Hjul.

Guldet blev till sand och planerna grus. Vi skulle ha åkt till ett Bed & Breakfast på Möja och firat min 35-årsdag. Dagarna innan skojade vi galghumoristiskt om att vi förmodligen skulle bli kräksjuka. Det blev vi också. Eller Erika iallafall. Hon kräkte sig igenom fredagsnatten. Jag märkte inget.
    ”Hur mår du?” frågade jag på morgonen, när vi skulle åka.
   ”Inte så bra”, sa hon.
   ”Vad bra”, sa jag.
   ”Nej, jag sa INTE så bra.”
   Det var bara att ställa in. Hon stannade i sängen hela dagen. Jag gav mig ut på stan, köpte lite julklappar, en fickplunta (det kändes som om jag behövde en) och sedan en fairisleväst på Herr Judits. Återvände hem till henne med blåbärssoppa och skorpor. Sen stannade jag där resten av dagen, och vi hade det faktiskt riktigt mysigt, trots att hon var trött och medtagen. Dagen därpå fyllde jag alltså trettiofem, och hon orkade sig upp och vi gick till The Greasy Spoon, där vi åt brunch. Full english breakfast för mig. Och sen gick vi hem och vilade igen. Jag ska inte säga att helgen var en besvikelse, för jag har nog aldrig upplevt en finare helg färgad av magsjuka, men det hade helt klart varit finare att komma till Möja.

Hon följde med mig hem på kvällen och sov över. På morgonen ringde Mikaela. Frank hade blivit dålig. Hade ont i öronen och var yr. Jag gick över och hämtade honom, och Erika åkte till jobbet. Frank var sämre än jag förstått. Kunde knappt gå, och var alldeles vit i ansiktet. Jag anade det värsta och tog fram hinken, som han mycket riktigt kräktes i. Det blev bara en kräkning, men han var trött och medtagen hela måndagen. Dagen därpå hade vi planerat att fira jul, Frank, Erika, V och jag, men det fick vi ställa in. På eftermiddagen var Frank, som tidigare på dagen verkat vara på bättringsvägen, så dålig att jag och Mikaela bestämde oss för att åka till akuten med honom. Han låg på min soffa med halvöppen mun och halvslutna ögon och var knappt kontaktbar. Vi tog bilen in, och jag kände någonstans mellan Enskede och Gullmarsplan ett misstänkt bubbel i magen. Efter bara en stund i väntrummet på Sachsska fick jag resa mig upp och gå. Tyvärr hade jag glömt min plånbok hemma, så enda sättet att ta sig tillbaka var att hejda en taxi som var villig att vänta utanför porten tills jag hämtat plånbok och betalkort och kunde betala. Sen kröp jag ner under täcket med frossa, och efter bara några timmar var kräksjukan i full gång även för mig. Men jag kom lindrigt undan. Mikaela och Frank blev kvar på Sachsska i nio timmar.

När magsjukan var över två dagar senare blinkade jag försiktigt mot ljuset och tittade ut. Min chef förbjöd mig att komma till jobbet, men jag kunde komma in och hämta min dator och jobba hemifrån. Jag bestämde mig för att hämta den på torsdag kväll, arbeta fredagen och sedan åka hem till Karlskoga på fredag kväll, dan före dopparedan. Jag och Erika styrde upp så jag kunde komma förbi henne på vägen till jobbet. Det var sista möjligheten att ses innan jul, och det hade känts hemskt att missa den. Vi åt mjuk pepparkaka, drack kaffe, hon fick en julklapp av mig, och så låg vi på soffan och kramades och pratade. Hennes galna ex var problematisk igen. Hon skulle åka hem och fira jul med familjen, och han insisterade på att få följa med trots att hon flera gånger klargjorde att han inte var välkommen.
   ”Han kommer säkert följa efter oss dit, han har gjort så förr”, berättade hon.
   Vi bestämde att jag skulle stanna kvar hos henne tills V var överlämnad, och därefter följa med dem ner i tunnelbanan, ifall han försökte sig på att följa efter. Vad exakt jag skulle göra då visste jag inte riktigt, men det skulle snart visa sig. För mycket riktigt, redan utanför porten konstaterade Erika att han cykel stod kvar, och sedan såg honom en bit bort, i gathörnet, och noterade att han följde efter oss ner i tunnelbanan. Vi tänkte att han kanske skulle hålla sig på avstånd när han såg mig, men icke. Erika och V hade redan gått in i tåget när hon ropade åt mig att han precis gick in i vagnen. Jag kastade mig efter som en actionhjälte, medan dörrarna stängdes, och satte mig sedan skyggt bredvid henne och V i vagnen. Exet kom lufsande mot oss genom vagnen, oskyldigt leende som om det inte var något konstigt alls med hans närvaro. Han skakade min hand med ett kort ”Trevligt”, och lämnade sedan över ett paket till V, som förstås var glad att se sin pappa. Det var hon ensam om. Jag satt som förlamad och visste inte hur jag skulle ingripa, men till slut lyckades Erika förmå honom att lämna tåget, efter hot om att ringa polisen. Jag vinkade av Erika och V vid den buss de skulle ta, och åkte sedan till jobbet och hämtade datorn. Var smått skakis och såg mig om några gånger, men kom till sist hem och kunde ta kvällen i soffan.

Och så blev det jul och någon sorts frid infann sig. Jag tog 18:20-bussen från Centralen till Karlskoga, fick ett helt säte för mig själv och kunde breda ut mig. Fick inte mycket läst, men lyssnade igenom några skivor och fick mig en tupplur. Det blev skinkmacka och whisky hos mammas kille Stefan, sedan vegetarisk jullunch hos pappa på julafton, klassiskt julbord hos Marianne och Tore på kvällen, och julklappsutdelning. Jag fick en skiva med Cecil Taylor, presentkort på Akademibokhandeln, glas och bestick och femhundra kronor. Jag var nöjd. På juldagen blev det Red Brick med Alex och Ludde. Vi fick bästa platserna i chesterfieldfåtöljerna, och hade väldigt trevligt. Kändes blötare än det var - jag mådde riktigt skapligt morgonen efter. Jag for hem igen på annandagen klockan ett, hämtade upp Frank hos Mikaela, han var mycket piggare än sist jag såg honom, på en brits på Sachsska, och så kom Erika över. Vi firade en stillsam substitutjul, utan V, som var hos sin galne far. Men det blev en fin kväll. Jag fick en vegokokbok och en vacker karta över Edinburgh. Erika känner mig så väl. Vi fick en fin dag idag också. Frank och jag byggde på den legopolisstation han fått av mig i julklapp, Erika läste, vi gick till Hökarängen centrum och åt lunch på cevicherian och vi kändes som en familj. Så himla fint.

Feeling no pain.

Hemkomna efter en kväll med Erika och V. Frank somnade direkt efter godnattsagan, trött men till synes harmonisk och lycklig. Han och V lekte fint ihop, skrattade mycket och bråkade mycket lite. Vi placerade dem framför Netflix och fick lite egentid, Erika och jag. Pratade och skrattade vi också. Vid sju skildes vi åt, Frank och jag for mot Hökarängen, och ikväll skiljs vi också åt från hösten. November övergår i december. Jag kan nog säga att november i år varit en av de bästa novembermånaderna, om inte rent av den bästa, i hela mitt liv. Erika har fyllt min tillvaro med så mycket ljus. Läser jag henne rätt gör jag detsamma för henne. Och just i detta nu slumpade det sig så att stereon spelade Josh Rouses ”Feeling No Pain”, och refrängen ”Lately I’m feeling no pain, my heart is wide open and somehow everything falls into place, and it’s love” känns oerhört träffande.

Ja, det har faktiskt varit en period av närmast genomgående goda dagar. Därav min tystnad, kanske? Jag drabbades av en förkylning inför helgen, men eftersom Erika drabbades av samma sak gav det oss bara en gemensam sjukdag på måndagen, som vi tillbringade hemma i min säng, vid mitt köksbord, och med en kort promenad till Farsta Centrum. Vi sov, kelade och gjorde upp planer omvartannat. En helt perfekt sjukdag.

Hon fick träffa min familj i helgen också. På söndagen anordnades adventsfika i min lägenhet, med mamma, Frank, mina syskon och så Erika då. Mamma bakade kaka och hjälpte mig att adventspynta lägenheten. Hon är bra på sånt. Hon avlastade mig också med Frank så jag kunde handla och förbereda middag i lugn och ro - falafel och rotsaker, inget märkvärdigt men smakade helt okej. Och det blev en väldigt lyckad kväll. Avslappnad och smärtfri, helt fri också från plågsamma scener. Härligt.

Gårdagen däremot var ingen höjdardag. Trött och sliten var jag, fortfarande sjukskriven, och ägnade hela eftermiddagen åt att jaga runt på medicin som inte fanns i lager på ett enda apotek. Dessutom, sjukskrivning till trots, var jobbet på mig som en flock skällande hundar. Inte en lugn stund fick jag.

Flyter på ytan.

Soffan. Aftonen. Smak av grönt te av citronmeliss, jag dricker det hela tiden för att undvika att bli förkyld, och det verkar fungera, för än så länge har jag varit ganska förskonad från sjukdomar denna höst, trots att jag var fullkomligt omringad av sjuklingar. Som i helgen, då jag sov hos Erika, och V satt och gallskrek i en timme över det faktum att hon var snorig, vilket hon tydligen finner outsägligt äckligt. Hon är en väldigt söt unge, men där och då påmindes jag om att små barn små problem stora barn stora problem men även små barn stora problem, ibland. Men vi sov ikapp på eftermiddagen, när V var med sin pappa. Jag bakom Erika, med näsan i hennes nacke. En underbar minnesbild. En av många.

