade knappt hoppas på en demokrat i Vita Huset, vågade inte ens tro att en president kunde bli demokratiskt vald överhuvudtaget. Allt snack om röstfusk och manipulation har gjort mig cynisk. När jag vaknade morgonen efter valet hade jag ingen aning om resultatet. Hade inte tid att kolla upp det på nätet, och morgontidningen hade tryckts långt innan valet avgjorts. Det var inte förrän jag kom upp ur tunnelbanan vid Karlaplan jag såg löpsedlarna med texten ”Obama vann inatt”. Malarna i magen blev fjärilar, och det kändes som om solen gick upp.
Sunday, November 2, 2008
Death is beside me now.
Söndag 2 november - 08
Jag sitter ner. Jag sitter ner på soffan. Soffan är under mig. Musiken i högtalarna är lugn och melankolisk. Det är söndag och det är kväll. Ur fönstren i husen runt omkring glittrar teveapparater i olika färger. Man äter kvällsmackorna, dricker te. Världen varvar ner, gör sig redo att gå och lägga sig. Men i mig är det bara kaos och kalabalik.
Söndag är liksom dagen då det är viktigare än någonsin att ta tillvara på varenda minut. Morgonen därpå är det tillbaka till fem dagars arbetsvecka igen, fem dagar då man, om man inte passar sig, ägnar varje minut åt att gräma sig åt allt det man inte passade på att göra då man var ledig. Varför passade jag inte på att sova när jag hade chansen? Varför tog jag inte en riktigt lång promenad? Varför passade jag inte på att umgås med alla de där människorna jag aldrig längre har tid att träffa? Varför besvarade jag inte de där mailen och de där SMS:en, varför skrev jag inte de där texterna, såg jag inte de där filmerna, läste jag inte fler kapitel i de där böckerna, varför joggade jag inte minst en runda, och varför i helvete passade jag inte på att bara varva ner, ta ett djupt andetag, sluta ögonen och slappna av?
Jag gör ett försök. Jag kokar upp nytt tevatten. Tar ett djupt andetag, sluter ögonen, slappnar av. Försöker glömma alla de vänner som sakta men säkert glider bort ifrån mig.
--
Var på Skogskyrkogården igår, med Mikaela. Bilköerna ringlade långa, men efter en stund lyckades vi krångla oss fram och kunde parkera alldeles vid entrén.
Ingen av oss har vänner, släktingar eller bekanta begravda där. Båda är lyckliga nog att inte behöva ha särskilt många närstående alls begravda. Därför är inte Allhelgona någon särskilt tung högtid för någon av oss. Men speciell ändå, naturligtvis. För nackdelen med att inte ha behövt begrava särskilt många omkring sig är att man har mycket kvar att förlora, mängder av sorg och förtvivlan framför sig (om man inte själv är näste man att kola förstås - inte heller någon uppmuntrande tanke). Synen av tusentals fladdrande ljus i mörkret är imponerande, men det som egentligen påminner oss om vår dödlighet är något helt annat. De gräsmattor som gapar tomma. De gräsmattor som väntar på att fyllas med nya gravstenar, nya kransar, nya fladdrande ljus.
--
Efter besöket på kyrkogården åkte vi tillbaka hem, lagade mat, drack vin, hade en trevlig kväll. Min telefon ringde vid ett tillfälle, men jag svarade inte. Jag kände på mig att det var ett fyllesamtal och hade ingen lust att tala just då. Kort därefter kom ett SMS. Avsändaren var samma person som nyligen ringt. Meddelandet löd: ”Vad skulle du tycka om jag tog livet av mig?”
Det lade förstås lite sordin över kvällen. Milt uttryckt. Inte för att jag trodde hon skulle göra något dumt, men jag blev självklart orolig. Gjorde några tappra försök att ringa, men fick inget svar. Så, efter en stund, ringde telefonen igen. En full och ledsen röst i andra änden, hög musik och sorl i bakgrunden. Jag talade och lyssnade en stund, men det jag hörde var rätt osammanhängande. Vi kom överens om att det nog vore bäst att hon åkte hem och sov ruset av sig, sen la vi på.
Jag vet inte vad det säger om mig, men jag har fler vänner som är fucked up in the head än vänner som inte är det. En av många anledningar till mitt inre kaos, min inre kalabalik, är det faktum att jag omöjligen kan finnas där för dem alla.
Jag sitter ner. Jag sitter ner på soffan. Soffan är under mig. Musiken i högtalarna är lugn och melankolisk. Det är söndag och det är kväll. Ur fönstren i husen runt omkring glittrar teveapparater i olika färger. Man äter kvällsmackorna, dricker te. Världen varvar ner, gör sig redo att gå och lägga sig. Men i mig är det bara kaos och kalabalik.
Söndag är liksom dagen då det är viktigare än någonsin att ta tillvara på varenda minut. Morgonen därpå är det tillbaka till fem dagars arbetsvecka igen, fem dagar då man, om man inte passar sig, ägnar varje minut åt att gräma sig åt allt det man inte passade på att göra då man var ledig. Varför passade jag inte på att sova när jag hade chansen? Varför tog jag inte en riktigt lång promenad? Varför passade jag inte på att umgås med alla de där människorna jag aldrig längre har tid att träffa? Varför besvarade jag inte de där mailen och de där SMS:en, varför skrev jag inte de där texterna, såg jag inte de där filmerna, läste jag inte fler kapitel i de där böckerna, varför joggade jag inte minst en runda, och varför i helvete passade jag inte på att bara varva ner, ta ett djupt andetag, sluta ögonen och slappna av?
Jag gör ett försök. Jag kokar upp nytt tevatten. Tar ett djupt andetag, sluter ögonen, slappnar av. Försöker glömma alla de vänner som sakta men säkert glider bort ifrån mig.
--
Var på Skogskyrkogården igår, med Mikaela. Bilköerna ringlade långa, men efter en stund lyckades vi krångla oss fram och kunde parkera alldeles vid entrén.
Ingen av oss har vänner, släktingar eller bekanta begravda där. Båda är lyckliga nog att inte behöva ha särskilt många närstående alls begravda. Därför är inte Allhelgona någon särskilt tung högtid för någon av oss. Men speciell ändå, naturligtvis. För nackdelen med att inte ha behövt begrava särskilt många omkring sig är att man har mycket kvar att förlora, mängder av sorg och förtvivlan framför sig (om man inte själv är näste man att kola förstås - inte heller någon uppmuntrande tanke). Synen av tusentals fladdrande ljus i mörkret är imponerande, men det som egentligen påminner oss om vår dödlighet är något helt annat. De gräsmattor som gapar tomma. De gräsmattor som väntar på att fyllas med nya gravstenar, nya kransar, nya fladdrande ljus.
--
Efter besöket på kyrkogården åkte vi tillbaka hem, lagade mat, drack vin, hade en trevlig kväll. Min telefon ringde vid ett tillfälle, men jag svarade inte. Jag kände på mig att det var ett fyllesamtal och hade ingen lust att tala just då. Kort därefter kom ett SMS. Avsändaren var samma person som nyligen ringt. Meddelandet löd: ”Vad skulle du tycka om jag tog livet av mig?”
Det lade förstås lite sordin över kvällen. Milt uttryckt. Inte för att jag trodde hon skulle göra något dumt, men jag blev självklart orolig. Gjorde några tappra försök att ringa, men fick inget svar. Så, efter en stund, ringde telefonen igen. En full och ledsen röst i andra änden, hög musik och sorl i bakgrunden. Jag talade och lyssnade en stund, men det jag hörde var rätt osammanhängande. Vi kom överens om att det nog vore bäst att hon åkte hem och sov ruset av sig, sen la vi på.
Jag vet inte vad det säger om mig, men jag har fler vänner som är fucked up in the head än vänner som inte är det. En av många anledningar till mitt inre kaos, min inre kalabalik, är det faktum att jag omöjligen kan finnas där för dem alla.
Friday, October 31, 2008
Just another manic Monday.
Fredag 31 oktober - 08
Efter jobbet: den vanliga rutinen. Steker upp lite kassler, kokar lite potatis, kokar lite potatis lite för länge och bestämmer mig för att göra potatismos istället för varm potatissallad. Äter maten framför datorn medan jag svarar kort på irriterande sms. Sedan, plötsligt, händer något. Som om en blixt slagit ner fylls jag upp av energi och bestämmer mig för att städa hela lägenheten. Det är ingen stor lägenhet jag har, och just därför är städningen ett ganska omständigt kapitel. Dammsugaren är rejält svårmanövrerad när det knappt finns en enda kubikmeter fri från möblering.
Den här måndagen nöjde jag mig inte med att dammsuga. Den här måndagen röjde jag upp hela lägenheten, slängde ut mattorna på balkongen, torkade golven grundligt och noggrant. När jag var färdig var jag trött och nöjd, och mitt hem var skinande blankt och behagligt upplyst av en omplacerad bordslampa. Mysigt och rogivande, och jag somnade gott.
Det var välbehövligt. Även i förhållande till vanliga måndagar hade denna varit ovanligt manisk. Med helgen i bagaget, en hektisk helg, som var all over the place, i alla fall geografiskt sett, var måndagen inte bara manisk, utan ett rent kraftprov.
Min fredag var lugn och skön. Jag lyssnade på skivor i all ensamhet, skrev lite, drack några glas rött, somnade vid klockan ett. Den hektiska helgen började inte förrän på lördag eftermiddag. Mikaela kom förbi och vi tog tunnelbanan in till stan. Klev av vid Hornstull, gick till Mickes, köpte en skiva till min bror i födelsedagspresent, därefter, i en blomsterhandel, en blomma i födelsedagspresent till Moa. Båda skulle nämligen ha födelsedagsfirande senare på kvällen.
Första anhalten var min brors lägenhet ute på Lidingö, och efter visiten där åkte vi alltså röda linjen tillbaka till Mariatorget. Därefter promenerade vi till Bondegatan och Bondens Bar. Aidan Moffat var där och spelade skivor. Där var också en hel mängd vänner och bekanta; Fredrik, Frida, Camilla, Ulrika och, tja, det var kanske inte fler. Men det var fantastiskt kul att träffa vänner och bekanta man inte sett på ett tag, ölet flödade, musiken var bra, och jag var rent av uppe på dansgolvet ett par gånger. Sen blev jag lite full, och jag minns inte särskilt mycket mer än att vi gick till Slussen och att vi plötsligt var hemma.
Morgonen därpå var ett töcken av huvudvärk och illamående. När jag tillfälligt kände mig mänsklig åt vi frukost, sen rann mänskligheten ur mig, jag la mig och somnade om. Först på kvällen gick det att komma upp igen. Mikaela och jag hade vid det laget blivit rejält hungriga, så vi åkte till populära Palmyra Kebab i Årsta. Det var lite saftiga priser, men jag kan med stor säkerhet säga att jag aldrig ätit bättre – eller större - kebab. Mätta och belåtna åkte vi hem igen.
--
Annars handlar allt mest bara om rutiner. På min förra arbetsplats pratade min chef alltid om vikten av rutinbeskrivningar. Det är som om jag hade anammat det tänket. Jag har rutiner för allt.
Exempelvis: läser jag böcker läser jag alltid tre åt gången. På så vis kan jag lägga undan en om den börjar kännas tråkig, utan att för den sakens skull lägga hela läsningen åt sidan. Tre är ett bra nummer – the magic number – för fler skulle förvirra och två skulle helt enkelt inte vara nog.
Jag har nya rutiner för mitt uppvaknande varje morgon. En morgon är inte en morgon utan minst en halvtimmes snoozande. Den halvtimmen har tidigare haft en förmåga att bli betydligt längre. Detta har jag kommit runt genom att helt enkelt tända lampan när jag vaknar första gången. Ljuset gör det mindre jobbigt att vakna upp på riktigt en halvtimme senare. Vissa mornar har jag rent av känt mig ganska pigg.
Spännande.
Det känns som att det mesta jag gör, framförallt under arbetsdagarna, men ibland även under min lediga tid, är samma saker som jag gjort tusentals gånger förut. Jag skulle säga att livet går som på räls, om det inte vore för det faktum att det är ett positivt laddat uttryck.
Efter jobbet: den vanliga rutinen. Steker upp lite kassler, kokar lite potatis, kokar lite potatis lite för länge och bestämmer mig för att göra potatismos istället för varm potatissallad. Äter maten framför datorn medan jag svarar kort på irriterande sms. Sedan, plötsligt, händer något. Som om en blixt slagit ner fylls jag upp av energi och bestämmer mig för att städa hela lägenheten. Det är ingen stor lägenhet jag har, och just därför är städningen ett ganska omständigt kapitel. Dammsugaren är rejält svårmanövrerad när det knappt finns en enda kubikmeter fri från möblering.
Den här måndagen nöjde jag mig inte med att dammsuga. Den här måndagen röjde jag upp hela lägenheten, slängde ut mattorna på balkongen, torkade golven grundligt och noggrant. När jag var färdig var jag trött och nöjd, och mitt hem var skinande blankt och behagligt upplyst av en omplacerad bordslampa. Mysigt och rogivande, och jag somnade gott.
Det var välbehövligt. Även i förhållande till vanliga måndagar hade denna varit ovanligt manisk. Med helgen i bagaget, en hektisk helg, som var all over the place, i alla fall geografiskt sett, var måndagen inte bara manisk, utan ett rent kraftprov.
Min fredag var lugn och skön. Jag lyssnade på skivor i all ensamhet, skrev lite, drack några glas rött, somnade vid klockan ett. Den hektiska helgen började inte förrän på lördag eftermiddag. Mikaela kom förbi och vi tog tunnelbanan in till stan. Klev av vid Hornstull, gick till Mickes, köpte en skiva till min bror i födelsedagspresent, därefter, i en blomsterhandel, en blomma i födelsedagspresent till Moa. Båda skulle nämligen ha födelsedagsfirande senare på kvällen.
Första anhalten var min brors lägenhet ute på Lidingö, och efter visiten där åkte vi alltså röda linjen tillbaka till Mariatorget. Därefter promenerade vi till Bondegatan och Bondens Bar. Aidan Moffat var där och spelade skivor. Där var också en hel mängd vänner och bekanta; Fredrik, Frida, Camilla, Ulrika och, tja, det var kanske inte fler. Men det var fantastiskt kul att träffa vänner och bekanta man inte sett på ett tag, ölet flödade, musiken var bra, och jag var rent av uppe på dansgolvet ett par gånger. Sen blev jag lite full, och jag minns inte särskilt mycket mer än att vi gick till Slussen och att vi plötsligt var hemma.
Morgonen därpå var ett töcken av huvudvärk och illamående. När jag tillfälligt kände mig mänsklig åt vi frukost, sen rann mänskligheten ur mig, jag la mig och somnade om. Först på kvällen gick det att komma upp igen. Mikaela och jag hade vid det laget blivit rejält hungriga, så vi åkte till populära Palmyra Kebab i Årsta. Det var lite saftiga priser, men jag kan med stor säkerhet säga att jag aldrig ätit bättre – eller större - kebab. Mätta och belåtna åkte vi hem igen.
--
Annars handlar allt mest bara om rutiner. På min förra arbetsplats pratade min chef alltid om vikten av rutinbeskrivningar. Det är som om jag hade anammat det tänket. Jag har rutiner för allt.
Exempelvis: läser jag böcker läser jag alltid tre åt gången. På så vis kan jag lägga undan en om den börjar kännas tråkig, utan att för den sakens skull lägga hela läsningen åt sidan. Tre är ett bra nummer – the magic number – för fler skulle förvirra och två skulle helt enkelt inte vara nog.
Jag har nya rutiner för mitt uppvaknande varje morgon. En morgon är inte en morgon utan minst en halvtimmes snoozande. Den halvtimmen har tidigare haft en förmåga att bli betydligt längre. Detta har jag kommit runt genom att helt enkelt tända lampan när jag vaknar första gången. Ljuset gör det mindre jobbigt att vakna upp på riktigt en halvtimme senare. Vissa mornar har jag rent av känt mig ganska pigg.