Förutom tillvaron med Erika, som jag inte vill kommentera mer utförligt än jag redan gjort, lunkar livet på ungefär som vanligt. Jag fick inget konkret svar på läkarundersökningen i fredags, men de hittade inget farligt, och det är på sätt och vis en lättnad. Fortsättning följer. På jobbet jobbar jag och Frank hämtas och lämnas på dagis. Jag har ont om pengar, för jag lever lite för vidlyftigt de dagar jag är med Erika.

December är ett fullbokat kaos, jag har inga planer för jul, men jag tar det med ro.

Dödsdom.

Det är sen kväll och jag borde sova, men jag köpte en lampa igår, en hög golvlampa spm står vid soffan och lyser starkt, och plötsligt är jag inte längre sådär förlamande trött efter att ha läst en stund i kvällsdunklet, utan snarare fylld med ny energi, och därför finner jag mig manad att sätta mig vid tangentbordet igen, skriva några rader. Det är mycket som händer just nu. Mycket som snurrar. Mycket som behöver bearbetas. Det handlar om jobbet och kärleken och barnet och hälsan.

Situationen med Frank och dagis gör mig förtvivlad, frustrerad och arg just nu. Jag vet inte åt vilket håll jag ska rikta känslorna. Jag vet ju att han bara är ett barn och inte rår för sitt stormiga känsloregistrer, men jag kan ändå inte förstå varför det är så omöjligt för honom att behärska sig, varför han måste ställa till med våldsamma scener, varför hans ilska inte kan hålla sig på en rationell nivå. En del av mig vill bara krama honom hårt och viska att allt ska bli bra, en annan vill ruska om honom och fråga vad fan problemet är. Jag funderar också på om vi ska försöka byta dagis, om en nystart skulle kunna lösa vissa av problemen, och jag tänker att en barnpsykolog borde få ge ett utlåtande. För situationen är ohållbar. Han var arg, sur, tvär och grinfärdig när jag lämnade imorse, och när jag hämtade honom skakade han fortfarande efter sitt senaste raseriutbrott. Sedan, ett par hundra meter från dagis, var han sitt vanliga glada jag igen.

Erika och V kom över på kvällen. Jag bävade lite inför hur Frank skulle hantera det, men det gick faktiskt bra. Det blev en mysig kväll. V och Frank lekte lite, utan större dispyter, vi åt linsgryta och fikade, Frank visade upp Minecraft och sin legostad, och så fastnade de framför ett par filmer i Franks rum, medan jag och Erika passade på att hålla om varandra och prata försiktigt om sådant som kändes angeläget. Ett fint avslut på dagen. Erika är fantastisk, V väldigt rar, och jag berömde Frank för hur duktig han varit. Inte ett enda utbrott. Bara lite knorrande.

Imorgon ska jag på läkarbesök. Det är nervöst. Jag vet inte om de kommer kunna ge något utlåtande om huruvida de smärtor jag till och från känner av är farliga eller ej, nej, hur skulle jag kunna veta det? Men det oroar mig, förstås. Situationen med Erika känns så pass positiv att det vore bra typiskt att få en dödsdom just nu.

Ceremony.

Det är en kväll i november och snön är på väg att smälta bort. En återgång till det normala för årstiden. Man klafsar och halkar under transportsträckorna mellan kommunala färdmedel, arbete och fritid. Jag oroar mig just nu över diffusa, bultande smärtor i kroppsdelar där man inte vill känna diffusa bultande smärtor. Men jag tröstar mig med att sökningarna jag gör på internet inte får mig att dra några jättedrastiska slutsatser. På fredag ska jag kolla upp det. Till dess härda ut.

Det är tisdag. Jag vaknade med Erika intill mig imorse. Vi hade en fin morgon och en fin kväll och natt. Vi promenerade, drack te och försökte boka boende i skärgården helgen före jul. Bara hon och jag, på ett B&B på Ingmarsö. Inget svar på bokningen ännu dock. Vi avvaktar och ser. Vi fördjupade också vår relation. Vi pratade om vad det innebär att vara tillsammans, vad skillnaden är mot att bara träffas som vi gjorde innan vi uttalade vårt tillsammansskap. Vi pratade också om drömmar. Vi vågade formulera dem i ord. I mörkret, under täcket, utan att möta varandras blickar. Men ändå. Det kändes stort och lite högtidligt. Som någon slags cermoni.
   ”Jag tänker så mycket på framtiden att jag kommer skrämma bort dig om jag berättar det”, sa jag.
   ”Nej, berätta vad du tänker”, sa hon.
   Och jag berättade. Drömmarna om henne och mig och ett hus i skärgården eller på landet och en liten lägenhet i stan, och varsitt arbete som ska uppta lagom mängder tid och energi, och som ska vara stimulerande nog att inte tråka ut oss, och vårt tillsammansskap som ska vara sunt och hälsosamt och harmoniskt och hur vi tillsammans ska gå och påta i vårt trädgårdsland, bläddra i och diskutera våra böcker, utforska tillvaron och varandra och bygga något stort av tiden som är kvar. Ja, exakt så sa jag inte, men delar av det.
   ”Ska vi se om jag kan skrämma bort dig då?” frågade hon.
   ”Det kan du inte!” sa jag.
   ”Inte ens om jag friar till dig?”
   Det gjorde hon inte. Men ändå, någon slags cermoni.

Det blev aldrig Karlskoga i helgen. För mycket snö, för mycket oklart. så vi avbokade biljetterna. Reser den nionde december istället. Helgen tillbringades istället mestadels hemma, Frank vid sin dator, jag i soffan, vid min. Vi kom iväg till Vasamuseet på lördagseftermiddagen iallafall. Alltid något. Frank var imponerad en stund, men ville sen hem till datorn igen. Förmodligen hans långdragna förkylning som talade, till viss del. Kanske den som talar även denna vecka. Det har tydligen varit problematiska dagar på dagis, igen. Så trött på problematiska dagar.

Fascistiska stövel-Trump.

Trösten i den härva som är presidentvalet i USA är att, sett i ett större perspektiv; universum, evigheten, världsalltet, filosofin, ekologin, så är Donald Trump bara ännu en samling ben med kött, senor och nerver som en dag ska bli maskföda och sedan jord. Och om han så avfyrar kärnvapnen och gör hela mänskligheten till stoft, så kommer det en tid när även det blott är ett litet hack i en tunn årsring på ett väldigt träd.

Men skrämmande är han. Och kaxig var jag inte när jag öppnade datorn klockan fyra på natten, väckt av att brandvarnaren börjat pipa - av batteribrist eller som varning för vad som komma skulle? - och såg att Trump tagit ledningen, att Clinton var så gott som uträknad och att alla prognoser och mätningar visat fel. Jag lade mig igen, och efter en lång stund av grubblande lyckades jag somna. Det var min vanliga kvällsfantasi; stugan i skogan, kylan och snön utanför, och en hög filtar med mig under, hopkrupen som en sovande gnagare, som fick mig att slumra. När jag sedan vaknade föll snön mer intensivt i verkligheten än i fantasin. Som om mänsklighetens kollektiva tårar över valutgången hade frusit i atmosfären och nu dalade ner. Jag pälsade på mig och gav mig ut i ett kollektivtrafikkaos lika frustrerande som väntat.

Arbetsdagen blev märklig. Snön hade bäddat in hela Stora Essingen i märklig stämning, vi såg bilarna stå stilla på Essingeleden, och i kombination med Trump-nyheten påminde det hela om domedagsskildringar där människor plötsligt börjar festa för att fira den tid som varit och välkomna undergången. Nu var det väl ingen euforisk stämning direkt, men märkligt uppslupen. Vi köpte småkakor i cafeterian och fikade på tok för länge, diskuterandes olika tänkbara scenarios, allt från tredje världskriget till  mer osannolika händelseutvecklingar.

Jag åkte till Erika efter arbetsdagen. Hennes dotter var hemma. Vi åt middag, jag hade med mig vin, ost, kex och marmelad, som jag köpt av en försäljare på jobbet. Dottern var sprudlande glad, och jag mindes Frank som fyraåring, vad mycket som hänt sedan dess, hur han utvecklats, på gott och ont. Jag kan sakna det där vilda, oförutsägbara. Hon tog det bra att jag var där på kvällen, men var mer konfunderad när jag fortfarande var kvar på morgonen. Ja, hon vänjer sig väl. Erika och jag pratade oss genom kvällen, och drack nästan upp vinflaskan helt. En fin pratstund, men tända ljus.

Om vädret inte är allt för bedrövligt ska jag och Frank resa till Karlskoga imorgon. Biljetter är bokade, men kan bokas av med kort varsel. Det är ingen dröm att bli sittandes i ett fastfruset tåg utan mat och med en frustrerad sexåring.

Snön föll.

Det blev lördag. Snön som fallit låg fortfarande kvar. Jag vaknade till en kall och tom lägenhet, somnade om, vaknade två timmar senare till en lika kall och tom lägenhet, men tog mig upp ur sängen, kokade kaffe och åt frukost. Tobias hade varit här kvällen innan, vi hade druckit några öl, men det var inget jag kände av nu. Bara en lätt trötthet. Dagar och veckor av mörker, jobb och stress fram och tillbaka till dagis hade värkt fram den. Jag skulle träffa Åsa denna lördag, så jag gjorde mig i ordning, sakta men säkert. Drack en andra kopp kaffe, lyssnade på skivor, började rensa i en garderob, och plötsligt var klockan ganska mycket och jag såg dessutom att Åsa hört av sig och undrat om jag ville ses vd halv elva. Klockan var då tjugo i. För sent. Men vi styrde upp nya planer och jag for in till stan och sedan Kristineberg. Presenten till Åsas nya bäbis glömde jag förstås i hallen. Inte bara trött utan glömsk och tankspridd också. Häromdagen försvann min tygpåse med Miles Davis-tryck utan att jag på något vis kan förklara hur det gick till. Det är det nya normala.

Det var väldigt fint att träffa Åsa igen. Hennes och mina promenader runt Högdalen och Bandhagen tillhörde vardagens höjdpunkter när Frank var nyfödd. Nu blev det lite av en repris av detta, det var bara en egen barnvagn som saknades. Bäbisen sov, och vi promenerade längs Hornsbergs strand, kantad av nybyggda hus och utplanterade små grönområden med väldoftande exotiska barrträd. Ett område jag tidigare aldrig upplevt. Vi pratade om livet, att bli vuxen, de val man gör, de (nya) val av partners vi gjort; trygghet och försiktigt spirande kärlek istället för explosiv passion med stora känslor och tunga tårar. Jag vill tro att det kommer en dag då vi promenerar så och pratar om ålderdomen, pensionen, går igenom våra respektive livs facit… Efter så många år av vänskap kan jag inte se att något annat än plötslig död skulle få den att ta slut nu. Vi avslutade promenaden med kaffe hemma hos henne och Simon, och sedan for jag in till stan. Kikade runt i butiker en stund, köpte en Barbour-skjorta på Röda Korset, en Mattias Alkberg-skiva på Mickes, och på Mickes mötte jag också upp Tobias. Vi gick till Stage, där vi drack två öl och varsin cola, tills klockan blev sju. Då kom Erika hem till sin lägenhet, och jag for dit. Hennes dotter var hos mormor, så vi hade kvällen för oss själva. Efter en stunds hemmavaro tog vi oss ut i Allhelgonakvällen för en bit mat. Valet föll på en vietnamesisk restaurang, där jag åt fantastisk tofu. Medan vi åt började snön falla utanför, och någon slags snöstorm drog igång. Vi gav oss ut i den, trotsade den, gick till Katarina Kyrka, där snön virvlade vilt runt gravstenar och ljus. Vackert som en tavla. En scen jag sent ska glömma: gravljusen som flämtade och fladdrade i den hårda blöta vinden, och människor som rörde sig som skuggfigurer i skenet mellan gravarna. Vi stannade upp, kysstes, gick vidare. Kom hem till henne, avslutade dagen med att somna i varandras armar.

Idag har vi unnat oss en långsam morgon tillsammans, åt frukost och gick sedan och lade oss igen. Tog oss ut vid elva, ut i en stad som fortfarande var vit och vacker. Och hal. Med nöd och näppe tog vi oss levande ner för Mariaberget, och sedan över bron till Gamla Stan, där vi gick omkring ett par timmar, åt mat på Postmuseet, och promenerade sedan tillbaka igen. Vi låg och pratade i väntan på att hennes mamma som skulle komma hem och lämna över barnet igen. Hon sa att hon skulle vilja resa bort med mig, vart som helst. Det vill jag också, sa jag. Vi kom fram till att en vinterhelg i skärgården kunde vara något. Ja. Det är något jag drömt om i många år, precis som jag drömt om resan till Skottland. Kanske 2016 kan bli året av förverkligade drömmar, och året därefter kan bli året av nya drömmar, drömda tillsammans med Erika? Jag vågar knappt skriva det, för det låter för bra för att vara sant. Någon katastrof måste ju inträffa, något som punkterar lyckan. Eller så får det bara vara bra nu. Låt det.

Blåslampa.

Vi vaknade imorse och snön föll. November har precis börjat och snön föll. Kanske är det inte konstigt, men det är ovant. För bara någon vecka sedan skördade jag en sista näve små tomatkrakar från de döende plantorna på balkongen. Nu är julen snart här, signalerar snön. Tyvärr var det elak snö. Den föll från alla håll utom uppifrån, trängde in under rocken och halsduken, blötte ner min grå kashmirtröja, flingorna fäste på alla textilytor som omhuldade mig, där de snart smälte och bildade små mörka pölar. Men Frank höll sig torr i sin overall i tekniskt material, och skrattade glatt åt det faktum att vinden kom honom att tappa andan. Så lycklig han varit de senaste dagarna, veckorna. Måtte det hålla i sig.

Själv var jag mindre lycklig idag. Stressens blåslampa svedde och hetsade mig. Jag följde på eftermiddagen med M-L till Solna på besök hos en av våra största kunder, ett faktiskt oväntat trivsamt möte med glada, positiva och entusiastiska människor, vilket är en härlig kontrast mot de bittra jävlar jag annars brukar behöva tampas med i jobbsammanhang. Men mötet drog ut på tiden. M-L hade tidigare försäkrat att det förmodligen skulle hållas under en och en halvtimmesgränsen, men det höll snarare på lite längre än så, och Solna är en bra bit från Farsta Strand där Frank skulle hämtas upp klockan fyra. Mötet avslutades halv. Med hjärtat dunkande och ögonen mot mobilklockan dundrade jag iväg mot Farsta. Självklart gick kollektivtrafiken bedövande sakta. Någon hade roat sig med att sabotera pendeltåget framför, så från Karlberg och framåt kröp mitt tåg fram på ett sätt som i andra sammanhang hade varit rofyllt och mysigt - jag hade kunnat njuta av att tvingas släppa kontrollen, slagit upp Patti Smiths ”M Train” och bara vaggats med i den långsamma lunken. Men i mitt huvud såg jag en gråtande Frank på den snöslaskiga dagisgården och en syrlig fröken som trampade med foten i marken och tittade på klockan. Lyckligtvis var det inte vad som mötte mig när jag väl kom fram. Frank var glad som en lärka och hade ett tufft pannband om huvudet. Fröken var söt och glad, en vikarie. Vi pulsade hem genom mörkret och snön, stannade till vid kiosken i Farsta Strand, Frank fick en korv och jag en kebab med bröd. Imorgon jobbar jag hemifrån och slipper helst lämna lägenheten.

Finer days.

Vilken skillnad en dag gör. Tjugofyra små timmar. Igår var det oktober. När arbetsdagen led mot sitt slut såg jag solen gå ner bakom horisontens höghus som speglade sig i knappt dallrande Mälarvatten. Idag är det november, solen har slocknat, ett iskallt regn sköljer över staden och de sista löven ruskas hänsynslöst av trädgrenarna. Men jag är glad ändå. Lycklig rentav. En otäck men behaglig och skrämmande och härlig känsla. Det kan ju ta slut, på lyckan. Men den är här nu, och jag njuter av den. I söndags kväll var jag hos Erika. Vi pratade om våra respektive terapisessioner; vi rotar båda i det förflutna just nu. Vi talade om våra ryggsäckar, som båda är lastade med sargad självkänsla och en ständig strävan efter att vara till lags med alla, att aldrig vara obekväm. Som om det var i det hela ens människovärde låg: avsaknaden av skavande kanter. Jag fick ett ryck, mitt under samtalet. Ville revoltera mot ryggsäckens innehåll och mina gamla invanda mönster, och sade helt sonika:
   ”Jag måste bara säga en sak. Jag kanske förstör något nu, men jag säger det ändå.  Jag vill att vi ska vara tillsammans”.
   Jag sa det för att det var vad jag ville och är vad jag vill, men jag hade fram till dess undvikt att uttrycka det av rädsla för att uppfattas som, ja, obekväm. Och hon tittade på mig och sa:
   ”Det vill jag också”.
   Och vi skrattade och höll om varandra och kysstes, och låg sedan där på soffan och samtalade och tog på varandra tills kvällen började övergå till natt, och jag traskade ner till tunnelbanestationen och åkte hem, yr av glädje och full av tankar och förhoppningar på framtiden. Allt vi skulle kunna göra, allt vi skulle kunna förverkliga. Om detta får fortsätta, om det får vara verkligt, om inget sätter käppar i hjulen.

Vi sågs på lördagen också, innan vårt förhållande var ett uttalat faktum, med barnen i släptåg. Vi åt pannkakor på en barnvänlig restaurang på Ringvägen, och gick sedan ner till Trädgård på Spåret, där trädgårdarna var på väg att dö bort för i år. Barnen jagade varandra runt runt, tills Frank ledsnade och ilsket förklarade att han kunde ta tillvara på sig själv. Men överlag gick det bra. De accepterade rent av att Erika och jag ägnade oss lite åt varandra, och ingen gjorde någon stor sak av att vi höll varandras händer och kysstes. Innan vi skildes åt för dagen suddade vi bort alla minnen av sura miner med ett rejält höstlövskrig nedanför Eriksdalsbadet, till barnens förtjusning. Det var ett par verkligt fina timmar. Efteråt gick Frank och jag upp till Johanna, fikade, och jag fick sedan en stunds egentid då jag traskande runt på stan, köpte en skiva på Pet Sounds, och sedan åkte vi tillsammans hem till mig där jag lagade halloumi och rotsaker medan Johanna och Frank lekte med lego. Frank fick också en mycket uppskattad skelettpyjamas av henne.