Spännande.
Det känns som att det mesta jag gör, framförallt under arbetsdagarna, men ibland även under min lediga tid, är samma saker som jag gjort tusentals gånger förut. Jag skulle säga att livet går som på räls, om det inte vore för det faktum att det är ett positivt laddat uttryck.
Friday, October 24, 2008
Men finanskrisen då?
Fredag 24 oktober - 08
Jag har sovit och jag har vaknat. Det är en fredagskväll av den gamla skolan, men med ny inredning. Min nya halllampa kastar ett varmt och behagligt ljus som reflekteras i min nya hallspegel. Kakburkarna i hyllan ovanför köksbordet ger ett trivsamt intryck, de har tagit räkningarnas plats i stringhyllan. Räkningarna har jag förpassat till en byrålåda i mitt kombinerade soffbord/byrå. Där kan de få ligga och växa till sig.
Jag har morgonrock på mig. Jag har druckit te, ätit en kaka och ett äpple. Jag är rastlös, lite. Jag lyssnar på skivor och försöker skriva. Det går sådär. Internet distraherar mig, Internet och slöheten och glaset med vin som står framför mig på bordet.
--
De senaste dagarna har bara varit, varken särskilt bra eller särskilt dåliga. Det har varit lugnt på jobbet, lite för lugnt. Klockan har gått baklänges, och lugnet gör mig orolig. Tänk om de inte behöver mig längre? Finanskrisen har ju gjort arbetsmarknaden mycket tuffare, och får jag inte förlängt sitter jag i en jäkla knipa. Förvisso berättade Maria i veckan att Johns utlandsplaner hade inställts (varför har han inte meddelat mig?) och att han då hade återvänt till vår gamla arbetsplats. Kanske finns den möjligheten för mig också om allt annat skulle skita sig, men det skulle vara som att amputera sin stolthet och slänga den i sopnedkastet. Jag skulle känna mig smutsig, och min ryggrad skulle aldrig rätas ut igen.
--
Maria var här i onsdags. Vi åt sallad, med tonfisk av fulaste fabrikat, som tyvärr hade helt fel smak och konsistens. Den gick att äta ändå, men det var på gränsen. Trevligt att träffa Maria var det hursomhelst, precis som alltid. Efter maten kokade jag kaffe som vi åt kakor till, och så kollade vi på ”Kulregn Över Broadway”. En trevlig kväll.
Egentligen borde jag verkligen sova. Morgondagen blir hektisk. Ska möta upp Mikaela på stan kring tolvsnåret, handla födelsedagspresenter och alkohol, åka till min bror som fyller, åka därifrån till Moa som har fest och sedan dra därifrån till Bonden Bar och kolla på Aidan Moffat. Det lär bli fint.
Jag har sovit och jag har vaknat. Det är en fredagskväll av den gamla skolan, men med ny inredning. Min nya halllampa kastar ett varmt och behagligt ljus som reflekteras i min nya hallspegel. Kakburkarna i hyllan ovanför köksbordet ger ett trivsamt intryck, de har tagit räkningarnas plats i stringhyllan. Räkningarna har jag förpassat till en byrålåda i mitt kombinerade soffbord/byrå. Där kan de få ligga och växa till sig.
Jag har morgonrock på mig. Jag har druckit te, ätit en kaka och ett äpple. Jag är rastlös, lite. Jag lyssnar på skivor och försöker skriva. Det går sådär. Internet distraherar mig, Internet och slöheten och glaset med vin som står framför mig på bordet.
--
De senaste dagarna har bara varit, varken särskilt bra eller särskilt dåliga. Det har varit lugnt på jobbet, lite för lugnt. Klockan har gått baklänges, och lugnet gör mig orolig. Tänk om de inte behöver mig längre? Finanskrisen har ju gjort arbetsmarknaden mycket tuffare, och får jag inte förlängt sitter jag i en jäkla knipa. Förvisso berättade Maria i veckan att Johns utlandsplaner hade inställts (varför har han inte meddelat mig?) och att han då hade återvänt till vår gamla arbetsplats. Kanske finns den möjligheten för mig också om allt annat skulle skita sig, men det skulle vara som att amputera sin stolthet och slänga den i sopnedkastet. Jag skulle känna mig smutsig, och min ryggrad skulle aldrig rätas ut igen.
--
Maria var här i onsdags. Vi åt sallad, med tonfisk av fulaste fabrikat, som tyvärr hade helt fel smak och konsistens. Den gick att äta ändå, men det var på gränsen. Trevligt att träffa Maria var det hursomhelst, precis som alltid. Efter maten kokade jag kaffe som vi åt kakor till, och så kollade vi på ”Kulregn Över Broadway”. En trevlig kväll.
Egentligen borde jag verkligen sova. Morgondagen blir hektisk. Ska möta upp Mikaela på stan kring tolvsnåret, handla födelsedagspresenter och alkohol, åka till min bror som fyller, åka därifrån till Moa som har fest och sedan dra därifrån till Bonden Bar och kolla på Aidan Moffat. Det lär bli fint.
Monday, October 20, 2008
Wermland.
Måndag 20 oktober - 08
Klev av tunnelbanan i Bredäng och gick för att handla. När jag kom ut ur butiken hade det mörknat, trots att jag åkt direkt från jobbet. Det kändes märkligt. Lite melankoliskt, lite välbekant och tryggt. Jag lyckade tajma en buss tillbaka till Mälarhöjden. Det störde mig att jag glömt min bok på jobbet, och således blev utan färdlektyr, men det var ganska mysigt att sitta där och se Bredäng susa förbi. Vid ett tillfälle hjälpte jag en tant som inte lärt sig hur bussdörrarna av idag fungerar. Hon gav mig ett leende som tack.
Väl hemma blev det lite tråkigare. Jag kände en närmast förlamande trötthet inom mig, så jag nöjde mig med att värma på lite ravioli som jag kryddade med oregano, och sen gick jag och la mig. Jag hade dock ingen ro att sova, så jag slog på en skiva med O.M.D, traskade runt planlöst i lägenheten och hamnade snart vid datorn, utan energi nog att göra något av allt det som egentligen borde göras.
Det som borde göras är en rejäl räd i lägenheten. Jag borde rensa ut, göra plats strukturera, sortera, städa. Igår kväll kom jag hem med ungefär fyra stora papperspåsar fulla med loppisfynd från min Karlskogavistelse. Kakburkar, vinylskivor, en teakspegel, ljusstakar, ett litet soffbord, en hallampa. En del har jag ordnat med. Kakburkarna är diskade och fyllda med innehåll. Soffbordet är på plats. Men spegeln står lutad mot väggen, lampan ligger på köksbordet. Alla mina inredningsprojekt sker i snigeltakt, medan jag ligger på soffan och låter min lediga tid flyta förbi.
I förra veckan var jag sjuk tre arbetsdagar och ledig en. Det blev en hel del slöande på soffan, snorande och snörvlande och häckande framför datorn. Jag lyssnade på en och annan skiva också, såg lite film, skrev lite, drack mängder av hett vatten med citron och honung.
När fredagen kom packade jag, Mikaela och Johanna in oss i Mikaelas bil och åkte till Karlskoga. Vi åt middag hos mamma när vi kommit fram, och tog sedan en promenad på stan. Det var iskallt och mörkt, och torget var fullständigt folktomt. Vi gick till min gamla lägenhet på Fabriksgatan. Det kändes konstigt att jag bott där, det tyckte vi båda. Vi gick tillbaka, satte oss i mammas soffa en stund, och sen gick vi ut igen. Vi gick till Red Brick. Jag köpte en öl, Mikaela ett glas vin. Vi satt där och snackade en stund. Jag såg ingen jag kände, men en jag en gång känt. Ett hatobjekt från högstadiet. Han hälsade inte, naturligtvis inte jag heller.
Jag blev lite dyster av att sitta där. Vid ett tillfälle gick jag på toaletten. Det var ett kort besök, ändå började någon rycka i dörren och muttrade ”Hur lång tid kan det taaaaaaaa att gå på toa egentligen?” på sin utvecklingsstörda värmländska. Han hoppades väl på att få piffa upp sin utekväll med att få ge någon lite stryk. Vi gick hem innan något sådant kunde hända.
Dagen därpå var det panisk loppisrunda genom hela Karlskoga. Vad jag hittade har jag redan redogjort. Vid halv två åkte vi upp till min pappa, vars femtioårsdag var själva anledningen till att vi åkt till Karlskoga. Det var trevligt att träffa honom, Maggan, katterna, farfar och andra släktingar man inte sett på länge. Trevligt men lite konstigt. Även den här kvällen avslutades tidigt, eftersom Mikaela hade ont i magen och jag var utpumpad efter ett hektiskt dygn. Att jag sovit på mammas soffa hade heller inte gjort några under för nattsömnen.
Även söndagen bjöd på ett loppisbesök, det mest givande hittills. Det har öppnat en stor, välsorterad loppmarknad bara ett stenkast från pappas hus. Den fanns där redan i sommeras, och efter mitt förra besök där var jag en stringhylla rikare. Även denna gång gav den rejäl utdelning, för såväl mig som för Mikaela och mina syskon. Det var en fullproppad bil som lämnade Karlskoga några timmar senare.
Och nu alltså en fullproppad lägenhet att åtgärda.
Kanske imorgon.
Klev av tunnelbanan i Bredäng och gick för att handla. När jag kom ut ur butiken hade det mörknat, trots att jag åkt direkt från jobbet. Det kändes märkligt. Lite melankoliskt, lite välbekant och tryggt. Jag lyckade tajma en buss tillbaka till Mälarhöjden. Det störde mig att jag glömt min bok på jobbet, och således blev utan färdlektyr, men det var ganska mysigt att sitta där och se Bredäng susa förbi. Vid ett tillfälle hjälpte jag en tant som inte lärt sig hur bussdörrarna av idag fungerar. Hon gav mig ett leende som tack.
Väl hemma blev det lite tråkigare. Jag kände en närmast förlamande trötthet inom mig, så jag nöjde mig med att värma på lite ravioli som jag kryddade med oregano, och sen gick jag och la mig. Jag hade dock ingen ro att sova, så jag slog på en skiva med O.M.D, traskade runt planlöst i lägenheten och hamnade snart vid datorn, utan energi nog att göra något av allt det som egentligen borde göras.
Det som borde göras är en rejäl räd i lägenheten. Jag borde rensa ut, göra plats strukturera, sortera, städa. Igår kväll kom jag hem med ungefär fyra stora papperspåsar fulla med loppisfynd från min Karlskogavistelse. Kakburkar, vinylskivor, en teakspegel, ljusstakar, ett litet soffbord, en hallampa. En del har jag ordnat med. Kakburkarna är diskade och fyllda med innehåll. Soffbordet är på plats. Men spegeln står lutad mot väggen, lampan ligger på köksbordet. Alla mina inredningsprojekt sker i snigeltakt, medan jag ligger på soffan och låter min lediga tid flyta förbi.
I förra veckan var jag sjuk tre arbetsdagar och ledig en. Det blev en hel del slöande på soffan, snorande och snörvlande och häckande framför datorn. Jag lyssnade på en och annan skiva också, såg lite film, skrev lite, drack mängder av hett vatten med citron och honung.
När fredagen kom packade jag, Mikaela och Johanna in oss i Mikaelas bil och åkte till Karlskoga. Vi åt middag hos mamma när vi kommit fram, och tog sedan en promenad på stan. Det var iskallt och mörkt, och torget var fullständigt folktomt. Vi gick till min gamla lägenhet på Fabriksgatan. Det kändes konstigt att jag bott där, det tyckte vi båda. Vi gick tillbaka, satte oss i mammas soffa en stund, och sen gick vi ut igen. Vi gick till Red Brick. Jag köpte en öl, Mikaela ett glas vin. Vi satt där och snackade en stund. Jag såg ingen jag kände, men en jag en gång känt. Ett hatobjekt från högstadiet. Han hälsade inte, naturligtvis inte jag heller.
Jag blev lite dyster av att sitta där. Vid ett tillfälle gick jag på toaletten. Det var ett kort besök, ändå började någon rycka i dörren och muttrade ”Hur lång tid kan det taaaaaaaa att gå på toa egentligen?” på sin utvecklingsstörda värmländska. Han hoppades väl på att få piffa upp sin utekväll med att få ge någon lite stryk. Vi gick hem innan något sådant kunde hända.
Dagen därpå var det panisk loppisrunda genom hela Karlskoga. Vad jag hittade har jag redan redogjort. Vid halv två åkte vi upp till min pappa, vars femtioårsdag var själva anledningen till att vi åkt till Karlskoga. Det var trevligt att träffa honom, Maggan, katterna, farfar och andra släktingar man inte sett på länge. Trevligt men lite konstigt. Även den här kvällen avslutades tidigt, eftersom Mikaela hade ont i magen och jag var utpumpad efter ett hektiskt dygn. Att jag sovit på mammas soffa hade heller inte gjort några under för nattsömnen.
Även söndagen bjöd på ett loppisbesök, det mest givande hittills. Det har öppnat en stor, välsorterad loppmarknad bara ett stenkast från pappas hus. Den fanns där redan i sommeras, och efter mitt förra besök där var jag en stringhylla rikare. Även denna gång gav den rejäl utdelning, för såväl mig som för Mikaela och mina syskon. Det var en fullproppad bil som lämnade Karlskoga några timmar senare.
Och nu alltså en fullproppad lägenhet att åtgärda.
Kanske imorgon.
Monday, October 13, 2008
Old friends – Bookends.
Måndag 13 oktober - 08
Det är så svårt att få livet att gå ihop ibland, och särskilt under vinterhalvåret. Varenda steg utanför dörren blir ett litet projekt. Varje möte en liten pers. Därför är det extra värdefullt när man träffar vänner och allt funkar. Som när Moa och jag gick på loppis för ett par veckor sedan. Som födelsedagsmiddagen Åsa arrangerade i fredags, med vin, trevliga människor och god mat. Det var trevligt att träffa gamla vänner och bekanta som Linda, Sanna och Karin igen, och jag fick äntligen, efter över ett år, träffa Åsas pojkvän, som verkade lika trevlig och jordnära som jag väntat mig. Eftersom det var fredag och jag är gammal for jag dock hem tidigt. På tunnelbanan träffade jag min gamla klasskamrat Anna, från folkhögskoletiden. Hon verkade trivsamt lullig som jag. Vi talade om hur det är att åldras, att inte orka lika mycket som när man vara tjugo, om stegräknare och middagar, och vid Aspudden klev hon av.
--
På lördagen gick jag upp tidigt eftersom jag hade tvättstugan. Mikaela kom över kring lunch, och vi åt lite. Sen åkte vi ner till Liljeholmen, köpte en flaska vin på systemet och gömde den i bakluckan på hennes bil. Vi tog en promenad till Gröndal, stannade till vid Stadsmissionen där jag köpte några skivor och böcker, och sedan gick vi till Vinterviken. Det var vackert ute, men varken mulet eller soligt. Löv i höstens alla färger föll omkring oss. Vi passerade en begynnande bröllopsfest och en tillhåll för rollspelare. På vägen hem stannade vi och handlade rotsaker och kycklingfilé, som vi sedan lagade till och åt tillsammans med hummus och fetaoströra. Vi drack vin och kollade på en Alan Moore-dokumentär. Hela min lägenhet luktade rotselleri och stekflott. Det var en bra dag.
--
På söndagen åkte jag till Frihamnen, mina jobbkvarter, men den här gången för att gå på museum med Åsa. Det var en polsk konstnär som projicerade svartvita porträttfoton i nedsläckta rum medan höga hjärtslag dunkade genom ett högtalarsystem. Det var enkelt men effektfullt. Efteråt promenerade vi till Karlaplan, tog tunnelbanan till Mariatorget och fikade på Soda tills det stängde.