Igår hade Erika en kort lucka efter jobbet, så vi sågs på Hedengrens vid Stureplan, och åt sedan en lätt middag på restaurangen Babs Bar Och Kök vid Zita, Ugnsbakad rotselleri med rödbetor och getost, och en kall öl till. Fantastiskt gott i all sin anspråkslöshet, kan vara en av de bästa middagar jag ätit. Efteråt var jag berusad och kände mig levande och upprymd. Tog vägen förbi mina gamla arbetskvarter efter att Erika cyklat hem, slank in på Akademibokhandeln och köpte Lars Noréns senaste dagboksvolym, och därefter in på Ö&B där jag köpte nätverkskabel och dammvippa. Kontraster. Livet.

E-burgh.

Edinburgh kom och gick och var över på ett ögonblick. Men fint var det. Roligt. Vackert. Vilken stad! Vi kom dit på fredagskvällen, efter många om och men. Flyget till Oslo var försenat, så vi hade bara en kvart på oss att byta, och var ett tag osäkra på om vi överhuvudtaget skulle komma fram den kvällen. Men det löste sig. Flygresan i övrigt gick bra, men ovan som jag är (har inte flugit sedan 2008) tyckte jag det var ganska obehagligt med luftgropar och motorljud som plötsligt förändrades. Vi landade hur som helst bekvämt och säkert, och tog en taxi från flygplatsen till hotellet. Edinburgh var redan mörkt vid det laget, men vi tog en promenad i kvarteret, åt burrito och drack öl, tog oss till deras svar på Gamla Stan, imponerades av fasaderna, tinnarna och tornen, jag dregglade lite utanför en Harris Tweed-butik, och så gick vi tillbaka och sov.

Dagen efter, en dag av oändliga promenader, inköp av tweedrock och fairisle-tröja, FIsh & Chips-lunch på turistigt sunkhak och senare öl och bönburgare på hipsterställe, följt av ännu mer promenerande och ett stort antal stopp för öl och whisky på vägen. Knäppte mycket bilder, på vyer, hus, mat, människor. Trivdes väldigt bra med allt, utom med hotellfrukosten, som var i torftigaste laget. Jag beställde in haggis som tillval, och det äter jag aldrig igen.

Dag tre var söndag. Vi promenerade runt i stans mer centrala delar, bortom de värsta turiststråken. Jag köpte ett par ökenkängor. Vi gick upp på Calton Hill, tittade på monumenten och utsikten, besökte en gammal gotisk kyrkogård, där posebilder togs. Lunch intogs på thairestaurang med vita dukar, kanske helgens kulinariska höjdpunkt. De är bättre på asiatisk mat än på sin egen matkultur, skottarna. Åt dock, senare, en väldigt god paj på lamm och mango chutney, på en folkmusikpub, där vi också drack flera öl och whisky. Jag testade Lagavulin, som inte var dum. Hade vår egentligen enda konversation med en skotte, och blev, förvisso på skämt, men ändå, hotade få stryk och bli nerkastade för en trappa. De är faktiskt inte världens hjärtligaste eller mest inbjudande folk, skottarna.

På hemresedagen åt vi brunch på ett trevligt café mitt emot fiket där JK Rowling skrev Harry Potter. Gick sedan till skivbutik för att köpa skivor, men jag hade slut på pengar och fick lov att låna av Tobias. Det var det värt, skivorna var bra. Sen tog vi taxi till flygplatsen och for hem. Flyget gick vid tre, via Köpenhamn, och jag var hemma i lägenheten vid halv tio på kvällen, redo för en ny arbetsvecka.

Nästa gång, för nog blir det en nästa gång, vill jag se mer av naturen. Bestiga den höga toppen bortom Calton Hill, titta på staden därifrån. Ta mig ner mot hamnkvarteren, få saltstänk i ansiktet, Ta tåget till Glasgow. Ta bussen ut på landet. Men jag är nöjd även utan att ha gjort något av detta. Edinburgh var en stad som kändes väldigt mycket jag, på de allra flesta sätt.

Veckan i övrigt har varit hektisk. Mycket att göra på alla fronter, och jag har känt mig rysligt oproduktiv och oinspirerad på jobbet. Ute faller de sista löven. Hösten har kommit längre här än i Skottland. Erika var här och sov över i onsdags. Det var fint. Vi formulerade vår relation, utan att ge den några etiketter, konstaterade att vi inte träffar några andra ”för att vi inte har tid med det”, vilket vi skrattade åt och sedan förtydligade för varandra att det givetvis inte var enbart därför vi inte träffar andra. Vi pratade om att jag kunde börja sova över hos henne även när hennes dotter är hemma efter att jag fått träffa henne, vilket jag ska göra imorgon. Frank är också med, så nu ska alla träffa alla. Lite nervöst. Men fint. Hoppfullt.

Jag köpte hem en pumpa idag. Karvade ut ögon och mun, satte i ett värmeljus, ställde ut på balkongen. Det blev fint. Frank gillade den. Han sover i sin säng nu. Snart sover jag i min.

Service and repair.

På väg hem från dagis. Det är den tid på året då mörker och tunga kläder får Frank att röra sig som genom sirap. Det går oändligt långsamt att ta sig från dörr till dörr. Hellre än att gå står han på en plats och snurrar runt, riktar karatesparkar och ninjaslag mot osynliga opponenter, är ibland farligt nära att banka in skrevet på oskyldiga förbipasserande. Till och från är det oändligt frustrerande. Idag blev vi stående så en stund mellan ett par hus på Pepparvägen, ett hundratal meter från porten. I periferin fanns ett tistelsnår, som jag sett tusen gånger förr, men just idag var det något som fladdrade där, något färggrant, som en fjäril. Det var ingen fjäril, det var en fågel. Färgteckningen talade sitt tydliga spår. En steglits. Och precis bredvid, ännu en steglits. De var skygga, lyfte från snåret så fort jag rörde mig, flög upp bland några närliggande träd, och Frank hann inte se dem. Tråkigt, för som liten var steglitsen hans favoritfågel, han hade en gosedjurssteglits som följde med honom vart han än gick, och fågelintresset och då framförallt steglitsen är en detalj från den tid då han, jag och Mikaela bodde under samma tak som jag kan minnas med ömhet. Jag var tvungen att SMS:a henne och meddela vad vi sett.

Annars har det varit en dag av service and repair, såväl av mig själv och min själ som av min lägenhet. Jag upptäckte för några månader sedan en mörk fläck på parketten i vardagsrummet, under ett av elementen. Idag kom en hantverkare - en kvinna kors i taket! -  och åtgärdade läckaget. Byte av golv får bli en senare fråga. Jag ska maila byggfirman som skapat detta fuskbygge till hus och i sedvanlig hård ton kräva snabb åtgärd.

Jag har också varit på ett läkarbesök som kändes väldigt positivt, och gav mig lite hopp inför framtiden. Innan detta läkarbesök träffade jag Erika på stan. Vi gick till Louie Louie, satte oss i soffan där, åt stark böngryta, tryckte ihop oss tätt intill varandra och kelade försiktigt. Ja, jag skulle förstås föredra att kunna ses oftare på tu man hand än vad vi kan idag, men jag tycker ändå att det finns något väldigt fint över situationen vi befinner oss i också, där vi tar vad vi kan få av varandra, en timme här, en timme där, en kväll där när barnen har somnat, eller som i måndags, ett muséebesök följt av snabb middag innan barnaplikten kallade på henne. Hon är fin. Jag är lyckligt lottad om detta fortsätter, och om inte så är jag ändå lyckligt lottad att ha fått den här tiden med henne.

Imorgon lyfter flyget mot Skottland och Edinburgh. Jag ska inte överdriva och säga att resfebern river i mig, men förväntansfull är jag, och lite nervös.

So sad (to watch good love go bad).

Det var en underbar helg. Fredagen tillbringade jag på egen hand hemma i lägenheten. Städade, läste, somnade före tolvslaget. Det behövde jag. Vaknade som på en vardagsmorgon, men åt frukost och somnade sedan om. Värmde lunch, indisk gryta som jag lagat tidigare i veckan, strök skjortor, gjorde mig i ordning. Mikaela och Frank kommer över för att hämta Franks leksakssvärd.
   ”Ska du till stan?” frågade Mikaela.
   ”Ja”, sa jag.
   ”Ska du göra något kul?”
   ”Jag ska på middag och sen ska jag på bio”.
   ”Är det en dejt?”
   Jag blev stressad.
   ”Ja, eller mer än en dejt, vi har träffats ett par veckor nu”.
   ”Vad kul, vem är hon?”
   Och jag berättade. Och så for jag. Mötte Erika vid Slussen. Gick på Emmaus, där jag köpte byxor och höstrock, och sedan till Stadsmissionen där jag köpte böcker och Röda Korset där jag köpte en brun polotröja. Sen upp till henne, där vi tog det lugnt (men inte för lugnt) innan vi promenerade borttill Reggev och åt hummus, sedan till Vina för ett varsitt stort glas rött, vidare till Wiktoria där vi såg ”Min Pappa Toni Erdmann”, som var fantastisk, och så avslut på liten mysig bar strax nedanför Mosebacke, innan vi gick tillbaka hem till henne genom drisslet. Morgonen därpå åt vi långfrukost, gick sedan till sängs igen och stannade där till lunchtid, då vi gav oss iväg till andra sidan stan och Carl Eldhs Ateljé, en makalöst vacker byggnad. Vi promenerade sedan runt på stan, åt pizza, drack kaffe, åkte hem, kramandes en halvtimme innan föräldraplikten tvingade mig att resa tillbaka till Hökarängen.

Efter den fina helgen var det lite av en kalldusch när hon dagen efter, igår, skrev till mig på Facebook att det hänt tråkigheter senare på söndagen som hon ville prata med mig om. Jag fick akut ångest. hade svårt att styra upp nattning av Frank och att genomföra alla andra kvällens måsten i väntan på ödessamtalet. Men så kom det till slut. Det var dåliga nyheter, men kunde varit värre, på många sätt. Efter att vi skiljts åt på söndagen hade hon gått ut på promenad med några vänner. När hon kom tillbaka hem när kvällen började övergå i natt, stod hennes ex utanför porten och krånglade med portkoden. Hon frågade vad han gjorde där, och var deras gemensamma barn var. Han blev stressad, och stammade fram att han ordnat barnvakt, vilket hon inte trodde på. Han hoppade upp på cykeln och trampade hem, till lägenheten där fyraårige dottern låg och sov, ensam. Så nu kommer Erika begära ensam vårdnad om dottern, vilket jag har full förståelse för. Men det begränsar kraftigt våra möjligheter att ses. Och det är förstås tråkigt och sorgligt. Jag vill ju ha fler helger som den som var. Vi ska ses på onsdag, medan dottern sover. Hon skriver att hon ser fram emot det, och jag tror henne. Men något i mig misstänker ändå att hon kommer vilja avblåsa det vi påbörjat, att jag bara blir en distraktion i den tillvaro hon nu kastats ut i. Jag överlever nog det också, i så fall, men sorgligt vore det.

Nåväl. Det är tisdag, det är kväll, snart natt, snart läggdags. Frank är överlämnad hos sin mor, efter flängande från dagis till kören i Högdalen, med traditionell hamburgare i gatuköket. En mysig eftermiddag, faktiskt, men skönt nu med ett par barnlediga dagar. Frank har haft det jobbigt en tid. I fredags kallades vi på möte på dagis, där de berättade han fått våldsamma utbrott senaste veckan, och att det även tidigare veckor varit problematiskt mellan honom och andra barn. De tycker han ska utredas, få en diagnos, och det tycker jag också, egentligen, men det är smärtsamt att höra, smärtsamt att få berättat för sig om hans svårigheter, de där vi undviker här hemma genom att tassa omkring runt honom, anpassa tillvaron efter vad han klarar och inte klarar. Lilla barnet. Måndag och tisdag har han varit en ängel här hemma. Glad och lycklig och full av upptåg och berättelser. Jag skulle göra vad som helst för att ge honom en lycklig tillvaro, men hur gör man?

Orolig torsdag.

Inte ett livstecken från Erika på hela dagen. Vi brukar höras åtminstone varje kväll. Jag skickade henne precis ett meddelande, men hon har inte svarat. Tja, jag antar att hon inte måste vara tillgänglig hela tiden, vem måste det? Men det är så här det brukar börja. Samma visa som med Anna, som med Petra. Korta namn, korta förhållanden? Men deras namn har två stavelser, Erikas tre.

Jag hatar att min intuition hittills aldrig har visat sig felaktig. Snälla, låt den vara det ikväll. Det har varit en tillräckligt dålig dag redan. Öronsuset håller i sig. Jag har stannat hemma från jobbet, försökt arbeta från soffan, men oftast misslyckats. Ringde Mikaela på förmiddagen för att höra när det var möjligt att bära över fiskdammsgodis till lokalen där Franks barnkalas skulle hållas senare på dagen, men fick bara hetsiga, sura och irriterade svar tillbaka. Att prata med henne är en trigger utan dess like. Kan förstöra en hel dag för mig. Ungefär samma känsla som när en dagisfröken frågar om man har möjlighet att komma in på ett extrainsatt möte imorgon, naturligtvis föranlett av något problem med ens barn, som fröken inte vill beskriva utförligare - nej, man ska bära oron med sig under eftermiddagen, kvällen, natten, morgonen, förmiddagen, hela vägen fram till mötet. Ja, även detta skedde alltså idag. Och så barnkalaset, som väl på många sätt förflöt smärtfritt, förutom ytterligare ett par syrliga nålstick från Mikaela, bland annat hennes patenterade ”VAAAAAD!?”, med tillhörande sylvass blick, högt och ljudligt och synligt bland andra föräldrar och barn, allt för att jag släppt Frank ur sikte en stund när jag lagade hans legohusvagn som något klåfingrigt barn pillat sönder. Och när kalaset väl var slut, proklamerade Frank högt och tydligt att han inte ville hem till mig, han ville hem till mamma. För det är finare där. Roligare där. Och pappa är en jävla skitgubbe. Ja, det är ett otacksamt jobb att jag vara jag idag. Erika har läst mitt meddelande nu, men inte svarat. Eller, jo, nu har hon det. Och det var ett fullt rimligt svar, inget som triggar mig. Nu kanske jag kan sova. Men den här oron stannar kvar.

Hosthöst och öronsus.

Det är alltid spännande med nya utmaningar. De gångna veckorna har jag till och från tampats med flimmer i synfältet. Natten till söndagen vaknade jag av att det gjorde sprängande ont i ena örat. Jag hade haft ont i halsen när jag lade mig på kvällen, och smärtan hade successivt ormat sig upp genom ansiktet och upp till högra örat, där den nu satte sig och genererade så mycket smärta att jag omöjligtvis kunde sova. Jag låg på en madrass på golvet i Franks rum. I vardagsrummet låg mamma, kusin Sandra och syster Johanna, så dit kunde jag inte gå. Och fler rum finns inte i min lägenhet, så att hitta något att distrahera sig med, för att få bort tankarna från smärtan, det var inte att tänka på. Det var bara att ta en ipren och härda ut. Lyckligtvis gjorde tabletten susen, efter någon timme. Men jag har fortfarande lock för örat. Trehundra kronor och ett läkarbesök senare har jag dock penicillintabletter att äta mot det, så jag hoppas det ska vara övergående. Nog för att filter mot omvärlden kan vara bekvämt ibland, men inte den här sorten.

Nåväl, denna kväll har jag druckit citronté som jag fått av Wael, mot förkylningen. Jag har portionerat ut lösgodis i plastpåsar, som sedan ska delas ut i fiskdammen på Frank barnkalas på torsdag, allt medan mitt fungerande öra lyssnar på Vincent Gallos ”When”, som jag köpte på någon loppis för någon vecka sedan. Tiden och skivköpen och bokköpen, allt flyter samman.

Tobias och jag har bokat boende till Edinburgh nu. Det är bara två och en halv vecka kvar. Jag vet inte hur jag ska få pengarna att räcka, vi kommer tillbaka till Stockholm samtidigt som oktoberlönen betalas ut, men jag får väl låna av mig själv, hur ångestfyllt det än må vara, Pengar försvinner i en rasande takt när man har barn som fyller år och en ny relation på gång, som ska vårdas. Men det är kärt besvär. Igår var jag med Erika på en restaurang, ett spanskt hål i väggen vid Mariatorget, som hade fantastisk mat och god öl. Därefter tog vi en promenad i kvarteret, hand i hand, stannade i gathörn och kysstes, kände höstkylan mot kroppen, och gick sedan upp till henne, där vi drack té och jag sov över. Hade en del ocharmiga hostattacker under natten, men i övrigt var det en fin kväll och en fin natt. På morgonen åkte jag bara in till jobbet för att hämta datorn, och åkte sedan hem. Mådde inte bra alls på grund av öroninflammationen, förmodad feber och allmänt förkyld känsla. Fick minimalt med arbete utfört, orkade med nöd och näppe gå och hämta ut ett par skor på posten, samt handla godiset till Franks kalas. Jag hoppas penicillinet ska bita, för i helgen är jag barnledig och Erika och jag har lagom storslagna planer som jag inte vill hosta sönder.

Himmelska dagar.

Vi står på randen till oktober och hösten har kommit på allvar. Det blåser där ute, träden exploderar i färger och det är kyligt nog att bära tweed. Stereon spelar Joni Mitchells ”Ladies Of The Canyon” som jag köpte på Mickes igår, efter en kort utekväll med W. Jag vågar hoppas och nästan tro på en fin höst. Erika och jag träffas regelbundet nu, när vi inte har barn hemma. Hon sov här i helgen, och vi sågs på lunch på Södra Teatern igår.  Jag ska hem till henne på måndag, efter jobbet. Hon är i mitt huvud mest hela tiden, fyller upp mig med glädje och oro. Glädje över hur fint vi har det, oro över att det ska slut, över att hon ska inse att min repertoar är begränsad, eller att hon ska komma på att hon trivs bra med att vara singel, att ett nytt förhållande tar för mycket tid och energi, över att… och så vidare och så vidare. Men mest mår jag faktiskt bara bra. Det var så fint att ses igår. Efter lunchen promenerade vi tillsammans till hennes port, innan jag for till jobbet. Vi gick hand i hand nerför Götgatsbacken, kysstes på öppen gata like lovers do. Nu ses vi alltså inte förrän på måndag, och väntan känns lång men bitterljuv. Nästa helg ska vi gå på museum och i antikaffärer. Kan inte vänta. Jag får så många bilder i mitt huvud av saker jag vill att vi ska få uppleva tillsammans, det är nästan så det skrämmer mig, men det är förstås vackert också.