--
Idag: jobb igen. Sjukfrånvaro en masse på min avdelning, och min trevligaste kollega, han som påminner en hel massa om min gamle vän Mattias i såväl utseende som temperament (han är kolugn – det vill säga lugn som en ko, inte kol i ugn) har typ gått under jorden. Han sjukskrev sig i onsdags och har inte synts till eller hörts av sedan dess. Vad innebär då detta för mig? Tja, en ständigt ringande telefon, frågor jag inte kan besvara, och kollegor som inte har tid att hjälpa mig finna några svar. Frustrerande och ångestladdat. Jag ser inte fram emot att återvända imorgon, och om min begynnande förkylning har något att säga till om är det mycket möjligt att jag slipper.
Det är så svårt att få livet att gå ihop ibland, och särskilt under vinterhalvåret. Varenda steg utanför dörren blir ett litet projekt. Varje möte en liten pers. Därför är det extra värdefullt när man träffar vänner och allt funkar. Som när Moa och jag gick på loppis för ett par veckor sedan. Som födelsedagsmiddagen Åsa arrangerade i fredags, med vin, trevliga människor och god mat. Det var trevligt att träffa gamla vänner och bekanta som Linda, Sanna och Karin igen, och jag fick äntligen, efter över ett år, träffa Åsas pojkvän, som verkade lika trevlig och jordnära som jag väntat mig. Eftersom det var fredag och jag är gammal for jag dock hem tidigt. På tunnelbanan träffade jag min gamla klasskamrat Anna, från folkhögskoletiden. Hon verkade trivsamt lullig som jag. Vi talade om hur det är att åldras, att inte orka lika mycket som när man vara tjugo, om stegräknare och middagar, och vid Aspudden klev hon av.
--
På lördagen gick jag upp tidigt eftersom jag hade tvättstugan. Mikaela kom över kring lunch, och vi åt lite. Sen åkte vi ner till Liljeholmen, köpte en flaska vin på systemet och gömde den i bakluckan på hennes bil. Vi tog en promenad till Gröndal, stannade till vid Stadsmissionen där jag köpte några skivor och böcker, och sedan gick vi till Vinterviken. Det var vackert ute, men varken mulet eller soligt. Löv i höstens alla färger föll omkring oss. Vi passerade en begynnande bröllopsfest och en tillhåll för rollspelare. På vägen hem stannade vi och handlade rotsaker och kycklingfilé, som vi sedan lagade till och åt tillsammans med hummus och fetaoströra. Vi drack vin och kollade på en Alan Moore-dokumentär. Hela min lägenhet luktade rotselleri och stekflott. Det var en bra dag.
--
På söndagen åkte jag till Frihamnen, mina jobbkvarter, men den här gången för att gå på museum med Åsa. Det var en polsk konstnär som projicerade svartvita porträttfoton i nedsläckta rum medan höga hjärtslag dunkade genom ett högtalarsystem. Det var enkelt men effektfullt. Efteråt promenerade vi till Karlaplan, tog tunnelbanan till Mariatorget och fikade på Soda tills det stängde.
--
Idag: jobb igen. Sjukfrånvaro en masse på min avdelning, och min trevligaste kollega, han som påminner en hel massa om min gamle vän Mattias i såväl utseende som temperament (han är kolugn – det vill säga lugn som en ko, inte kol i ugn) har typ gått under jorden. Han sjukskrev sig i onsdags och har inte synts till eller hörts av sedan dess. Vad innebär då detta för mig? Tja, en ständigt ringande telefon, frågor jag inte kan besvara, och kollegor som inte har tid att hjälpa mig finna några svar. Frustrerande och ångestladdat. Jag ser inte fram emot att återvända imorgon, och om min begynnande förkylning har något att säga till om är det mycket möjligt att jag slipper.
Monday, October 6, 2008
Lambchop.
Måndag 6 oktober - 08
I Mikaelas föräldrars hem, i lördags kväll, ställde Mikaela fram maten. Föräldrarna var bortresta, jag hade dukat bordet, och hon bad mig slå på en skiva, vilken jag ville. Hon ställde fram potatisgratäng och lammkotletter, och utan att överhuvudtaget reflektera över det lustiga sammanträffandet drog jag igång Lambchops ”Is A Woman”. För att det är en fantastisk skiva att dinera till, inte för att bandet heter precis som maträtten. Mikaela upptäckte det roliga i situationen långt före mig.
--
Tidigare på dagen var vi och kikade på auktionsföremål nere i Frihamnen, alldeles där min arbetsplats ligger. Det fanns mest en massa gamla skabbiga grejer som såldes till enorma överpriser, men även om inget lockade till köp, vare sig estetiskt eller prismässigt, var det rätt trivsamt att gå där och titta på prydnadshästar i naturlig storlek, gröngråa vaser, rosaspräckliga divaner och andra smakfulla gamla ting. Det mesta skulle kunna säljas för en tia på Myrorna, här fick man lägga till minst tre nollor för att få med sig något. Och det är väl just därför man tvingades armbåga sig fram genom horder av identiska Östermalmsgubbar och –gummor för att överhuvudtaget ta sig fram.
Efteråt åkte vi till just Myrorna. Jag hittade två vinylskivor och tre böcker. Jag kom undan med nittio kronor. Min prisklass.
--
Det är måndag, och mitt nya liv har inletts. Från och med den här veckan, heter det, ska jag leva sunt. Jag ska lägga mig i tid, jag ska gå upp i tid, jag ska röra på mig, jag ska inte låta Internet sluka all min tid. Så har det låtit många gånger, men den här gången känns det faktiskt ganska lovande. För, typ, andra gången i mitt liv har jag varit ute och joggat. Den här gången några meter längre än förra. Det är förmodligen bara inbillning, men det kändes som att det var något mindre jobbigt nu. Som att mjölksyran i lemmarna, elden i bröstkorgen och slemmet i halsen gjorde sig påmint någon minut senare än sist. Det känns, peppar peppar, som något jag kanske kommer att kunna förmå mig att fortsätta med.
--
För övrigt väntar jag på tre Tradera-fynd just nu. En Ben Sherman-kavaj, en Junior Boys-skiva, och ett paket med Smiths, New Order och R.E.M-skivor. Inget av det har kommit fram ännu, trots att jag betalade de två förstnämnda för över en vecka sedan. Det är lite, förlåt, mycket, irriterande. Idag när jag kollade mitt postfack låg där däremot ett stort brunt kuvert. Jag väntade inte alls på något stort brunt kuvert, särskilt inte något adresserat för hand. Kuvertet var på tok för platt för att rymma en kavaj och för stort för en skiva. Jag öppnade det. Det var en leverans läsvärda kvalitetstidningar från min forna arbetskamrat Ola. Jag blev riktigt rörd. Jag har inte talat med Ola sedan långt innan jag bytte jobb. Förvisso har jag tänkt höra av mig, men det har inte blivit av. Och nu detta. Så fint. Så omtänksamt. Om inte detta är ett tydligt exempel på mänsklig godhet så vet jag inte vad som är.
I Mikaelas föräldrars hem, i lördags kväll, ställde Mikaela fram maten. Föräldrarna var bortresta, jag hade dukat bordet, och hon bad mig slå på en skiva, vilken jag ville. Hon ställde fram potatisgratäng och lammkotletter, och utan att överhuvudtaget reflektera över det lustiga sammanträffandet drog jag igång Lambchops ”Is A Woman”. För att det är en fantastisk skiva att dinera till, inte för att bandet heter precis som maträtten. Mikaela upptäckte det roliga i situationen långt före mig.
--
Tidigare på dagen var vi och kikade på auktionsföremål nere i Frihamnen, alldeles där min arbetsplats ligger. Det fanns mest en massa gamla skabbiga grejer som såldes till enorma överpriser, men även om inget lockade till köp, vare sig estetiskt eller prismässigt, var det rätt trivsamt att gå där och titta på prydnadshästar i naturlig storlek, gröngråa vaser, rosaspräckliga divaner och andra smakfulla gamla ting. Det mesta skulle kunna säljas för en tia på Myrorna, här fick man lägga till minst tre nollor för att få med sig något. Och det är väl just därför man tvingades armbåga sig fram genom horder av identiska Östermalmsgubbar och –gummor för att överhuvudtaget ta sig fram.
Efteråt åkte vi till just Myrorna. Jag hittade två vinylskivor och tre böcker. Jag kom undan med nittio kronor. Min prisklass.
--
Det är måndag, och mitt nya liv har inletts. Från och med den här veckan, heter det, ska jag leva sunt. Jag ska lägga mig i tid, jag ska gå upp i tid, jag ska röra på mig, jag ska inte låta Internet sluka all min tid. Så har det låtit många gånger, men den här gången känns det faktiskt ganska lovande. För, typ, andra gången i mitt liv har jag varit ute och joggat. Den här gången några meter längre än förra. Det är förmodligen bara inbillning, men det kändes som att det var något mindre jobbigt nu. Som att mjölksyran i lemmarna, elden i bröstkorgen och slemmet i halsen gjorde sig påmint någon minut senare än sist. Det känns, peppar peppar, som något jag kanske kommer att kunna förmå mig att fortsätta med.
--
För övrigt väntar jag på tre Tradera-fynd just nu. En Ben Sherman-kavaj, en Junior Boys-skiva, och ett paket med Smiths, New Order och R.E.M-skivor. Inget av det har kommit fram ännu, trots att jag betalade de två förstnämnda för över en vecka sedan. Det är lite, förlåt, mycket, irriterande. Idag när jag kollade mitt postfack låg där däremot ett stort brunt kuvert. Jag väntade inte alls på något stort brunt kuvert, särskilt inte något adresserat för hand. Kuvertet var på tok för platt för att rymma en kavaj och för stort för en skiva. Jag öppnade det. Det var en leverans läsvärda kvalitetstidningar från min forna arbetskamrat Ola. Jag blev riktigt rörd. Jag har inte talat med Ola sedan långt innan jag bytte jobb. Förvisso har jag tänkt höra av mig, men det har inte blivit av. Och nu detta. Så fint. Så omtänksamt. Om inte detta är ett tydligt exempel på mänsklig godhet så vet jag inte vad som är.
Wednesday, October 1, 2008
Wolfe like me.
Onsdag 1 oktober – 08
Att läsa Tom Wolfe i en tunnelbanevagn klockan halv fyra på natten är inte att rekommendera. Särskilt inte om spyor krälar omkring som amöbor på vagngolvet, särskilt inte om man själv är så full att man när som helst själv skulle kunna låta en spya ansluta sig till sällskapet på golvet. Det är lite svårt att ta till sig texten då. Framförallt är det svårt att, några dagar senare, plocka upp boken på nytt och minnas vad man läst.
Det var fredagsnatt, och jag läste Tom Wolfe på tunnelbanan från Rådmansgatan till Mälarhöjden. Jag hade slagit följe med Maria efter en utgång till fruktansvärda Skeppsbar, som vi enbart gått till för att Emma, Jenny och John (som var på tillfälligt besök i stan innan hans stundande landsflykt) valt att hänga där. Det var naturligtvis trevligt att träffa gamla vänner, men Skeppsbar är ett så vedervärdigt och ovärdigt ställe att jag helt klart hade föredragit att sitta hemma och svamla gamla minnen med Maria hela kvällen istället. När jag gick på toaletten på Skeppsbar hörde jag att någon utanför ville ge mig stryk.
”Trängde han sig? Trängde han sig?”
Jag hade inte trängt mig. Det är den sortens ställe. Så vi gick ganska tidigt, Maria och jag, till McDonalds, där vi åt fyllekäk med de andra dräggen. Eftersom det var så pass lång tid kvar tills min tunnelbana skulle gå tog jag sällskap med henne till Rådmansgatan, varifrån jag sen alltså åkte hem med Tom Wolfes långa meningar flimrande framför ögonen.
--
Morgonen därpå vaknade jag på tok för tidigt. Jag var bakfull, men kunde inte somna om, så jag gick och lade mig raklång på soffan, där jag lyssnade på skivor och blundade. Huvudvärken tilltog efter en stund och blev fullständigt olidlig, så jag återvände till sängen, men kunde ändå inte somna. Jag förbannade mig själv. Fredagar är hopplösa dagar att dricka på, ändå envisas jag med det. Förvisso inte alls lika ofta längre, men en förstörd lördag är ändå en för mycket.
Nu blev tack och lov inte hela lördagen förstörd, för frampå eftermiddagen fick jag i mig lite mat, lyckades sova en stund, duschade i fosterställning, drack en kopp te och blev sedan människa igen. Baksmällans grepp måste man kämpa sig ur, man kan inte bara vänta på att det ska släppa. När Mikaela dök upp framåt kvällen hade jag nästan slingrat mig ur greppet helt.
Vi var hembjudna till min syster på middag, och reste via Fittja, den här gången utan olustiga incidenter, och kom fram helskinnade. Det blev en trevlig kväll. Min mamma och min bror var där också, och stämningen var god, med många glada skratt. Jag hade gärna stannat längre, men Södertälje är långt borta, och vi hade andra planer för kvällen, så vid niotiden for jag, Mikaela och Tobias med pendeln tillbaka in till Stockholm.
Någon bekant till Mikaela skulle spela skivor på lokal senare på kvällen, så vi åkte hem till hennes vän Frederic för att dricka vin. Jag var allt annat än vinsugen efter gårdagens excesser, men behövde heller inte särskilt mycket övertalning för att ta mig ett par glas. Gratis är ju alltid gott.
Stället vi senare fann oss på hette Momma, och var fullt av hipsters av det slag som ger en svår ångest. Alla coola, alla snygga, alla till synes avslappnade och väl hemmastadda i miljön och sammanhanget. Ett halvdåligt band spelade, det var varmt som i en bastu och trångt. Som genom ett mirakel hittade vi sittplatser, och så snart vi fått sätta oss blev det hela lite mer uthärdligt. Snart gick bandet dessutom av scenen, och då blev det rent av riktigt trevligt igen. Men jag kände fortfarande av sviterna efter gårdagen, så vi for hem till mig ganska tidigt.
--
Det var skönt att vakna på söndagen, utvilad och utan snurrande skalle. Efter en lång frukost åkte vi hem till Mikaelas föräldrar, där vi bredde smörgåsar med skinka, getost och ruccolasallad, bryggde kaffe, och sen gav oss ut på långpromenad runt en sjö, passande nog kallad långsjön. Det var kallt och friskt ute. Solen sken. Det var en perfekt höstdag. Och när den dagen var över var också helgen över.
--
Helgerna går fort, men det för lyckligtvis arbetsveckorna också. Det har blivit ganska trivsamt på jobbet. Från att ha suttit ganska isolerad i ett rum för två, där min skrivbordsgranne oftast sprang runt i olika ärenden, har jag nu förflyttats till ett större rum, med jäkligt trevliga och roliga kollegor nära inpå. Jag kan inte påstå att dagarna flyger förbi, men lite fortare går de allt. Det är ju redan onsdagskväll, för guds skull.
Att läsa Tom Wolfe i en tunnelbanevagn klockan halv fyra på natten är inte att rekommendera. Särskilt inte om spyor krälar omkring som amöbor på vagngolvet, särskilt inte om man själv är så full att man när som helst själv skulle kunna låta en spya ansluta sig till sällskapet på golvet. Det är lite svårt att ta till sig texten då. Framförallt är det svårt att, några dagar senare, plocka upp boken på nytt och minnas vad man läst.
Det var fredagsnatt, och jag läste Tom Wolfe på tunnelbanan från Rådmansgatan till Mälarhöjden. Jag hade slagit följe med Maria efter en utgång till fruktansvärda Skeppsbar, som vi enbart gått till för att Emma, Jenny och John (som var på tillfälligt besök i stan innan hans stundande landsflykt) valt att hänga där. Det var naturligtvis trevligt att träffa gamla vänner, men Skeppsbar är ett så vedervärdigt och ovärdigt ställe att jag helt klart hade föredragit att sitta hemma och svamla gamla minnen med Maria hela kvällen istället. När jag gick på toaletten på Skeppsbar hörde jag att någon utanför ville ge mig stryk.
”Trängde han sig? Trängde han sig?”
Jag hade inte trängt mig. Det är den sortens ställe. Så vi gick ganska tidigt, Maria och jag, till McDonalds, där vi åt fyllekäk med de andra dräggen. Eftersom det var så pass lång tid kvar tills min tunnelbana skulle gå tog jag sällskap med henne till Rådmansgatan, varifrån jag sen alltså åkte hem med Tom Wolfes långa meningar flimrande framför ögonen.
--
Morgonen därpå vaknade jag på tok för tidigt. Jag var bakfull, men kunde inte somna om, så jag gick och lade mig raklång på soffan, där jag lyssnade på skivor och blundade. Huvudvärken tilltog efter en stund och blev fullständigt olidlig, så jag återvände till sängen, men kunde ändå inte somna. Jag förbannade mig själv. Fredagar är hopplösa dagar att dricka på, ändå envisas jag med det. Förvisso inte alls lika ofta längre, men en förstörd lördag är ändå en för mycket.
Nu blev tack och lov inte hela lördagen förstörd, för frampå eftermiddagen fick jag i mig lite mat, lyckades sova en stund, duschade i fosterställning, drack en kopp te och blev sedan människa igen. Baksmällans grepp måste man kämpa sig ur, man kan inte bara vänta på att det ska släppa. När Mikaela dök upp framåt kvällen hade jag nästan slingrat mig ur greppet helt.
Vi var hembjudna till min syster på middag, och reste via Fittja, den här gången utan olustiga incidenter, och kom fram helskinnade. Det blev en trevlig kväll. Min mamma och min bror var där också, och stämningen var god, med många glada skratt. Jag hade gärna stannat längre, men Södertälje är långt borta, och vi hade andra planer för kvällen, så vid niotiden for jag, Mikaela och Tobias med pendeln tillbaka in till Stockholm.
Någon bekant till Mikaela skulle spela skivor på lokal senare på kvällen, så vi åkte hem till hennes vän Frederic för att dricka vin. Jag var allt annat än vinsugen efter gårdagens excesser, men behövde heller inte särskilt mycket övertalning för att ta mig ett par glas. Gratis är ju alltid gott.
Stället vi senare fann oss på hette Momma, och var fullt av hipsters av det slag som ger en svår ångest. Alla coola, alla snygga, alla till synes avslappnade och väl hemmastadda i miljön och sammanhanget. Ett halvdåligt band spelade, det var varmt som i en bastu och trångt. Som genom ett mirakel hittade vi sittplatser, och så snart vi fått sätta oss blev det hela lite mer uthärdligt. Snart gick bandet dessutom av scenen, och då blev det rent av riktigt trevligt igen. Men jag kände fortfarande av sviterna efter gårdagen, så vi for hem till mig ganska tidigt.
--
Det var skönt att vakna på söndagen, utvilad och utan snurrande skalle. Efter en lång frukost åkte vi hem till Mikaelas föräldrar, där vi bredde smörgåsar med skinka, getost och ruccolasallad, bryggde kaffe, och sen gav oss ut på långpromenad runt en sjö, passande nog kallad långsjön. Det var kallt och friskt ute. Solen sken. Det var en perfekt höstdag. Och när den dagen var över var också helgen över.
--
Helgerna går fort, men det för lyckligtvis arbetsveckorna också. Det har blivit ganska trivsamt på jobbet. Från att ha suttit ganska isolerad i ett rum för två, där min skrivbordsgranne oftast sprang runt i olika ärenden, har jag nu förflyttats till ett större rum, med jäkligt trevliga och roliga kollegor nära inpå. Jag kan inte påstå att dagarna flyger förbi, men lite fortare går de allt. Det är ju redan onsdagskväll, för guds skull.
Sunday, September 28, 2008
Pissing In The Wind.
Söndag 28 september - 08
Den här veckan, ett liv. Den här veckan har varit en hel livstid av dörrar som strategiskt öppnats just som ens ansikte är inom räckhåll, av nyårsraketer som ändrar bana midair och återvänder likt bumeranger, av… Äh, vem försöker jag lura? Det har varit en riktig skitvecka helt enkelt.
Det hela började med att mitt förråd livsuppehållande medicin (och nej, jag snackar inte alkohol här) började sina. Det har det i och för sig gjort ett tag, men det var först denna vecka jag verkligen blev tvungen att fylla på för att inte hamna i knipa. Eftersom mina recept var tömda fick jag lov att ringa Södersjukhuset och få dem att ordna nya. Det verkade inte vara några problem. Tanten i telefonen ordnade ett med några musklick, och allt jag skulle behöva göra var att gå till apoteket, lämna fram min legitimation, och biffen skulle, så att säga, vara kirrad. Det lät ju smidigt!
Så enkelt skulle det naturligtvis inte visa sig vara i praktiken. Väl på apoteket visade det sig att någon medicin inte alls hade skrivits ut åt mig. Snopet fick jag lunka hemåt.
Jag ringde sjukhuset igen morgonen därpå. Jag fick tala med samma dam som dagen innan. Hon bedyrade att hon skulle tala med ”dem” (vilka ”dem” är förtäljer inte historien) och ordna så att jag verkligen fick medicin den här gången.
Jaja, tänkte jag. Misstag kan vi väl alla göra. Ingen är ofelbar, och allra minst jag. Vänligt och förstående avslutade jag samtalet och lade på luren.
Döm min frustration när jag efter jobbet återvände till apoteket, bara för att meddelas att någon medicin fortfarande inte skrivits ut! Jag var så frustrerad att jag slog på knappen som öppnade dörren. När jag klev ut kände jag något droppa ner på mitt huvud. Jag tittade upp, men himlen var klarblå. Uppenbarligen måste det ha varit något som pissade på mig. Samma person eller högre makt som pissat på mig hela veckan.
Väl hemma drabbades jag av svårtartad tourettes. Svor och slängde könsord omkring mig. Satte mig på soffan och bankade knytnäven mot soffkuddarna. Det kändes lite bättre för en stund.
Föga anade jag att mina problem bara börjat. Den här kvällen var nämligen kvällen då min slutlön från CityMail skulle komma in på mitt konto. Exakt hur mycket pengar jag skulle få visste jag inte, men det borde vara en rejäl summa. Jag hade en månad av semesterdagar att casha in, och därtill tre veckors lön. Trodde jag.
När klockan slog tolv loggade jag in på min Internetbank och kollade saldot. Åttatusen hade kommit. Åttatusen? Här låg en hund begravet. Månadslön och semesterersättning borde bli ett närmast tredubbelt belopp!
Med tusen myror krypande i kroppen gick jag och lade mig.
Nejnej, tänkte jag, det måste ju vara något fel. Jodå, så är det ju. Jag hade ju sammanlagt en månads semester, och det innebär ju en hel massa pengar att casha in. Någon har räknat fel. Misstag kan alla göra. Ingen är ofelbar, och allra minst jag.
Morgonen därpå ringde jag. En okänd röst svarade i växeln, och jag bad att bli kopplad till löneavdelningen, där Marie, en gammal kollega svarade. Det var då sanningen om min dumhet uppdagades. Jag hade ju fått augustilönen i augusti, inte retroaktivt i september. Då jag dessutom inte jobbat hela augusti, hade det överskott jag då fick reglerats på semesterersättningen. Åttatusen skulle jag ha. Inte ett öre mer.
Jag tackade och lade på luren. Stirrade tomt framför mig. Den senaste månaden har jag näst intill tömt min buffert eftersom jag ”vetat” att den snart skulle fyllas på igen. Nu blev det ingen påfyllning.
Och jag har inget annat än min egen dumhet (eller glömska) att skylla på.
--
On a lighter note; veckan har inte bara varit skit. En del bra saker har hänt också. Framförallt kanske att Mikaela var här i torsdags, här redan när jag kom från jobbet faktiskt. Jag har lånat henne en av mina nycklar, så hon var här några timmar innan jag slutade och gjorde en alldeles underbar kycklingsallad. Till den åt vi baguette med getost och drack vin. Det var en fin överraskning (egentligen var det bara valet av maträtt som var en överraskning, att hon skulle vara här med maten färdig visste jag redan) och det räddade en i övrigt usel dag.
Tro det eller ej, men jag har faktiskt joggat i veckan. Jag satt på sängen och skrev i ett anteckningsblock, skrev om krav och måsten och borden. Mikaela har börjat en skrivarkurs och ett tips hon fått av sin kursledare var att varje dag skriva ett par sidor i ett anteckningsblock, skriva utan krav på rättstavning, utan en tanke på grammatik, bara ett flöde av tankar präntade på papper. Det blir alltid lite febrigt när man skriver på det viset, och ganska snart skrev jag något om att jag verkligen BORDE gå ut och jogga. Kort därefter snörade jag på mig skorna, drog på mig sunkiga kläder (fast i omvänd ordning) och gav mig ut.
Det första jag slogs av var hur länge sen det var jag rörde mig i en snabbare takt än lunkande. Det kändes ovant, det kändes som om marken var så långt under mig, lite som om jag flög. Det var härligt, i ungefär fem minuter. Jag kom inte många meter innan jag kände av mjölksyran. Snart flåsade jag som en gammal gubbe och stapplade utmattat tillbaka, slängde kläderna på golvet och ramlade in i duschen.
Tja, inget är väl smärtfritt i början.
Den här veckan, ett liv. Den här veckan har varit en hel livstid av dörrar som strategiskt öppnats just som ens ansikte är inom räckhåll, av nyårsraketer som ändrar bana midair och återvänder likt bumeranger, av… Äh, vem försöker jag lura? Det har varit en riktig skitvecka helt enkelt.
Det hela började med att mitt förråd livsuppehållande medicin (och nej, jag snackar inte alkohol här) började sina. Det har det i och för sig gjort ett tag, men det var först denna vecka jag verkligen blev tvungen att fylla på för att inte hamna i knipa. Eftersom mina recept var tömda fick jag lov att ringa Södersjukhuset och få dem att ordna nya. Det verkade inte vara några problem. Tanten i telefonen ordnade ett med några musklick, och allt jag skulle behöva göra var att gå till apoteket, lämna fram min legitimation, och biffen skulle, så att säga, vara kirrad. Det lät ju smidigt!
Så enkelt skulle det naturligtvis inte visa sig vara i praktiken. Väl på apoteket visade det sig att någon medicin inte alls hade skrivits ut åt mig. Snopet fick jag lunka hemåt.
Jag ringde sjukhuset igen morgonen därpå. Jag fick tala med samma dam som dagen innan. Hon bedyrade att hon skulle tala med ”dem” (vilka ”dem” är förtäljer inte historien) och ordna så att jag verkligen fick medicin den här gången.
Jaja, tänkte jag. Misstag kan vi väl alla göra. Ingen är ofelbar, och allra minst jag. Vänligt och förstående avslutade jag samtalet och lade på luren.
Döm min frustration när jag efter jobbet återvände till apoteket, bara för att meddelas att någon medicin fortfarande inte skrivits ut! Jag var så frustrerad att jag slog på knappen som öppnade dörren. När jag klev ut kände jag något droppa ner på mitt huvud. Jag tittade upp, men himlen var klarblå. Uppenbarligen måste det ha varit något som pissade på mig. Samma person eller högre makt som pissat på mig hela veckan.
Väl hemma drabbades jag av svårtartad tourettes. Svor och slängde könsord omkring mig. Satte mig på soffan och bankade knytnäven mot soffkuddarna. Det kändes lite bättre för en stund.
Föga anade jag att mina problem bara börjat. Den här kvällen var nämligen kvällen då min slutlön från CityMail skulle komma in på mitt konto. Exakt hur mycket pengar jag skulle få visste jag inte, men det borde vara en rejäl summa. Jag hade en månad av semesterdagar att casha in, och därtill tre veckors lön. Trodde jag.
När klockan slog tolv loggade jag in på min Internetbank och kollade saldot. Åttatusen hade kommit. Åttatusen? Här låg en hund begravet. Månadslön och semesterersättning borde bli ett närmast tredubbelt belopp!
Med tusen myror krypande i kroppen gick jag och lade mig.
Nejnej, tänkte jag, det måste ju vara något fel. Jodå, så är det ju. Jag hade ju sammanlagt en månads semester, och det innebär ju en hel massa pengar att casha in. Någon har räknat fel. Misstag kan alla göra. Ingen är ofelbar, och allra minst jag.
Morgonen därpå ringde jag. En okänd röst svarade i växeln, och jag bad att bli kopplad till löneavdelningen, där Marie, en gammal kollega svarade. Det var då sanningen om min dumhet uppdagades. Jag hade ju fått augustilönen i augusti, inte retroaktivt i september. Då jag dessutom inte jobbat hela augusti, hade det överskott jag då fick reglerats på semesterersättningen. Åttatusen skulle jag ha. Inte ett öre mer.
Jag tackade och lade på luren. Stirrade tomt framför mig. Den senaste månaden har jag näst intill tömt min buffert eftersom jag ”vetat” att den snart skulle fyllas på igen. Nu blev det ingen påfyllning.
Och jag har inget annat än min egen dumhet (eller glömska) att skylla på.
--
On a lighter note; veckan har inte bara varit skit. En del bra saker har hänt också. Framförallt kanske att Mikaela var här i torsdags, här redan när jag kom från jobbet faktiskt. Jag har lånat henne en av mina nycklar, så hon var här några timmar innan jag slutade och gjorde en alldeles underbar kycklingsallad. Till den åt vi baguette med getost och drack vin. Det var en fin överraskning (egentligen var det bara valet av maträtt som var en överraskning, att hon skulle vara här med maten färdig visste jag redan) och det räddade en i övrigt usel dag.
Tro det eller ej, men jag har faktiskt joggat i veckan. Jag satt på sängen och skrev i ett anteckningsblock, skrev om krav och måsten och borden. Mikaela har börjat en skrivarkurs och ett tips hon fått av sin kursledare var att varje dag skriva ett par sidor i ett anteckningsblock, skriva utan krav på rättstavning, utan en tanke på grammatik, bara ett flöde av tankar präntade på papper. Det blir alltid lite febrigt när man skriver på det viset, och ganska snart skrev jag något om att jag verkligen BORDE gå ut och jogga. Kort därefter snörade jag på mig skorna, drog på mig sunkiga kläder (fast i omvänd ordning) och gav mig ut.
Det första jag slogs av var hur länge sen det var jag rörde mig i en snabbare takt än lunkande. Det kändes ovant, det kändes som om marken var så långt under mig, lite som om jag flög. Det var härligt, i ungefär fem minuter. Jag kom inte många meter innan jag kände av mjölksyran. Snart flåsade jag som en gammal gubbe och stapplade utmattat tillbaka, slängde kläderna på golvet och ramlade in i duschen.
Tja, inget är väl smärtfritt i början.
Sunday, September 21, 2008
In the neighbourhood.
Söndag 21 september - 08
En annan höstmorgon i Mälarhöjden springer jag på Linda. Inte den gamla Linda från folkhögskoletiden som jag umgås med då och då. Nej, en annan Linda, en som började på mitt gamla jobb några veckor innan jag slutade. Vi hann aldrig lära känna varandra, jag fick aldrig veta mycket mer om henne än att hon bor i grannhuset. Men vi hälsar när vi möts på gatan då och då. Oftast sker det på morgonen, när vi båda går hemifrån för att åka till jobbet. Jag blir lite nostalgisk när jag tänker på att hon kliver av vid Liljeholmen medan jag fortsätter mot mörkaste Östermalm. Nostalgisk, men inte avundsjuk. Hur tryggt det gamla kontoret än må kännas så vill jag inte tillbaka.