Idag har jag bränt lite för mycket pengar på böcker på Stadsmissionen, strumpor på H&M och ett par svarta byxor åt Frank, som ska få utgöra en del av en ninjadräkt han vill ha på sig på superhjältekonserten i kyrkan på söndag. Ja, livet med barn kastar in en i märkliga situationer.  Jag har också lagat en rejäl sats pastasås på balkongtomater, kalkonbacon och annat smått och gott som låg och skräpade i kylen. Och så läst ut Cristopher Isherwoods ”Mr. Norris Changes Trains”. Berlin på 30-talet är med Isherwoods moderna prosa skrämmande likt Europa idag. Ibland, med allt som händer i världen, de förskräckliga bombningarna i Aleppo, besinningslösa våldsdåd, människor som mitt i livet drabbas av dödliga sjukdomar, undrar jag hur man kan unna sig att vara kär och lycklig?

Tankar för dagen.

Det är dagar av VAB, tristess och Minecraft igen. Imorgon ska jag  jaga iväg Frank till dagis om vi så stryker med på kuppen. Han är inte alls farligt förkyld, lite fräsig i näsan bara, men orkar spela Minecraft, orkar se på Minecraft-film, orkar hoppa i sängen och promenera till Hökarängen centrum utan problem, så det bör funka smärtfritt. Inte för att jag är sådär vansinnigt sugen på att vara på jobbet, men hemmasittandet tär på mig. Det har blivit en trigger, efter alla år i den bur som varit mitt liv de senaste åren. Jag vill se människor och jag vill se ljus. Vore jag inte så pank skulle jag jobba på distans från ett café imorgon. Se folk passera och löv falla, dricka kaffe efter kaffe efter kaffe, tills personalen ger mig menande blickar. Jag passerade Stockholm city på vägen hem igår. Stannade till och köpte skivor och böcker på Myrorna, sandpapper på John Wall och medicin på Apoteket. Det är medicinen som ruinerat mig. Jag mindes alla de höstar, alla tre, då jag jobbade inne i stan, promenerade på Kungsgatan och Sveavägen på lunchrasterna. Lockelserna, det fina folket och deras fina kläder som pressade mig till dyra klädinköp, vilket också gjorde att mode blev ett allt större intresse för mig, för att sedan stagnera när jobbet flyttade ut från stan och in i det dolda, där höjden av stil är att ha något annat än foppatofflor på fötterna.

Min syster var här i söndags, och vi hjälptes åt att måla väggar. Väggen kring dörren in till Franks rum är snart helt färdig, behöver putsas bort lite spackel bara, och sedan måla ett eller två lager över det. Sen kommer det lite svårare projektet, väggskivorna som sitter ihop med de övriga väggarna i vardagsrummet och Franks rum. Där har jag ännu inte bestämt mig för om det blir vitt rakt igenom, eller om jag ska ta någon annan färg och ha som fondvägg. Beslut beslut. Oavsett vad så syns det tydligt att det blir skillnad.  Ett annat sken, en annan fräschör. Och äntligen kommer det kännas meningsfullt på riktigt att sätta upp tavlor. På tiden att något händer, jag har ju bott här i snart ett år nu, utan att ha kommit många steg närmare det boende jag vill ha. Väggar runt Franks rum, förvisso, men inga vettiga bokhyllor, och fortfarande en bäddsoffa som tar upp allt för stor del av vardagsrummet, och är i helt fel färg (svart). Värst av allt: det finns ingen solklar läshörna, ingen plats där ljus och komfort är exakt optimerat för läsning. Här finns förbättringspotential. Energi och kunskap saknas, tyvärr.

Jag träffade Erika i måndags igen. En oerhört mysig kväll. Vi köpte hämtmat på Kalf & Hansen, tog med den och en flaska rött upp till Ivar Los park, satt där och drack, pratade, kysstes medan solen sjönk ner i vattnet. Det blev höstkyligt och råttor kom springande över gräsmattan. Då reste vi oss upp och gick hem till henne. Drack te, pratade, kysstes, men inte mer än så. Det räckte gott och väl. Hon är bra att prata med. Hon har sina historier och demoner hon också, som jag, som alla. Vissa av dem fortfarande aktuella, vilket dock inte skrämmer bort mig. Jag tänker på henne, ofta. Vi ska ses på lördag igen. Då ska jag bjuda på middag. Tänkte mig en vegetarisk gryta. Tänker mig en massa saker.

Båten.

”Jag ville kyssa dig redan på båten”, sa jag. ”Men jag var rädd att du inte skulle vilja, och skulle vi vara fast på en båt tillsammans i flera timmar, och det skulle bli väldigt awkward”.
   Hon skrattade. Vi var på Skeppsbron, hon med cykeln balanserande på högra sidan, och med vänsterarmen om mig, och vi hade just kysst varandra. Marken gungade, av kyssen, av ölen, av sjögången från båten, som precis kommit i hamn efter ett par timmar av cirkulerande runt Stockholms kanaler och innerskärgård. En fantastisk kväll. Vi hade ätit sallad som hon tagit med, druckit öl, pratat liv och jobb och musik och föräldrar och barn och kärlek och Stockholm och världen och allt som kommit över våra läppar, och när Oddjob spelade - och som de spelade! - satt vi längst framme vid scenen, jag växlande tyngdpunkt ömsom mot hennes sida, ömsom mot andra, ville luta mig och ha kroppskontakt men var rädd att hon skulle luta sig bort från mig då, var rädd att göra en dittills magisk kväll till ett, ja, halvfiasko. Men nej, något sånt blev det inte. Det var nog en av de bästa, om inte den bästa, dejter jag någonsin varit på. Inramningen, den gamla båten, den gamla nya musiken, indiansommarvärmen som stannade kvar natten till ära, men som nu är på väg att mattas av, fullmånen, det varma ljuset från vardagsrumsfönstren i husen längs stränderna, som speglades i vattnet. Bandet spelade fortfarande när båten nådde kajen, och jag våndades över avslutet på kvällen. Skulle vi skiljas åt utan minsta närmande? Jag har alltid varit så usel på att ta initiativ tidigare, men det verkar ha släppt på senare år; efter några minuters promenad mot Slussen sa jag till henne att jag måste säga att det var så fint att hon ville följa med, och ögonblicket efter mötte mina läppar hennes. Vi skildes åt vid Slussen, eniga om att det varit en fantastisk kväll, och att vi ska ses igen på måndag. Jag åkte hem, leende hela vägen från tunnelbanestationen till lägenheten. Helt oavsett vad som händer, om vi lever resten av våra liv tillsammans eller om hon hör av sig imorgon och meddelar att allt var ett misstag, så var det en makalös kväll där allt var helt rätt. En sån kväll en inte är bortskämd med.

Kanske som en följd av gårdagskvällen glömde jag idag jacka och nycklar på jobbet. Jag kom på det när Frank och jag var tjugo meter från porten. Han var tröttare än jag sett honom på länge, jag hade köpt en ny King Creosote-skiva som jag såg fram emot att lyssna på, men det var bara att glatt vända om och åka till Gullmarsplan, där Milad mötte upp och överlämnade grejerna. Nu är det sen kväll, jag är oerhört trött. Har pratat med Erika, som var lika trött hon, och kanske var det därför det inte blev mycket till samtal. Men måndagen är fortfarande aktuell. Så långt allt väl.

Plus och minus.

Jag tog upp skrivandet igen efter min första dejt med Anna, som, som man säger, skakade om mig i grundvalarna. Är jag där igen? Nej, inte riktigt kanske. Men nästan. Ångesten är märkbar, men jag skakar inte, det är mer som ett lätt vibrato i bröstet. Igår träffade jag Erika. En nästan overkligt avslappnad dejt, allt bara flöt på, samtalet, sällskapet, skämten, skratten. Vi möttes upp vid Nytorget och promenerade, samtalande, längs med vattnet vid Årstaviken och bort till Hornstull, stannade på vägen och åt lunch, åkte vidare till Aspudden, där det var loppis den här dagen, köpte fika på caféet som tidigare hette Mazzika, och tog med det ut i gräset där vi satt i sensommarsolen, pratade Italien, språk, litteratur, drömmar och gemensamma vänner och bekanta. Vi tog sedan sällskap tillbaka till Liljeholmen, och där skildes vi åt.
   ”Har du dejtat mycket?” frågade hon.
   Sanningsenligt svarade jag nej, Hon verkade ha ungefär samma historia.
   ”Kan du tänka dig att träffa mig igen?” frågade jag.
   Hon nickade, sa ”Det kan jag absolut”, och log.
   Innan vi skildes åt sa jag något osedvanligt playeraktigt och dumt om folk som vill planera allt i detalj och som inte kan ta en hint, och det är en av de saker jag gruvar mig över ikväll, kvällen efter. Tänk om hon tror att jag syftade på henne? Eller; tänk om hon i själva verket hela tiden sände signaler jag inte uppfattade, signaler som skrek ”NEJ JAG VILL INTE TRÄFFA DIG IGEN”, och när jag pratade om att inte kunna ta en hint himlade hon inombords med ögonen och tänkte högljutt ”AND YOU SHOULD TALK!” ?
   Jag vet inte. Kanske bara är smällarna från årets tidigare minor som ekar i huvudet. För när jag för en stund sedan mailade henne och frågade om hon ville följa med och se Oddjob på en skärgårdskryssning på torsdag tackade hon rungande glatt ja, och jag bokade biljetter ett kort ögonblick därefter, så nu verkar det bli av. Vår andra dejt, under, till synes perfekta förutsättningar. Så spännande. Så vuxet. Så nervigt. Men roligt. Hon är en verkligt charmerande och fin människa. Och klok.