Och på väg hem från jobbet i fredags möter jag Tess och hennes flickvän. Tess träffade jag första gången på en fest i våras. Vi delade en taxi sedan det uppdagats att vi bodde grannar. Vi har inte umgåtts överdrivet mycket sedan dess, hon var här på fest en gång, och någon månad senare kikade hon förbi och lämnade tillbaka en skiva hon lånat. Annars har vårt umgänge mest bestått av att hon vinkat från balkongen när jag passerat då och då.
Men jag tycker om att ha bekanta i området. Det bidrar till trivseln.
Och jag trivs fantastiskt bra här. När jag promenerar gatan fram på kvällarna efter att mörkret har lagt sig lyser det varmt i alla fönster, och det ser ut som om omgivningen lockat fram den goda smaken i alla boende här. Ljuset är mysigt och inbjudande, det studsar mellan vackert målade och tapetserade väggar. Allt är smakfullt och inspirerande inrett, som om man rest i tiden och blickade in i äldre generationers hem. Från vissa fönster hörs alkisarnas hesa skratt, men det är charmerande alkoholister, glada och rödnästa, direkt urstigna ur pilsnerfilmerna.
Jag skulle gärna bo kvar här i resten av mitt liv, om än i en annan lägenhet. Tjugofem kvadrat börjar kännas lite trångt, och att bo på bottenvåningen är lite som att vara ett djur på zoo. Om jag inom några år kan avancera till en större lägenhet några våningar upp, med utsikt över Mälaren, blir jag en lycklig man.
--
Jag har insett att jag har svårt att minnas våren 2008. Det har framförallt varit tanken på mitt grannskap täckt i snö jag inte lyckats frammana i mitt huvud. Jag kan inte minnas hur det skulle ha sett ut. Det är helt blankt. Delar av helgen har jag därför använt till att läsa gamla dagbokstexter, från februari och fram till maj, eftersom jag från och med maj har ganska bra koll på vad som har pågått. Kanske hände inget särskilt viktigt under de där mörka vårmånaderna, inget värt att minnas. Eller så har bara sommaren varit så omtumlande att den fullständigt överskuggat allt annat.
--
Idag har det varit loppis vid Mariatorget. Jag var där. Det var andra också. Många andra. Så många att det blev kö utanför, och jag och Moa fick vänta i närmare fyrtio minuter på att få komma in. Lyckligtvis var vädret fint, så det var okej att vänta, och när vi väl kom in visade sig loppisen vara värd besväret. Det var ett fantastiskt utbud trots att så många redan varit där och plockat bland godbitarna. Ögonblickligen hittade jag en fantastisk Ben Sherman-skjorta som försäljaren bara ville ha en femtiolapp för, och tog jag en kofta också fick jag båda för en hundring. Givet. Därpå stannade jag till vid ett bord där någon skivrecensent krängde sina promoskivor för fem kronor stycket. Jag samlade på mig sex stycken, av vilka två inte ens var promos, och kände mig ganska tillfreds med livet. Lite besviken var jag dock över att någon hann norpa Colleens ”Les Ondes Silencieuses” före mig. Denna någon verkade inte ha vett att uppskatta sitt fynd heller, då hon mest verkade plocka skivor på måfå medan någon menlös killkompis stod och skrockade något om ”schyst förfestmusik”.
En till kofta investerade jag i, och slutligen också en kaffepanna. Mindre än tvåhundra kronor gick kalaset på allt som allt. Inte illa alls. Nöjda gick vi upp till Moa. Hon stekte pannkakor och jag kokade kaffe. Vi åt och drack, och sen for jag hem.
--
Annars har helgen mest gått åt till sporadiskt umgänge. På fredagskvällen var min syster på besök, och hon sov över till lördag morgon, då hon tog en buss till Karlskoga. Mikaela hämtade upp mig med bilen en stund senare, och vi åkte hem till henne. Vi åt lite pasta, tog en långpromenad, tittade på fågelholkar som satt för lågt på träden och på klottret på fabriksfasaderna. Väl tillbaka i hennes lägenhet drack vi kaffe och sov sedan en stund. Jag hjälpte henne (men stjälpte nog mer) att montera en klädhängare, och hon började packa inför hennes tillfälliga utflytt. Från och med nästa vecka, och hela den kommande månaden, kommer hennes lägenhet vara ockuperad av hantverkare, så hon kommer att bo lite hos mig, och mycket hos sina föräldrar. Jag kommer att sakna att hänga i hennes lägenhet, men då kommer det bli ännu trevligare när man väl får komma tillbaka.
--
Nu: en sista kopp te innan läggdags.
En annan höstmorgon i Mälarhöjden springer jag på Linda. Inte den gamla Linda från folkhögskoletiden som jag umgås med då och då. Nej, en annan Linda, en som började på mitt gamla jobb några veckor innan jag slutade. Vi hann aldrig lära känna varandra, jag fick aldrig veta mycket mer om henne än att hon bor i grannhuset. Men vi hälsar när vi möts på gatan då och då. Oftast sker det på morgonen, när vi båda går hemifrån för att åka till jobbet. Jag blir lite nostalgisk när jag tänker på att hon kliver av vid Liljeholmen medan jag fortsätter mot mörkaste Östermalm. Nostalgisk, men inte avundsjuk. Hur tryggt det gamla kontoret än må kännas så vill jag inte tillbaka.
Och på väg hem från jobbet i fredags möter jag Tess och hennes flickvän. Tess träffade jag första gången på en fest i våras. Vi delade en taxi sedan det uppdagats att vi bodde grannar. Vi har inte umgåtts överdrivet mycket sedan dess, hon var här på fest en gång, och någon månad senare kikade hon förbi och lämnade tillbaka en skiva hon lånat. Annars har vårt umgänge mest bestått av att hon vinkat från balkongen när jag passerat då och då.
Men jag tycker om att ha bekanta i området. Det bidrar till trivseln.
Och jag trivs fantastiskt bra här. När jag promenerar gatan fram på kvällarna efter att mörkret har lagt sig lyser det varmt i alla fönster, och det ser ut som om omgivningen lockat fram den goda smaken i alla boende här. Ljuset är mysigt och inbjudande, det studsar mellan vackert målade och tapetserade väggar. Allt är smakfullt och inspirerande inrett, som om man rest i tiden och blickade in i äldre generationers hem. Från vissa fönster hörs alkisarnas hesa skratt, men det är charmerande alkoholister, glada och rödnästa, direkt urstigna ur pilsnerfilmerna.
Jag skulle gärna bo kvar här i resten av mitt liv, om än i en annan lägenhet. Tjugofem kvadrat börjar kännas lite trångt, och att bo på bottenvåningen är lite som att vara ett djur på zoo. Om jag inom några år kan avancera till en större lägenhet några våningar upp, med utsikt över Mälaren, blir jag en lycklig man.
--
Jag har insett att jag har svårt att minnas våren 2008. Det har framförallt varit tanken på mitt grannskap täckt i snö jag inte lyckats frammana i mitt huvud. Jag kan inte minnas hur det skulle ha sett ut. Det är helt blankt. Delar av helgen har jag därför använt till att läsa gamla dagbokstexter, från februari och fram till maj, eftersom jag från och med maj har ganska bra koll på vad som har pågått. Kanske hände inget särskilt viktigt under de där mörka vårmånaderna, inget värt att minnas. Eller så har bara sommaren varit så omtumlande att den fullständigt överskuggat allt annat.
--
Idag har det varit loppis vid Mariatorget. Jag var där. Det var andra också. Många andra. Så många att det blev kö utanför, och jag och Moa fick vänta i närmare fyrtio minuter på att få komma in. Lyckligtvis var vädret fint, så det var okej att vänta, och när vi väl kom in visade sig loppisen vara värd besväret. Det var ett fantastiskt utbud trots att så många redan varit där och plockat bland godbitarna. Ögonblickligen hittade jag en fantastisk Ben Sherman-skjorta som försäljaren bara ville ha en femtiolapp för, och tog jag en kofta också fick jag båda för en hundring. Givet. Därpå stannade jag till vid ett bord där någon skivrecensent krängde sina promoskivor för fem kronor stycket. Jag samlade på mig sex stycken, av vilka två inte ens var promos, och kände mig ganska tillfreds med livet. Lite besviken var jag dock över att någon hann norpa Colleens ”Les Ondes Silencieuses” före mig. Denna någon verkade inte ha vett att uppskatta sitt fynd heller, då hon mest verkade plocka skivor på måfå medan någon menlös killkompis stod och skrockade något om ”schyst förfestmusik”.
En till kofta investerade jag i, och slutligen också en kaffepanna. Mindre än tvåhundra kronor gick kalaset på allt som allt. Inte illa alls. Nöjda gick vi upp till Moa. Hon stekte pannkakor och jag kokade kaffe. Vi åt och drack, och sen for jag hem.
--
Annars har helgen mest gått åt till sporadiskt umgänge. På fredagskvällen var min syster på besök, och hon sov över till lördag morgon, då hon tog en buss till Karlskoga. Mikaela hämtade upp mig med bilen en stund senare, och vi åkte hem till henne. Vi åt lite pasta, tog en långpromenad, tittade på fågelholkar som satt för lågt på träden och på klottret på fabriksfasaderna. Väl tillbaka i hennes lägenhet drack vi kaffe och sov sedan en stund. Jag hjälpte henne (men stjälpte nog mer) att montera en klädhängare, och hon började packa inför hennes tillfälliga utflytt. Från och med nästa vecka, och hela den kommande månaden, kommer hennes lägenhet vara ockuperad av hantverkare, så hon kommer att bo lite hos mig, och mycket hos sina föräldrar. Jag kommer att sakna att hänga i hennes lägenhet, men då kommer det bli ännu trevligare när man väl får komma tillbaka.
--
Nu: en sista kopp te innan läggdags.
Sunday, September 14, 2008
Leave me alone, leave me alone.
Söndag 14 september - 08
Höstmorgon i Mälarhöjden. Jag sitter på en bänk vid busshållplatsen och läser Henry Miller. Jag håller boken nedvinklad för att ingen ska se omslaget, en teckning av ett älskande par. Man skulle ju kunna tro att jag sitter och läser porr, vilket jag förvisso på sätt och vis gör, men ändå inte är något jag vill skylta med.
Det här är en kylig morgon, kylig och disig. Jag tänker på sommaren för två år sedan, en sommar som aldrig ville ta slut. Det gick att sitta i kortärmat i mammas trädgård långt in i oktober. Det här året var sommaren trött och bakfull, vaknade, visade sig, gick och la sig igen. Sov vidare.
Jag har precis börjat läsa Millers tröttsamt smutsiga prosa när en kvinna i fyrtioårsåldern närmar sig. Man märker tydligt när någon har sitt sikte inställt på en. Hon skulle lika gärna kunna var på väg till busshållplatsen hon också, men jag ser att hon är fokuserad på mig. Hon söker min blick.
”Åh nej, vad nu då?” hinner jag tänka innan hon öppnar munnen.
”Du har redan något att läsa ser jag. Vad synd!”
”Eh, ja…”
”Jag tänkte du kunde läsa den här annars.” Hon håller upp en tidning. Jag ser att det inte är min typ av tidning.
”Den handlar om vad som händer efter döden. Vad tror DU händer efter döden?”
Jag säger: ”Eeeeeeeh…”
Jag tänker: ”Maken till fräckhet! Inte ens en försäljare skulle bete sig på det här viset. Och döden? Är inte det ett ganska känsligt ämne? Inte något man trycker på någon klockan halv åtta på morgonen.”
”Det kanske är lite för tidigt för att tänka på sånt?” frågade hon.
”Eh, jo, en aning.”
”Du kan väl ta tidningen ändå, så kan du läsa den senare?”
”Ja, visst. Tack.”
Sen lämnar hon mig ifred. Men jag känner mig märkligt smutsig, och irritationen sitter i hela förmiddagen.
--
Först på kvällen, efter jobbet, vände dagen till det bättre. Jag kom hem till Mikaela, fullständigt utsliten, blev bjuden på pasta och ett glas vin, och sen sov jag en stund. När jag vaknat och piggnat till gjorde vi oss i ordning och åkte in till Söder, där hennes vänner J och F hade inflyttningsfest.
Jag har bara träffat J och F en gång tidigare, på en fest Mikaelas bror med flickvän arrangerade i somras, då de precis flyttat ihop. Jag gillade dem med det samma, och enligt Mikaela var det ömsesidigt. Så jag såg fram emot att träffa dem igen, jag som annars oftast känner mig nervös när jag ska träffa min partners vänner och bekanta. Särskilt då om dessa bekanta har en stor våning mitt på Södermalm, vänner in high places, välbetalda jobb, et cetera, et cetera. Ibland drabbas jag av ångest när jag vistas med människor som tagit sig längre än jag. Känner mig liten och ynklig och betydelselös. Men den här kvällen var det bara trevligt, rent av mycket trevligt.
Vinet flödade ur boxar där kranarna ständigt droppade, och Frederic blandade fantastiskt goda och starka GT:s. Vi blev rejält berusade. Jag snackade en del med en japansk konsertviolinist i Berlinexil och med en sympatisk popkille som jag bytte e-postadress med (eftersom han ville att jag skulle guida honom rätt i Lou Barlow-djungeln) och plötsligt var klockan tre och vi kände att det var dags att åka hem. Vi hade tidigare sagt att det vare sig skulle bli särskilt blött eller särskilt sent, men tji fick vi. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, och tur är väl det.
Vi vinglade iväg till tunnelbanan och hade sån flyt att vi kom med blott en minuts marginal.
Morgonen därpå belönades jag med den värsta baksmällan jag behövt genomlida på flera månader. Det är sällan jag är bakis nu för tiden. Jag antar att jag har ryckt upp mig sedan jag träffade Mikaela. Eller så dricker vi bara oftare, men mindre mängder åt gången. Vet inte om det är bättre eller sämre, men det känns bättre.
Den här dagen kändes det sådär. Jag hade inte saknat att vakna med snurrande, värkande huvud, att inte kunna äta, att inte kunna stå på benen. Stönande sjönk jag tillbaka ner i kudden, svävade mellan att ligga vaken och att drömma frustrerande evighetsdrömmar om till synes enkla, praktiska problem som visade sig omöjliga att lösa. Efter några timmars sömn och en Ipren gick det äntligen bra att resa sig. Vi gick ut i den friska höstluften och köpte stenugnsbakad pizza. En storbildsteve på pizzerian visade bilder av orkanen Ikes förstörelse, och utanför, vid ett bord på uteserveringen, satt en gammal dam hopkurad över ett glas rödvin. När vi fått pizzorna skyndade vi oss hem till den lilla världen innanför lägenhetens och baksmällans skyddande väggar. Allt utanför kändes tragiskt eller hotfullt.
Dagen avslutades hos mig. Vi riggade upp varsin dator och hade skrivarstuga. Vi hade planerat tillställningen en längre tid, och i planerna ingick rödvin. För inspirationens skull. Ingen av oss var emellertid särskilt sugen på rödvin denna bakislördag, så vi nöjde oss med te och gifflar. Mikaela inledde och färdigställde en novell, jag nöjde mig med att inleda en. Den utspelar sig under en blöt företagsresa till Madrid. Som så många andra noveller jag påbörjat handlar den om någons problem med auktoritetsfigurer. Antar att det säger en del om mig själv.
--
Denna söndag inleddes på behagligast möjliga vis. Ingen baksmälla, men ett långsamt uppvaknande, följt av kokkaffe, rostat bröd och DN vid köksbordet. Mikaela åkte hem vid lunch och jag satt vid datorn en stund, tills klockan närmade sig tre. Jag hade lovat att hjälpa min syster att flytta in i en lägenhet i Södertälje vid fyra, så det började bli dags att ge sig av. Den snabbaste resan visade sig gå via ett byte från tunnelbana till buss i Fittja, så jag satte mig på Norsborgståget och lät det föra mig längre ut på linjen än jag någonsin vågat mig tidigare.
Hade jag vetat vad som väntat mig hade jag offrat en halvtimme på att ta pendeltåget från Mariatorget istället.
Fittja var nämligen värre än vad jag någonsin kunnat tänka mig. När tunnelbanan anlänt anade jag inget oråd. Det verkade inte särskilt annorlunda mot, säg, Skärholmen, som jag alltid gillat. Bara lite mindre.
Men snart anade jag oråd. Jag var inte en människa här, jag var ett byte.
Godissugen som jag var gick jag in i en liten kiosk och köpte en chokladbit. Jag hann inte komma ut genom dörren innan någon var på mig.
”Change, you got change?”
Det var en krum liten man. Han höll en guldtia i handen. Jag tittade häpet på honom, och trodde först att jag fått för lite växel. Så var dock inte fallet.
”Have you got change for this? Växel? Need to make call in pay phone!”
Jag försökte förklara att jag hade en femma, och visst, han kunde få den, behövde inte krångla med växel. Men det ville han inte gå med på. Han insisterade på att få titta i min plånbok.
”You have change!” hävdade han bestämt.
”No, really, I haven’t. Take this. Good bye.” Jag tryckte ilsket femman i hans handflata och vände på klacken. Han muttrade och gick in i tobaksaffären igen. Själv promenerade jag bort till busskuren där Södertäljebussen skulle stanna. Jag hann inte stå där i många minuter innan ytterliggare två ljusskygga individer dök upp.
”Do you speak english?” frågade den ene och höll upp en mobiltelefon. ”Can you help buy telephone card?”
Hans vän förtydligade:
“Woman in shop don’t speak English…”
“Neither do you”, höll jag på att saga, men nöjde mig med att tänka det.
”Please, help us buy telephone card…” De vädjade med ynkliga röster och ännu ynkligare miner, men bakom läpparna dolde sig vargleenden, det var jag säker på. Motvilligt följde jag dem mot en ICA-butik. Jag tvivlade på att den sålde det telefonkort de var ute efter, men de insisterade. En hastig titt på klockan visade att bussen skulle komma precis när som helst. Jag vände mig om och började gå tillbaka.
”I’m sorry, but I really don’t have time for this.”
De två stackars vännerna blev bestörta.
”No, please! Good man, good man!” ”I have to be somewhere. Right now!”
Jag ignorerade deras fortsatta böner och knöt handen i fickan. Jag längtade tillbaka till lördagen, till den skyddade världen i sängen. Till och med baksmällan kändes lockande. Jag var – och är - så fruktansvärt trött på påflugna människor.
Lyckligtvis dök bussen upp innan någon mer ville ha min hjälp.
Höstmorgon i Mälarhöjden. Jag sitter på en bänk vid busshållplatsen och läser Henry Miller. Jag håller boken nedvinklad för att ingen ska se omslaget, en teckning av ett älskande par. Man skulle ju kunna tro att jag sitter och läser porr, vilket jag förvisso på sätt och vis gör, men ändå inte är något jag vill skylta med.
Det här är en kylig morgon, kylig och disig. Jag tänker på sommaren för två år sedan, en sommar som aldrig ville ta slut. Det gick att sitta i kortärmat i mammas trädgård långt in i oktober. Det här året var sommaren trött och bakfull, vaknade, visade sig, gick och la sig igen. Sov vidare.
Jag har precis börjat läsa Millers tröttsamt smutsiga prosa när en kvinna i fyrtioårsåldern närmar sig. Man märker tydligt när någon har sitt sikte inställt på en. Hon skulle lika gärna kunna var på väg till busshållplatsen hon också, men jag ser att hon är fokuserad på mig. Hon söker min blick.
”Åh nej, vad nu då?” hinner jag tänka innan hon öppnar munnen.
”Du har redan något att läsa ser jag. Vad synd!”
”Eh, ja…”
”Jag tänkte du kunde läsa den här annars.” Hon håller upp en tidning. Jag ser att det inte är min typ av tidning.
”Den handlar om vad som händer efter döden. Vad tror DU händer efter döden?”
Jag säger: ”Eeeeeeeh…”
Jag tänker: ”Maken till fräckhet! Inte ens en försäljare skulle bete sig på det här viset. Och döden? Är inte det ett ganska känsligt ämne? Inte något man trycker på någon klockan halv åtta på morgonen.”
”Det kanske är lite för tidigt för att tänka på sånt?” frågade hon.
”Eh, jo, en aning.”
”Du kan väl ta tidningen ändå, så kan du läsa den senare?”
”Ja, visst. Tack.”
Sen lämnar hon mig ifred. Men jag känner mig märkligt smutsig, och irritationen sitter i hela förmiddagen.
--
Först på kvällen, efter jobbet, vände dagen till det bättre. Jag kom hem till Mikaela, fullständigt utsliten, blev bjuden på pasta och ett glas vin, och sen sov jag en stund. När jag vaknat och piggnat till gjorde vi oss i ordning och åkte in till Söder, där hennes vänner J och F hade inflyttningsfest.
Jag har bara träffat J och F en gång tidigare, på en fest Mikaelas bror med flickvän arrangerade i somras, då de precis flyttat ihop. Jag gillade dem med det samma, och enligt Mikaela var det ömsesidigt. Så jag såg fram emot att träffa dem igen, jag som annars oftast känner mig nervös när jag ska träffa min partners vänner och bekanta. Särskilt då om dessa bekanta har en stor våning mitt på Södermalm, vänner in high places, välbetalda jobb, et cetera, et cetera. Ibland drabbas jag av ångest när jag vistas med människor som tagit sig längre än jag. Känner mig liten och ynklig och betydelselös. Men den här kvällen var det bara trevligt, rent av mycket trevligt.
Vinet flödade ur boxar där kranarna ständigt droppade, och Frederic blandade fantastiskt goda och starka GT:s. Vi blev rejält berusade. Jag snackade en del med en japansk konsertviolinist i Berlinexil och med en sympatisk popkille som jag bytte e-postadress med (eftersom han ville att jag skulle guida honom rätt i Lou Barlow-djungeln) och plötsligt var klockan tre och vi kände att det var dags att åka hem. Vi hade tidigare sagt att det vare sig skulle bli särskilt blött eller särskilt sent, men tji fick vi. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, och tur är väl det.
Vi vinglade iväg till tunnelbanan och hade sån flyt att vi kom med blott en minuts marginal.
Morgonen därpå belönades jag med den värsta baksmällan jag behövt genomlida på flera månader. Det är sällan jag är bakis nu för tiden. Jag antar att jag har ryckt upp mig sedan jag träffade Mikaela. Eller så dricker vi bara oftare, men mindre mängder åt gången. Vet inte om det är bättre eller sämre, men det känns bättre.
Den här dagen kändes det sådär. Jag hade inte saknat att vakna med snurrande, värkande huvud, att inte kunna äta, att inte kunna stå på benen. Stönande sjönk jag tillbaka ner i kudden, svävade mellan att ligga vaken och att drömma frustrerande evighetsdrömmar om till synes enkla, praktiska problem som visade sig omöjliga att lösa. Efter några timmars sömn och en Ipren gick det äntligen bra att resa sig. Vi gick ut i den friska höstluften och köpte stenugnsbakad pizza. En storbildsteve på pizzerian visade bilder av orkanen Ikes förstörelse, och utanför, vid ett bord på uteserveringen, satt en gammal dam hopkurad över ett glas rödvin. När vi fått pizzorna skyndade vi oss hem till den lilla världen innanför lägenhetens och baksmällans skyddande väggar. Allt utanför kändes tragiskt eller hotfullt.
Dagen avslutades hos mig. Vi riggade upp varsin dator och hade skrivarstuga. Vi hade planerat tillställningen en längre tid, och i planerna ingick rödvin. För inspirationens skull. Ingen av oss var emellertid särskilt sugen på rödvin denna bakislördag, så vi nöjde oss med te och gifflar. Mikaela inledde och färdigställde en novell, jag nöjde mig med att inleda en. Den utspelar sig under en blöt företagsresa till Madrid. Som så många andra noveller jag påbörjat handlar den om någons problem med auktoritetsfigurer. Antar att det säger en del om mig själv.
--
Denna söndag inleddes på behagligast möjliga vis. Ingen baksmälla, men ett långsamt uppvaknande, följt av kokkaffe, rostat bröd och DN vid köksbordet. Mikaela åkte hem vid lunch och jag satt vid datorn en stund, tills klockan närmade sig tre. Jag hade lovat att hjälpa min syster att flytta in i en lägenhet i Södertälje vid fyra, så det började bli dags att ge sig av. Den snabbaste resan visade sig gå via ett byte från tunnelbana till buss i Fittja, så jag satte mig på Norsborgståget och lät det föra mig längre ut på linjen än jag någonsin vågat mig tidigare.
Hade jag vetat vad som väntat mig hade jag offrat en halvtimme på att ta pendeltåget från Mariatorget istället.
Fittja var nämligen värre än vad jag någonsin kunnat tänka mig. När tunnelbanan anlänt anade jag inget oråd. Det verkade inte särskilt annorlunda mot, säg, Skärholmen, som jag alltid gillat. Bara lite mindre.
Men snart anade jag oråd. Jag var inte en människa här, jag var ett byte.
Godissugen som jag var gick jag in i en liten kiosk och köpte en chokladbit. Jag hann inte komma ut genom dörren innan någon var på mig.
”Change, you got change?”
Det var en krum liten man. Han höll en guldtia i handen. Jag tittade häpet på honom, och trodde först att jag fått för lite växel. Så var dock inte fallet.
”Have you got change for this? Växel? Need to make call in pay phone!”
Jag försökte förklara att jag hade en femma, och visst, han kunde få den, behövde inte krångla med växel. Men det ville han inte gå med på. Han insisterade på att få titta i min plånbok.
”You have change!” hävdade han bestämt.
”No, really, I haven’t. Take this. Good bye.” Jag tryckte ilsket femman i hans handflata och vände på klacken. Han muttrade och gick in i tobaksaffären igen. Själv promenerade jag bort till busskuren där Södertäljebussen skulle stanna. Jag hann inte stå där i många minuter innan ytterliggare två ljusskygga individer dök upp.
”Do you speak english?” frågade den ene och höll upp en mobiltelefon. ”Can you help buy telephone card?”
Hans vän förtydligade:
“Woman in shop don’t speak English…”
“Neither do you”, höll jag på att saga, men nöjde mig med att tänka det.
”Please, help us buy telephone card…” De vädjade med ynkliga röster och ännu ynkligare miner, men bakom läpparna dolde sig vargleenden, det var jag säker på. Motvilligt följde jag dem mot en ICA-butik. Jag tvivlade på att den sålde det telefonkort de var ute efter, men de insisterade. En hastig titt på klockan visade att bussen skulle komma precis när som helst. Jag vände mig om och började gå tillbaka.
”I’m sorry, but I really don’t have time for this.”
De två stackars vännerna blev bestörta.
”No, please! Good man, good man!” ”I have to be somewhere. Right now!”
Jag ignorerade deras fortsatta böner och knöt handen i fickan. Jag längtade tillbaka till lördagen, till den skyddade världen i sängen. Till och med baksmällan kändes lockande. Jag var – och är - så fruktansvärt trött på påflugna människor.
Lyckligtvis dök bussen upp innan någon mer ville ha min hjälp.
Thursday, September 11, 2008
Tråkmåns.
Torsdag 11 september - 08
Solen skiner ute, men jag är inte riktigt på humör för solsken. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Saker är bra, egentligen, så jag borde vara glad. Jag börjar komma in i nya jobbet och jag har haft en rätt bra vecka både under och efter arbetstid. Livet är bättre än på länge, de flesta förutsättningarna finns ju där. Jag blev bara på så dåligt humör på vägen hem från jobbet. Människorna på Östermalm är så vidriga, miljöerna så tråkiga, och busschaufförerna är utan undantag otroligt otrevliga och spydiga. Varje dag är det samma visa; bussens säten fylls upp så snart dörrarna öppnats, och efter bara någon hållplats står folk som packade sillar, flåsar sina förkylningsbakterier i varandras ansikten och faller fram och tillbaka mot varandra när bussen börjar köra. För att nya passagerare nu ska kunna kliva på måste de tidigare röra sig mot bakre delen av bussen. Det är något busschauffören ständigt måste informera om. Man kan tänka sig att det är något man skulle kunna säga i en mjuk, hövlig ton, men icke. Inte busschaufförerna på Östermalm inte. Här ödslas ingen energi på artighetsfraser.
”Ni vill tydligen inte att någon mer ska få åka med den här bussen eller?”
”Du där vid bakdörren, ska du stå kvar där eller kan vi få åka någon gång?”
”Det är märkligt att det är sådan trängsel här fram i bussen när det är helt tomt på folk i bak…”
Det låter kanske inte så farligt, och det är det väl inte heller. Jorden går inte under. Och faktiskt; jag har full förståelse för att det kanske inte är så roligt att vara busschaufför. Men att höra samma otrevliga fräsande dag ut och dag in sätter sina spår.
Lite som att jobba med klagomålshantering utan att få betalt.
--
Annars har veckan gått ganska fort. Mikaela var här på tisdagen, men annars har jag inte gjort någonting förutom att jobba och vara hemma. Och en vecka som denna har jag inte begärt annat. Det har varit outsägligt ruggigt ute varje dag, med undantag för idag då. Jag har huttrat på vägen från tunnelbanan till lägenheten, när jag kommit in har jag bytt om till bekväma kläder, druckit kopiösa mängder te, lyssnat på skiva efter skiva, läst lite, försökt skrivit lite och bara låtit tiden gå. Att låta tiden gå må låta lite ångestladdat. Låta tiden gå är att låta dagen rinna likt vatten mellan fingrarna. Men jag har trivts med det. Jag har stressat av. Bara varit. Flutit fram genom tillvaron. Läst Henry Millers ”Kräftans Vändkrets” utan att riktigt gilla den, och inlett Kenzaburo Oes ”Mardrömmen”, som jag redan efter sextio sidor älskar.
Jag sitter hemma, jag läser och jag lyssnar på skivor. Jag är en tråkmåns. Men jag trivs rätt bra med det. Jag börjar rentav längta till den dag jag får gå i pension och bli tråkmåns på heltid.
Solen skiner ute, men jag är inte riktigt på humör för solsken. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Saker är bra, egentligen, så jag borde vara glad. Jag börjar komma in i nya jobbet och jag har haft en rätt bra vecka både under och efter arbetstid. Livet är bättre än på länge, de flesta förutsättningarna finns ju där. Jag blev bara på så dåligt humör på vägen hem från jobbet. Människorna på Östermalm är så vidriga, miljöerna så tråkiga, och busschaufförerna är utan undantag otroligt otrevliga och spydiga. Varje dag är det samma visa; bussens säten fylls upp så snart dörrarna öppnats, och efter bara någon hållplats står folk som packade sillar, flåsar sina förkylningsbakterier i varandras ansikten och faller fram och tillbaka mot varandra när bussen börjar köra. För att nya passagerare nu ska kunna kliva på måste de tidigare röra sig mot bakre delen av bussen. Det är något busschauffören ständigt måste informera om. Man kan tänka sig att det är något man skulle kunna säga i en mjuk, hövlig ton, men icke. Inte busschaufförerna på Östermalm inte. Här ödslas ingen energi på artighetsfraser.
”Ni vill tydligen inte att någon mer ska få åka med den här bussen eller?”
”Du där vid bakdörren, ska du stå kvar där eller kan vi få åka någon gång?”
”Det är märkligt att det är sådan trängsel här fram i bussen när det är helt tomt på folk i bak…”
Det låter kanske inte så farligt, och det är det väl inte heller. Jorden går inte under. Och faktiskt; jag har full förståelse för att det kanske inte är så roligt att vara busschaufför. Men att höra samma otrevliga fräsande dag ut och dag in sätter sina spår.