”I don’t know anything about you
but I’m already making plans"

På många sätt känns det just nu som om saker rör sig i positiv riktning. Jag vågar knappt skriva det, för det är väl att be om trubbel, men samtidigt tycker jag faktiskt att jag är värd lite lycka och glädje. I förra veckan bokade Tobias biljetter till Edinburgh, så det ser ut som om vi faktiskt kommer iväg till Skottland den här hösten. Hur många år är det jag pratat om detta utan att det blivit av? Fyra?

Nu ikväll pratade jag med pappa i telefon, och den operation han genomgick i förra veckan verkar ha gått bra. Han har opererats så mycket de senaste tio åren, och varje gång undrar jag om det här är den operation han inte kommer vakna upp från. Den här gången gick det bra, och jag hoppas han får må bättre nu. Baserat på vårt samtal ikväll verkar det kunna bli så. Han lät piggare än på mycket länge.

Det måste ha hänt något med mig sedan jag separerade. Någon dörr som varit stängd har öppnats. För när jag pratar med folk numera inkluderar de mig aktivt i sina planer. Om jag tipsar om, säg, en bar, så kontras det inte med: ”Det stället ska jag kolla upp”, utan: ”Det stället måste vi gå till någon gång!”. Det är smått overkligt och förbluffande. Min telefonbok har de senaste åren innehållit så få nummer jag kunnat ringa, nu faller nya på plats varje vecka. W, Olov, Henrik, Philip, Anna och John (trots allt), Erika, kanske i förlängningen Rikard och H-M på jobbet… Ja, jag vet inte var det ska vägen. Men det är ju positivt att ha folk omkring sig, om så bara för att få några besökare till sin begravning.

Til de lite tråkigare nyheterna hör att min trappuppgång börjar förvandlas till ett totalt dårhus. Lukt av ugnsgrillad kyckling trängde in genom ventilerna igår, och tog till slut över hela lägenheten, som om vi suttit i själva ugnen där kycklingen tillagades. Stekos har varit ett problem länge, jag har felanmält det upprepade gånger, men ingenting har hänt. Nu var det värre än någonsin. Till råga på allt gick det inte att ha fönstret öppet eftersom grannen under, som ser hela baksidan som en förlängning av vardagsrummet, skulle stå precis nedanför och högljutt prata i telefon, medan en granne ovanför lika högljutt övade sitt taffliga pianospel, och de en trappa upp klampade fram och tillbaka över golven på ett sätt som triggade min ångest och minnena från Onsdagsvägen och det helvete vi hade där. Men det var igår, och ikväll har det varit lugnare.

Så på det hela taget bör jag inte klaga.

Gutterdrömmen.

Halvvägs till septemberlönen, men hett som i juli, hett som i helvetet. Jag kom hem från bion för en stund sedan, har sett ”Den Allvarsamma Leken” med min syskon, och fick skala av mig kläderna som en orm ömsar sitt skinn. Det är varmt och svettigt. Filmen var bra, riktigt bra. Jag påmindes om min kärlek till den litterära förlagan, som jag läste om för några år sedan och nu känner för att läsa om igen. Eller så tar jag mig ann något av Söderberg jag inte läst ännu. Någon novell- eller essäsamling. Vi får se.

Jag har varit bakfull idag. Fredagen är lite av ett töcken. Det sista jag minns av dagen är att jag bäddade upp sängen på natten, efter att jag ramlat hem. Ändå vaknade jag i soffan. Så förmodligen måste jag, efter att ha bäddat upp sängen, ha gått på toaletten, och på vägen tillbaka blivit så akut trött att jag inte orkade med de sista två metrarna till sovrummet och istället valt soffan. Alkohol kan göra sånt med en.

Ja, jag hamnade på Dubliner med Anna och hennes gäng igår. Det blev en tämligen stimmig historia. Jag kom till krogen klockan nio, några timmar efter alla andra. De var redan väldigt fulla, vissa på det där stadiet där det inte går att tala rent och ögonen virvlar runt runt i huvudet. Jag kände mig liksom öppen och stängd på samma gång. Ville stanna, men ville också gå. Valde att liksom flyta på ytan av allt, som en bubbla. Satt vid bardisken, öppen för kontakt med introvert också. Det var något Östergrenskt över stället. En massa människor som kände varandra och hade krogen som mötesplats, och vars historia, gemensam och på individnivå, bara fantasin satte gränser för. Vem var till exempel den trefingrade gubben som plötsligt skakade min hand? Hur mår Annas kollega, som enligt skvallret traditionsenligt alltid drack sig stupfull och dansade bort kvällen med samme brittiske man där på krogen? Ja, jag vet inte, och jag kände inte att jag brydde mig nämnvärt heller. Jag frågade mig då och då varför jag stannade, men alternativet var min tomma lägenhet och att gå och lägga mig, och det var fredagskväll, så varför inte? Jag pratade en hel del med Annas vän John, som tydligen hade fått ett så positivt intryck av mig efter teatern att han hade byggt upp något av en hype inför min ankomst.
   ”Han ser ut som en vanlig snubbe, men så plötsligt kommer det fullständigt dräpande smarta oneliners, han är skitrolig!”, berättade Anna att han sagt. Det gladde mig, förstås. Det är väl så jag vill se på mig själv. John och jag pratade fotboll (ofrivilligt från min sida), kärlek, Eskilstuna, Finland, nätdejting, tills jag i ett svagt ögonblick bekände att jag blivit förälskad i Anna efter vårt första möte, varpå han svarade;
   ”Jag blev mest jävligt kåt, för att hon är så jävla bra i sängen”.
   Jag ska inte påstå att det svartnade för ögonen på mig, men den luft som fått mig att flyta på ytan fram till dess tycktes pysa ur mig. Eller: den plattform jag tyckte mig ha byggt upp under mig rasade som ett korthus. Jag vet inte vad jag hade inbillat mig, att min och Annas historia innehöll unika element som lyfte den över alla andra tarvliga historier som utspelats mellan henne och övriga personer i sällskapet? Ja, kanske, nåt sånt. Jag beslöt mig således för att åka hem och sova till slut, och det gjorde jag rätt i. Gud vet vad mer alkohol hade gjort med min kväll, och framförallt med min dagen efter, min idag, som ju ändå blev en helt okej dag, även om en väldigt lång startsträcka från tanke till handling har varit dess mest utmärkande egenskap.

Två scener och ett kalas.

Scen 1. Lägenheten. Nu. Mörkt. Andreas Söderströms suggestiva musik på stereon. Lätt desorienterad efter att ha somnat under nattningen av Frank, och sovit länge. Sov bort skymningen, och när jag stapplade ut i vardagsrummet igen hade det blivit natt. Eller åtminstone sen kväll. Av dumhet och glupskhet äter jag upp den sista tårtbiten från Franks kalas igår. Borde låta bli, men vill inte låta den förfaras. Borde satsa på att förlora några kilo, inte applicera några ytterligare. Men imorgon är en annan dag. Jag har de senaste dagarna börjat övergå till en vegetarisk kost. Funderar på att fasa ut köttet helt och hållet, bara äta upp det som finns i kyl och frys och sedan överge det helt. Jag har, av en ren slump, ätit vegetariskt sedan i fredags, och i början av veckan stannade jag upp och konstaterade att jag mådde ovanligt bra, och funderade på hur det kunde komma sig. Det fanns inga andra förklaringar än bristen på djur i dieten. Kände mig pigg och skarp på ett sätt jag inte gjort på veckor, månader, år. Och den mat jag ätit har varit oerhört välsmakande. Lagade i måndags kväll en linsgryta som blev så god att jag närmast skrattade när jag åt den. Nu ikväll försökte jag dock göra zucchiniplättar, men det blev mer av en zucchiniäggröra som förvisso smakade rätt okej, men som såg ut som en stor gröngul spya. Man kan inte lyckas jämt.

Scen 2. Jobbet. Matsalen, förra veckan. Jag sitter vid ett bord med Johan och Ayfer. Har precis ätit färdigt. Ett brak hörs. Något som går i kras, kniv och gaffel som dansar iväg med spastiska rörelser. En man, kollega från en annan avdelning, har snubblat över en tröskel som förbinder restaurangdelen med matsalens andra halva. Han har landat rakt över brickan, porslin- och glassplitter har farit ut i ett solfjäderformat mönster över golvet. Ingen mat, han hade förmodligen precis ätit färdigt och var på väg att lämna brickan till diskning. Nu reser han sig på skakiga ben, undersöker sina underarmar som tycks ha klarat sig undan glassplitter, men gnider armbågen som tycks ömma. Jag reser mig för att hjälpa honom, men andra har redan hunnit före. Han är blek, tycks chockad, eller bara djupt besvärad av situationen. Tittar hatiskt på tröskeln han snubblat på och linkar sedan iväg.
   Johan tittar pillemariskt på mig, och säger:
   ”Vi skulle ha applåderat. ’Wööööööh!’”
   Jag nästan viker mig av skratt. Den stackars sårade mannen är lyckligtvis långt borta vid det laget, men jag känner ändå ett styng av dåligt samvete mellan skrattkramperna. Man kan inte vara snäll jämt.