Lite som att jobba med klagomålshantering utan att få betalt.
--
Annars har veckan gått ganska fort. Mikaela var här på tisdagen, men annars har jag inte gjort någonting förutom att jobba och vara hemma. Och en vecka som denna har jag inte begärt annat. Det har varit outsägligt ruggigt ute varje dag, med undantag för idag då. Jag har huttrat på vägen från tunnelbanan till lägenheten, när jag kommit in har jag bytt om till bekväma kläder, druckit kopiösa mängder te, lyssnat på skiva efter skiva, läst lite, försökt skrivit lite och bara låtit tiden gå. Att låta tiden gå må låta lite ångestladdat. Låta tiden gå är att låta dagen rinna likt vatten mellan fingrarna. Men jag har trivts med det. Jag har stressat av. Bara varit. Flutit fram genom tillvaron. Läst Henry Millers ”Kräftans Vändkrets” utan att riktigt gilla den, och inlett Kenzaburo Oes ”Mardrömmen”, som jag redan efter sextio sidor älskar.
Jag sitter hemma, jag läser och jag lyssnar på skivor. Jag är en tråkmåns. Men jag trivs rätt bra med det. Jag börjar rentav längta till den dag jag får gå i pension och bli tråkmåns på heltid.
Sunday, September 7, 2008
An easy days night.
Söndag 7 september - 08
”Mitt Internet fungerar inte!” brukade folk säga. Eller fräsa. Eller sucka. Det varierade. Vad som inte varierade var frågan jag genast ställde dem.
”Okej, har du testat att starta om modemet?”
Vad som inte heller varierade var frågan jag egentligen ville ställa:
”Ditt Internet? Oj, menar du att du har ett alldeles eget Internet? Imponerande!”
I lördags var det jag som ringde. Mitt Internet, mitt alldeles egna Internet, fungerade inte.
Det slutade fungera någon gång under fredagskvällen.
Jag lämnade lägenheten för att gå på bio med Åsa och Linda vid halv åtta någon gång. Vi såg Ken Loachs nya, ”It’s A Free World”, och den var riktigt bra, om än deprimerande. Efteråt stod vi en lång stund och pratade vid Rådmansgatans tunnelbanestation. Om film, om litteratur, om livet i största allmänhet. Vi bestämde oss för att snart ha ett maraton med brittisk socialrealistisk film och fish ’n chips. Sen for jag hemåt.
Tunnelbanan var ett dårhus. Ett helt gäng grabbar i tjugoårsåldern, av okänd nationalitet (de pratade engelska, såvitt jag kunde höra) höll till i den vagn jag, oturligt nog, valde. De skrek och svor. Om det var åt varandra eller åt något rivaliserande gäng uppfattade jag inte.
”Fuck you! FUCK YOU!”
”You FUCKING IDIOT!”
“FUUUUUUUCK!”
Då och då avbröts deras fascinerande dialog av att någon skrek:
”HÅLL KÄÄÄÄÄÄFTEEEEN!”
Det må låta som småpojkar som just lärt sig ett nytt häftigt ord, men det var obehagligt på riktigt. Skriken var närmast djuriska, hysteriska. Det lät som om de när som helst skulle till att mörda någon. Till råga på allt hade ett annat gäng idioter dragit i nödbromsen i tåget framför oss, så vi stod en lång stund stilla mellan Rådmansgatan och Hötorget. Det kändes som att vara inlåst i en bur med hungriga lejon. Jag drog en lättnadens suck när jag fick kliva av på T-Centralen. Resten av resan avlöpte smärtfritt.
Och när jag kom hem fungerade alltså inte mitt Internet. Det var då på tok för sent att ringa supporten, så jag accepterade mitt öde och låg istället uppe en lång stund och läste serier.
--
Inte förrän klockan nio följande morgon gick det att ringa. Kön var ofattbar – fyrtio minuter – och medan jag väntade tänkte jag tillbaka på alla dessa helgmornar på Bredbandsbolaget. Man visste aldrig hur de skulle bli. Ibland var vi absurt underbemannade – hälften av personalstyrkan sjukskriven på grund av baksmälla – och de missnöjda kunderna staplades på varandra likt brickor i en Tetris-session. Jag gissade att det var likadant nu, och den tanken höll mig på gott humör. Inte av skadeglädje, nej, jag tvingade mig själv att vara munter, att inte brusa upp, att inte medverka till att förstöra den stackars kundtjänsmedarbetarens dag. Gud vet att de får sina dagar tillräckligt fördärvade som det är.
Så var jag plötsligt först i kön, och så svarade en kvinnoröst vänligt med nervöst. Jag förklarade mitt ärende, och hon ställde fullständigt ovidkommande frågor, vilket ju är kutym i här sammanhangen.
”Har du testat att starta om datorn?”
”Nej, men alltså, online-lampan på modemet lyser inte, så felet ligger inte i datorn, det ligger före eller i modemet, så att säga…”
”Kan du gå in på kontrollpanelen?”
”Ja, men alltså, online-lampan lyser inte, modemet får ingen signal, det är inget i datorn som behöver ändras.”
Och så vidare och så vidare.
Efter många om och men var hon övertalad, felet låg inte hos mig och hon la en felanmälan. Hon tog mitt telefonnummer och sa att en tekniker skulle höra av sig. Två timmar senare hoppade det hela i gång av sig självt.
Lättad satte jag igång med ett projekt som jag planerat ett tag. Jag ska ladda ner en eller två av favoritlåtarna från varje skiva jag äger och spara dem i ett bibliotek på datorn. Det borde bli mellan tusen och tvåtusen låtar när det är klart, och kommer att vara alldeles utmärkt när jag ska spela in blandskivor, eller om jag någon gång skulle få för mig att spela skivor ute på lokal igen.
--
I övrigt har helgen varit bra, rent av riktigt bra. Efter det spännande äventyret med Internetanslutningen på lördagsmorgonen snackade jag med Tobbe. Han skulle in till stan, och jag var själv lite sugen på att åka in, så vi bestämda oss för att mötas upp och gå på loppisrunda.
Det spöregnade ute, mer november än september, men det kändes mysigt. Jag har ett kluvet förhållande till hösten. Den är lika mysig som den är livsfarlig.
Tobbe och jag möttes upp vid Zinkensdamm, och det blev en kort loppisrunda. Vi nöjde oss med Myrorna på Hornsgatan. Jag köpte inget mer än en bok av Folke Fridell (tyckte mycket om hans ”Död Mans Hand” som jag läste i våras, och den här, ”Greppet Hårdnar”, är uppföljaren) men det var trevligt att träffa brorsan, så det gjorde inget.
Efter Myrorna tog vi en sväng förbi Mickes Skivor, där jag gjorde betydligt fler fynd, trots att det sista jag egentligen behöver är mer musik. Sedan jag fick positivt besked om mitt nya jobb och min nya lön har jag köpt skivor som aldrig förr, förmodligen ett omedvetet sätt att kompensera för vårens svåra skivtorka. Osunt, helt klart, men det är ju så roligt. Allt gott i mitt liv har jag musiken att tacka för. Eller det mesta iallafall.
--
På kvällen, efter att jag lyssnat igenom några av mina skivfynd och sett regnvädret sväva iväg utanför fönstret, åkte jag iväg till Mikaela. Hon bjöd på mat och några glas vin, det smakade gott och vi hade trevligt.
En stund efter middagen blev jag dåsig och gick och la mig.
”Jag behöver bara vila ögonen en stund”, sa jag, somnade och sov till klockan halv två, då också Mikaela gick och la sig. Jag somnade om, och sov sedan till förmiddagen. Ungefär tolv timmars sömn allt som allt. Inte illa. Välbehövligt, framförallt.
--
Nästa morgon, denna morgon, kände jag mig för en gångs skulle både pigg och utvilad. Vi åt en lång frukost, läste DN, pratade och gjorde upp planer för dagen. När frukosten ätits upp åkte vi in till Södermalm och tog en höstpromenad mellan tullarna. Det var grått ute, men temperaturen var perfekt, alldeles lagom. Vid reggaecaféet tog vi en kopp kaffe, satt på bryggan med benen dinglande och tittade på båtar och änder som seglade förbi ute på vattnet.
Det var en fin dag.
”Mitt Internet fungerar inte!” brukade folk säga. Eller fräsa. Eller sucka. Det varierade. Vad som inte varierade var frågan jag genast ställde dem.
”Okej, har du testat att starta om modemet?”
Vad som inte heller varierade var frågan jag egentligen ville ställa:
”Ditt Internet? Oj, menar du att du har ett alldeles eget Internet? Imponerande!”
I lördags var det jag som ringde. Mitt Internet, mitt alldeles egna Internet, fungerade inte.
Det slutade fungera någon gång under fredagskvällen.
Jag lämnade lägenheten för att gå på bio med Åsa och Linda vid halv åtta någon gång. Vi såg Ken Loachs nya, ”It’s A Free World”, och den var riktigt bra, om än deprimerande. Efteråt stod vi en lång stund och pratade vid Rådmansgatans tunnelbanestation. Om film, om litteratur, om livet i största allmänhet. Vi bestämde oss för att snart ha ett maraton med brittisk socialrealistisk film och fish ’n chips. Sen for jag hemåt.
Tunnelbanan var ett dårhus. Ett helt gäng grabbar i tjugoårsåldern, av okänd nationalitet (de pratade engelska, såvitt jag kunde höra) höll till i den vagn jag, oturligt nog, valde. De skrek och svor. Om det var åt varandra eller åt något rivaliserande gäng uppfattade jag inte.
”Fuck you! FUCK YOU!”
”You FUCKING IDIOT!”
“FUUUUUUUCK!”
Då och då avbröts deras fascinerande dialog av att någon skrek:
”HÅLL KÄÄÄÄÄÄFTEEEEN!”
Det må låta som småpojkar som just lärt sig ett nytt häftigt ord, men det var obehagligt på riktigt. Skriken var närmast djuriska, hysteriska. Det lät som om de när som helst skulle till att mörda någon. Till råga på allt hade ett annat gäng idioter dragit i nödbromsen i tåget framför oss, så vi stod en lång stund stilla mellan Rådmansgatan och Hötorget. Det kändes som att vara inlåst i en bur med hungriga lejon. Jag drog en lättnadens suck när jag fick kliva av på T-Centralen. Resten av resan avlöpte smärtfritt.
Och när jag kom hem fungerade alltså inte mitt Internet. Det var då på tok för sent att ringa supporten, så jag accepterade mitt öde och låg istället uppe en lång stund och läste serier.
--
Inte förrän klockan nio följande morgon gick det att ringa. Kön var ofattbar – fyrtio minuter – och medan jag väntade tänkte jag tillbaka på alla dessa helgmornar på Bredbandsbolaget. Man visste aldrig hur de skulle bli. Ibland var vi absurt underbemannade – hälften av personalstyrkan sjukskriven på grund av baksmälla – och de missnöjda kunderna staplades på varandra likt brickor i en Tetris-session. Jag gissade att det var likadant nu, och den tanken höll mig på gott humör. Inte av skadeglädje, nej, jag tvingade mig själv att vara munter, att inte brusa upp, att inte medverka till att förstöra den stackars kundtjänsmedarbetarens dag. Gud vet att de får sina dagar tillräckligt fördärvade som det är.
Så var jag plötsligt först i kön, och så svarade en kvinnoröst vänligt med nervöst. Jag förklarade mitt ärende, och hon ställde fullständigt ovidkommande frågor, vilket ju är kutym i här sammanhangen.
”Har du testat att starta om datorn?”
”Nej, men alltså, online-lampan på modemet lyser inte, så felet ligger inte i datorn, det ligger före eller i modemet, så att säga…”
”Kan du gå in på kontrollpanelen?”
”Ja, men alltså, online-lampan lyser inte, modemet får ingen signal, det är inget i datorn som behöver ändras.”
Och så vidare och så vidare.
Efter många om och men var hon övertalad, felet låg inte hos mig och hon la en felanmälan. Hon tog mitt telefonnummer och sa att en tekniker skulle höra av sig. Två timmar senare hoppade det hela i gång av sig självt.
Lättad satte jag igång med ett projekt som jag planerat ett tag. Jag ska ladda ner en eller två av favoritlåtarna från varje skiva jag äger och spara dem i ett bibliotek på datorn. Det borde bli mellan tusen och tvåtusen låtar när det är klart, och kommer att vara alldeles utmärkt när jag ska spela in blandskivor, eller om jag någon gång skulle få för mig att spela skivor ute på lokal igen.
--
I övrigt har helgen varit bra, rent av riktigt bra. Efter det spännande äventyret med Internetanslutningen på lördagsmorgonen snackade jag med Tobbe. Han skulle in till stan, och jag var själv lite sugen på att åka in, så vi bestämda oss för att mötas upp och gå på loppisrunda.
Det spöregnade ute, mer november än september, men det kändes mysigt. Jag har ett kluvet förhållande till hösten. Den är lika mysig som den är livsfarlig.
Tobbe och jag möttes upp vid Zinkensdamm, och det blev en kort loppisrunda. Vi nöjde oss med Myrorna på Hornsgatan. Jag köpte inget mer än en bok av Folke Fridell (tyckte mycket om hans ”Död Mans Hand” som jag läste i våras, och den här, ”Greppet Hårdnar”, är uppföljaren) men det var trevligt att träffa brorsan, så det gjorde inget.
Efter Myrorna tog vi en sväng förbi Mickes Skivor, där jag gjorde betydligt fler fynd, trots att det sista jag egentligen behöver är mer musik. Sedan jag fick positivt besked om mitt nya jobb och min nya lön har jag köpt skivor som aldrig förr, förmodligen ett omedvetet sätt att kompensera för vårens svåra skivtorka. Osunt, helt klart, men det är ju så roligt. Allt gott i mitt liv har jag musiken att tacka för. Eller det mesta iallafall.
--
På kvällen, efter att jag lyssnat igenom några av mina skivfynd och sett regnvädret sväva iväg utanför fönstret, åkte jag iväg till Mikaela. Hon bjöd på mat och några glas vin, det smakade gott och vi hade trevligt.
En stund efter middagen blev jag dåsig och gick och la mig.
”Jag behöver bara vila ögonen en stund”, sa jag, somnade och sov till klockan halv två, då också Mikaela gick och la sig. Jag somnade om, och sov sedan till förmiddagen. Ungefär tolv timmars sömn allt som allt. Inte illa. Välbehövligt, framförallt.
--
Nästa morgon, denna morgon, kände jag mig för en gångs skulle både pigg och utvilad. Vi åt en lång frukost, läste DN, pratade och gjorde upp planer för dagen. När frukosten ätits upp åkte vi in till Södermalm och tog en höstpromenad mellan tullarna. Det var grått ute, men temperaturen var perfekt, alldeles lagom. Vid reggaecaféet tog vi en kopp kaffe, satt på bryggan med benen dinglande och tittade på båtar och änder som seglade förbi ute på vattnet.
Det var en fin dag.
Tuesday, September 2, 2008
Ja, vi har hört den förr.
Tisdag 2 september - 08
En man klev på bussen igår, någonstans på Östermalm. Han var lätt överviktig, stiligt klädd och såg ut exakt som Albert Finney. De var skrämmande lika. Och imorse, vid Karlaplan, mötte jag en liten pojke. Han bar shorts, håret var rufsigt och ögonen smala som kritstreck. Det var pojken i ”Kes”, eller en identisk kopia. Vem möter jag härnäst, Benny Hill? En reinkarnerad Richard Burton?
--
Igår tog jag bussen till Hötorget efter jobbet. Jag gick till Myrorna och snokade runt där en stund. Hittade Bob Dylans debutskiva på vinyl. Förvisso en nypressning, men ändå. Tjugo kronor. Jag blev glad. Därtill köpte jag John Steinbecks ”Vredens Druvor” och Louise Welshs ”Det Dolda Rummet”.
Mikaela och jag hade planerat att gå på bio efteråt, men ingen av de filmer som visades på SF (där jag hade presentkort) kändes lockande, så vi skippade det. Vi for hem istället, efter att ha ätit varsin falafel till kvällsmat. Hon gjorde en mellanlandning i Högdalen innan hon åkte hem till mig, så jag hann diska upp lite disk sedan gårdagen och lyssna igenom min nya skiva innan hon kom.
Vid det laget hade det redan hunnit skymma. Det var inte särskilt kyligt ute, men inte heller varmt. Jag tog på mig en varm tröja och vi tog en promenad ner till Mälaren. Några enstaka tält stod trotsigt uppställda på campingen nere vid stranden; de sista tyska sommargästerna som trotsade kylan. Det såg melankoliskt ut, men vi lät det inte knäcka oss. Vi promenerade istället upp till Klubbensborg. Grusstigen var full av grodor. Det prasslade om dem i buskarna och i gräset runt om. Uteserveringen var tömd på stolar och bord, i dess ställe låg en stor grushög. En liten grävskopa stod parkerad vid husfasaden. Det var som om själva sommaren hade packat sitt bagage, men rest utan det. Vi ställde oss på en klippa och såg de sista resterna av solnedgången försvinna ner i vattnet.
--
Idag har jag varit krasslig. Igen. Jag har en förkylning som aldrig tycks vilja lägga av. Jag nyser och näsan rinner, det flimrar för ögonen som om jag hade migrän, men migränens illamående och huvudvärk har jag tack och lov sluppit. Än så länge. Egentligen borde jag nog se till att lägga mig. Det känns som om det är lite för mycket just nu. Veckodagarna är det nya jobbet med alla dess intryck, kvällarna är försök att få tid med flickvän, vänner och sig själv, och helgerna är ett vilt flängande hit och dit. Det känns redan som om jag skulle behöva semester. Har vi hört den förr?
En man klev på bussen igår, någonstans på Östermalm. Han var lätt överviktig, stiligt klädd och såg ut exakt som Albert Finney. De var skrämmande lika. Och imorse, vid Karlaplan, mötte jag en liten pojke. Han bar shorts, håret var rufsigt och ögonen smala som kritstreck. Det var pojken i ”Kes”, eller en identisk kopia. Vem möter jag härnäst, Benny Hill? En reinkarnerad Richard Burton?
--
Igår tog jag bussen till Hötorget efter jobbet. Jag gick till Myrorna och snokade runt där en stund. Hittade Bob Dylans debutskiva på vinyl. Förvisso en nypressning, men ändå. Tjugo kronor. Jag blev glad. Därtill köpte jag John Steinbecks ”Vredens Druvor” och Louise Welshs ”Det Dolda Rummet”.
Mikaela och jag hade planerat att gå på bio efteråt, men ingen av de filmer som visades på SF (där jag hade presentkort) kändes lockande, så vi skippade det. Vi for hem istället, efter att ha ätit varsin falafel till kvällsmat. Hon gjorde en mellanlandning i Högdalen innan hon åkte hem till mig, så jag hann diska upp lite disk sedan gårdagen och lyssna igenom min nya skiva innan hon kom.
Vid det laget hade det redan hunnit skymma. Det var inte särskilt kyligt ute, men inte heller varmt. Jag tog på mig en varm tröja och vi tog en promenad ner till Mälaren. Några enstaka tält stod trotsigt uppställda på campingen nere vid stranden; de sista tyska sommargästerna som trotsade kylan. Det såg melankoliskt ut, men vi lät det inte knäcka oss. Vi promenerade istället upp till Klubbensborg. Grusstigen var full av grodor. Det prasslade om dem i buskarna och i gräset runt om. Uteserveringen var tömd på stolar och bord, i dess ställe låg en stor grushög. En liten grävskopa stod parkerad vid husfasaden. Det var som om själva sommaren hade packat sitt bagage, men rest utan det. Vi ställde oss på en klippa och såg de sista resterna av solnedgången försvinna ner i vattnet.
--
Idag har jag varit krasslig. Igen. Jag har en förkylning som aldrig tycks vilja lägga av. Jag nyser och näsan rinner, det flimrar för ögonen som om jag hade migrän, men migränens illamående och huvudvärk har jag tack och lov sluppit. Än så länge. Egentligen borde jag nog se till att lägga mig. Det känns som om det är lite för mycket just nu. Veckodagarna är det nya jobbet med alla dess intryck, kvällarna är försök att få tid med flickvän, vänner och sig själv, och helgerna är ett vilt flängande hit och dit. Det känns redan som om jag skulle behöva semester. Har vi hört den förr?
Sunday, August 31, 2008
Opti/pessimism.
Söndag 31 augusti - 08
Det är en söndag i mitt liv. Jag sitter på soffan, lyssnar på skiva efter skiva. Beachwood Sparks tar över stafettpinnen efter Luna, och därefter Curtis Mayfield. Jag äter några vindruvor, dricker lite te. Är trött. Jag önskar det vore lördag, jag önskar jag hade en ledig dag kvar. Det har varit en hektisk vecka. Det blir ju alltid så när man börjar på nytt jobb. En massa ny information, nya intryck, ett konstant tvivel på den egna förmågan, dåligt självförtroende, gamla hjärnspöken…
Ett arbete har man för lönens skull. För hyran, maten på bordet, pengarna i plånboken. På det planet är mitt nya jobb betydligt bättre än det gamla - på många andra plan också givetvis, jag trivdes ju trots allt inget vidare tidigare. Men jag tyckte om min närmaste. Och precis som befarat finns det ingen på nya stället som kan ersätta dem.
Jag delar arbetsrum med en bastant golfare som varje morgon hälsar på mig med ett snärtigt ”Tjena maaaaan!”
Chefen är ärtig men verkar fullständigt ointresserad.
I rummet intill mitt sitter en sci-fi-nörd, en gammal intetsägande tant och en tjurig liten kille som ser ut att ha klivit direkt ut från klass 8E på Österledsskolan. Dålig hållning, flottigt hår, menlös uppsyn. Han suckar högljutt varje gång man undrar över något.
Den trevligaste personen jag träffat är en ung odåga från Haninge. Han gillar rally, han gillar techno. Han är därmed min direkta motsats. Men han tycks faktiskt genuint intresserad av vad jag har att säga, han verkar intelligent och är rolig på ett behagligt sarkastiskt vis.
På tisdagens kick off frågade han mig vad jag gillade för musik. Vi åt middag på Tyrol, och ett alldeles fruktansvärt pinsamt coverband spelade i bakgrunden.
”Indie”, svarade jag försynt. Nu gillar jag en hel massa annat, och lyssnar väl inte så fantastiskt mycket på sådant som klassas som indie längre, men att svara ”barockpop” hade känts lite skitnödigt. Han hade ingen vidare koll på vad indie var för något, men dagen därpå visade han glatt upp sin mp3-spelare och lät meddela att han hade hittat indie i sitt Itunes-bibliotek. Det visade sig vara Dinosaur Jr.
Sympatiskt.
En person att försöka bonda med.
--
Men nej, jag kan inte påstå att den här senaste arbetsveckan har varit fantastiskt rolig. Framförallt är det obehagligt att vara ny och oerfaren. På min förra arbetsplats kunde jag ibland störa mig på alla frågor. Inte det faktum att det ställdes frågor, utan att alla ställdes till mig. Nu är det jag som frågar. Ofta och mycket. Och jag känner mig irriterande och inkompetent, trots att jag vet att det är helt naturligt. Man lär sig inte allt om ett företag på några timmar. Det är lätt att veta det i teorin, men väl på plats, förvirrad och desorienterad, är känslan av att vara värdelös ganska överväldigande.
--
För övrigt känner jag mig folkilsken. Jag borde flytta ut i skogen eller upp i bergen. Jag har så svårt för andra människor. Inte de människor jag väljer att umgås med, men alla andra.
Som på helgens Popaganda. Nu låter jag väldigt bitter, och det är dumt, för det var ju, på det stora hela, en väldigt trevlig festival. Bra band – jag såg Joel Alme, Radio Dept., Hidden Cameras och Bob Hund – och bra stämning. Stora delar av bekantskapskretsen var där. Valle, Moa, Fredrik och Frida, Oline och Peder. För att nämna några.
Och jag trivdes.
Men, som sagt, jag är folkilsken. I bakhuvudet, en ilska surrande som en bålgeting.
Ilska över påflugna personer som inte förstår när andra vill vara för själva.
Eller om man säger såhär: om du ser ett par gå hand i hand och prata om något, hoppar du då fram mitt i den ena personens blickfång och börjar pladdra om något fullständigt irrelevant och ovidkommande? Om paret vid något tillfälle släpper varandras händer, hoppar du då in emellan dem och tar över konversationen? Nej, förmodligen inte, eftersom det är ohyfsat och enerverande.
Men också: ilska över pantade människor i Hidden Cameras-publiken. Det var två killar (ni vet, såna där självutnämnt ”sköna” typer) som tillbringade hela konserten bortvända från bandet, styltigt dansande med halvöppna munnar och tomma blickar. Naturligtvis hamnade de mitt framför mig. Stod där och vevade fånigt med armarna, vaggade med huvudena, den ene lång som en flaggstång, den andre kort och knubbig. I mitt huvud blev jag våldsam, men jag nöjde mig med att ta ett kliv åt sidan och sedan tränga mig förbi dem. Det är svårt att koncentrera sig på en konsert när man har ett stenat ansikte guppande fem decimeter från ens eget.
Varför berättar jag allt detta när alla, jag själv inkluderat, skulle må så mycket bättre om jag istället berättade om allt som var fint, bra, trevligt?
Som Joel Almes råa men romantiska popsymfonier?
Nya Radio Dept.-låten, en New Order-influerad, monoton ballad, som var storslagen och vacker och fick håret att resa sig på armarna? (Jag minns särskilt ett tillfälle då jag tittade upp, såg två måsar segla förbi som i slow motion, kände en kall vind mot ansiktet, och det var så vackert att ögonen tårades.)
Bob Hund som exploderade, exploderade och sedan exploderade igen, och till och med spelade min personliga favorit ”Upp, Upp, Upp, Ner”?
Ja, varför?
Tja, jag antar att det är det som skiljer en pessimist från en optimist.
Det är en söndag i mitt liv. Jag sitter på soffan, lyssnar på skiva efter skiva. Beachwood Sparks tar över stafettpinnen efter Luna, och därefter Curtis Mayfield. Jag äter några vindruvor, dricker lite te. Är trött. Jag önskar det vore lördag, jag önskar jag hade en ledig dag kvar. Det har varit en hektisk vecka. Det blir ju alltid så när man börjar på nytt jobb. En massa ny information, nya intryck, ett konstant tvivel på den egna förmågan, dåligt självförtroende, gamla hjärnspöken…
Ett arbete har man för lönens skull. För hyran, maten på bordet, pengarna i plånboken. På det planet är mitt nya jobb betydligt bättre än det gamla - på många andra plan också givetvis, jag trivdes ju trots allt inget vidare tidigare. Men jag tyckte om min närmaste. Och precis som befarat finns det ingen på nya stället som kan ersätta dem.
Jag delar arbetsrum med en bastant golfare som varje morgon hälsar på mig med ett snärtigt ”Tjena maaaaan!”
Chefen är ärtig men verkar fullständigt ointresserad.
I rummet intill mitt sitter en sci-fi-nörd, en gammal intetsägande tant och en tjurig liten kille som ser ut att ha klivit direkt ut från klass 8E på Österledsskolan. Dålig hållning, flottigt hår, menlös uppsyn. Han suckar högljutt varje gång man undrar över något.
Den trevligaste personen jag träffat är en ung odåga från Haninge. Han gillar rally, han gillar techno. Han är därmed min direkta motsats. Men han tycks faktiskt genuint intresserad av vad jag har att säga, han verkar intelligent och är rolig på ett behagligt sarkastiskt vis.
På tisdagens kick off frågade han mig vad jag gillade för musik. Vi åt middag på Tyrol, och ett alldeles fruktansvärt pinsamt coverband spelade i bakgrunden.
”Indie”, svarade jag försynt. Nu gillar jag en hel massa annat, och lyssnar väl inte så fantastiskt mycket på sådant som klassas som indie längre, men att svara ”barockpop” hade känts lite skitnödigt. Han hade ingen vidare koll på vad indie var för något, men dagen därpå visade han glatt upp sin mp3-spelare och lät meddela att han hade hittat indie i sitt Itunes-bibliotek. Det visade sig vara Dinosaur Jr.
Sympatiskt.
En person att försöka bonda med.
--
Men nej, jag kan inte påstå att den här senaste arbetsveckan har varit fantastiskt rolig. Framförallt är det obehagligt att vara ny och oerfaren. På min förra arbetsplats kunde jag ibland störa mig på alla frågor. Inte det faktum att det ställdes frågor, utan att alla ställdes till mig. Nu är det jag som frågar. Ofta och mycket. Och jag känner mig irriterande och inkompetent, trots att jag vet att det är helt naturligt. Man lär sig inte allt om ett företag på några timmar. Det är lätt att veta det i teorin, men väl på plats, förvirrad och desorienterad, är känslan av att vara värdelös ganska överväldigande.
--
För övrigt känner jag mig folkilsken. Jag borde flytta ut i skogen eller upp i bergen. Jag har så svårt för andra människor. Inte de människor jag väljer att umgås med, men alla andra.
Som på helgens Popaganda. Nu låter jag väldigt bitter, och det är dumt, för det var ju, på det stora hela, en väldigt trevlig festival. Bra band – jag såg Joel Alme, Radio Dept., Hidden Cameras och Bob Hund – och bra stämning. Stora delar av bekantskapskretsen var där. Valle, Moa, Fredrik och Frida, Oline och Peder. För att nämna några.
Och jag trivdes.
Men, som sagt, jag är folkilsken. I bakhuvudet, en ilska surrande som en bålgeting.
Ilska över påflugna personer som inte förstår när andra vill vara för själva.
Eller om man säger såhär: om du ser ett par gå hand i hand och prata om något, hoppar du då fram mitt i den ena personens blickfång och börjar pladdra om något fullständigt irrelevant och ovidkommande? Om paret vid något tillfälle släpper varandras händer, hoppar du då in emellan dem och tar över konversationen? Nej, förmodligen inte, eftersom det är ohyfsat och enerverande.
Men också: ilska över pantade människor i Hidden Cameras-publiken. Det var två killar (ni vet, såna där självutnämnt ”sköna” typer) som tillbringade hela konserten bortvända från bandet, styltigt dansande med halvöppna munnar och tomma blickar. Naturligtvis hamnade de mitt framför mig. Stod där och vevade fånigt med armarna, vaggade med huvudena, den ene lång som en flaggstång, den andre kort och knubbig. I mitt huvud blev jag våldsam, men jag nöjde mig med att ta ett kliv åt sidan och sedan tränga mig förbi dem. Det är svårt att koncentrera sig på en konsert när man har ett stenat ansikte guppande fem decimeter från ens eget.
Varför berättar jag allt detta när alla, jag själv inkluderat, skulle må så mycket bättre om jag istället berättade om allt som var fint, bra, trevligt?
Som Joel Almes råa men romantiska popsymfonier?
Nya Radio Dept.-låten, en New Order-influerad, monoton ballad, som var storslagen och vacker och fick håret att resa sig på armarna? (Jag minns särskilt ett tillfälle då jag tittade upp, såg två måsar segla förbi som i slow motion, kände en kall vind mot ansiktet, och det var så vackert att ögonen tårades.)
Bob Hund som exploderade, exploderade och sedan exploderade igen, och till och med spelade min personliga favorit ”Upp, Upp, Upp, Ner”?
Ja, varför?
Tja, jag antar att det är det som skiljer en pessimist från en optimist.
Subscribe to:
Comments (Atom)