Kalas för Frank igår. Jag hade förberett kvällen innan, handlat prinsesstårta, sökt med ljus och lykta efter tårtljus, till slut funnit, köpt sista presenterna; en legobil, vattenpistol i form av en brandsläckare, Minecraft-tidning. Slagit in paket. Lagt upp dem på hans stol vid köksbordet. Lagat mat. Spelat Tom Waits. Känt mig som en riktigt skaplig pappa. Så kom tisdagen och sexårsdagen. Jag ankom till Hökarängen samtidigt som Mikaela och Frank kom från kören. De plockade upp mig med bilen på Pepparvägen, och jag följde med hem till dem, där jag plockade upp Franks grejer, och så gick han och jag hem till oss, där Tobias redan väntade utanför dörren. Efter en stund kom Johanna också. Vi sjöng ”Ja Må Han Leva” falskt, kompat av Tobias på ostämd gitarr. Vi åt tårta, och Frank rev sitt tårtfat i golvet så det gick i lika många bitar som tallriken för mannen i jobbmatsalen. Sen ville Frank spela Minecraft istället för att bli firad, och för husfridens skull lät jag honom.

Kamp.

Septembers första barnhelg har passerat. Den avslutades tidigare än väntat, eftersom jag fick telefonsamtal från Anna som bjöd med mig på teateruppsättningen av Karl Ove Knausgårds ”Min Kamp”. Den började klockan fyra, så jag fick överlämna Frank till Mikaela redan klockan femton. For in till stan, där Annas vän, den något sköre John, mötte upp mig utanför Kulturhuset. Därefter kom Philip, en annan av hennes vänner, och till sist Anna som varit på toaletten. Det blev ett lätt stramt samtal innan pjäsen började. Vi män iakttog varandra misstänksamt. Fyrade av korta repliker. Philip verkade vidöppen och heltrevlig, John mer trevande, men trevlig också han, lite svår och ledsen kanske. Även John hade träffat Anna genom en dejtingsite. Jag lyckades inte avgöra om han fortfarande var förälskad i henne. Kanske. Förmodligen.

Pjäsen var väldigt bra, jag påmindes om böckerna och vilket intryck de gjorde på mig, och att jag kanske borde läsa dem, eller åtminstone scener ur dem, på nytt. Efteråt promenerade vi Drottninggatan ner mot Hötorget, och åt falafel. Riktigt trevligt. Något lossnade. I samband med det såg jag också att jag fått ett relativt långt mail på Mazily, från en person jag just börjat skriva med. Ett intresserat och intressant mail. Vi får se vart det leder.

Helgen i övrigt har varit god. Frank har ägnat orimligt mycket tid framför datorn, men jag har inte orkat protestera särskilt högljutt. Igår bjöd jag över W på fika. Frank och jag mötte upp honom på torget, där vi redan vandrat runt en stund och köpt grön- och godsaker, eftersom det var Hållbarhetsfestival. En dokumentmapp i tweedtyg på Stadsmissionen slank ner också, liksom en gammal trätunna som nu fungerar som litet blombord vid fönstret. W var tacksam för inbjudan och hade med en väldigt säck godis till Frank, som dock inte kunde äta av det eftersom en tand precis höll på att lossna. Den ramlade ut några timmar senare, medan vi, under en tillfällig paus från Minecraft, som jag lyckades motivera med att det åskade ute och att datorn därför behövde stängas, lekte med lego. Jag bjöd hursomhelst W på kantarellsmörgås, som han aldrig ätit tidigare.

Överlag många trevliga möten denna helg, ovanligt många för att vara barnhelg. Philip, John, W, Anna, Hökarängsprofilerna kring torget och på Martinskolans fyrtioårsjubileum, som vi också han besöka på lördagen, kvinnan, halvkändisen, som sålde mig två böcker på spontanloppisen på Pepparvägen nu i eftermiddags… Inga jättemärkvärdiga men tillräckligt för att hålla humöret uppe och ingjuta mod inför kommande veckan, som lär bli krävande på alla fronter. Tufft på jobbet, Franks sexårsdag coming up, och till följd av det, vid horisonten, arrangerandet av barnkalas. Men de dagarna de sorgerna. Nu hoppas jag bara på en god natts sömn.

B.

Men så blev det fredag igen. Ännu en arbetsvecka har snörvlats igenom, men den har, trots snörvlandet - en mild form av bihåleinflammation tror jag - varit den roligaste arbetsveckan på väldigt väldigt längre. Kickoff med tillhörande alkohol och bra prat, positiv respons, och skuggan av engagemang har kunnat anas någonstans inom mig. Är också nöjd med att jag trotsade tröttheten igår och tog mig iväg till Aspuddens Bokhandel för att lyssna på ett samtal om WG Sebald. Köpte också både diktsamling av, och bok om, Sebald. En vecka då man lyckats lämna lägenheten på sin fritid är aldrig helt bortkastad.

Och nu sitter jag här, med Frank sovande i rummet intill, och jag lyssnar på fin dagsaktuell pop från gårdagens favoritband, lätt nostalgisk, med lust att skriva, men med få uppslag.

Men jag vill berätta om något som hände mig för några veckor sedan, efter att Malmö-tåget anlänt till Stockholm Central. Inte för att det är mycket till händelse, men för att det lilla som trots allt hände var så orimligt, och för att det öppnade porten till så många minnen.

Jag hade redan innan resan söderut stångats med tanken på vad det skulle innebära att springa på B igen. Såvitt jag visste bodde han fortfarande i Malmö, precis som senast jag såg honom, gravidsommaren 2010. Jag hade ingen större lust att träffa honom igen. Något hände den där gången för sex år sedan när han var i Stockholm, jag vet inte vad, men vi hördes inte mer efter det. Mina minnen från just det besöket är ganska suddiga. Det faktum att ett barn väntades överskuggade det mesta i tillvaron. Men jag minns att vi gick i skivbutiker, att vi drack öl på Debasers uteservering, att det var rätt trevligt, men att han var rätt trasig. Han var i Stockholm för att gå på begravning, och i samband med det hade han träffat släktingar som han hade mer eller mindre invecklade relationer till. I samband med det hade gamla konflikter med hans far blossat upp. Jag minns inte allt, men han var ett öppet sår. Grät han? Kanske vid något tillfälle. Och jag måste ha sagt något han ogillade, för sedan han åkt hem har vi aldrig hörts av igen. Och det är väl egentligen ett ömsesidigt beslut, om man nu kan kalla det beslut, och om man nu kan kalla det ömsesidigt. De sista åren var det bara han som ringde, aldrig jag. Jag kände överlag ett väldigt litet behov av gamla vänner på den tiden. Var nöjd med de nya jag hade, och med det liv som började ta form runt mig. Men han hörde av sig då och då, och då  pratade vi länge, för länge, tills kväll övergick i natt och orden övermannades av gäspningar.

Det kan vara ett gott betyg på ett samtal, men det kan också innebära att någon part är onödigt långrandig och ältande, och i det här fallet var det just det senare som var fallet. Om jag själv skulle ringa skulle det vara med en hel kväll och en halv natt över att slå ihjäl, och det hade jag sällan. Ja, på sätt och vis var det en lättnad att han slutade höra av sig efter den där Stockholmsvistelsen. Jag ringde inte heller. Och i tomrummet som där uppstod föddes irritation. Utan nya injektioner av det positiva som samtalen med B ju ändå innebar - påminnelser om det liv som låg bakom, framförallt, men också, faktiskt, en viss lyhördhet och vilja att lyssna från hans sida - så tilläts allt det negativa att ta överhanden. Mitt minne av honom svartnade.

Jag mindes alla hans inbillade konflikter, ältandet av påstådda oförätter, dyngspridandet, baktalandet, det ständiga kravet på medhåll (var det därför han slutade höra av sig, för att jag, sommaren 2010, hade slutat hålla med honom?), det ständiga dömandet av andra människor, oförmågan att se och respektera folks gränser, behovet att tillrättavisa, korrigera och instruera andra , det destruktiva drickandet som ofta utmynnade i andra destruktiva aktiviter som ibland äventyrade inte bara vänners egendom utan även deras liv (han satte en ära i att sätta sig bakom ratten oavsett hur mycket han druckit) och… ja, listan kan göras lång, och kanske skriver jag någon gång något längre om B, om hans och min historia och om all den galenskap han på gott och ont drog in mig i. Men inte ikväll.

Ikväll vrider jag fram klockan igen. Till Stockholm Central, för två veckor sedan. Jag har precis klivit av tåget. Det är söndag. Det är sista semesterdagen. Jag är trött och yr. Sista etappen av tågresan, Norrköping till Stockholm, tog hårt på mig, och jag fick anstränga mig för att inte kräkas. Jag släpar mitt bagage till tunnelbanan och hinner precis i tid till Farsta-tåget. Det är trångt, av någon anledning tycks halva Stockholm vara i rörelse. Kanske ska det spelas någon match någonstans, kanske har man varit ute och njutit av det fina vädret. Jag pressar in mig, någonstans mellan någons huvud och någon annans armhåla. Zonar ut. Tappar fokus. Hoppas resan ska gå fort. Tänker på annat. På Malmö. På Peter och Annsofie, på den fina helgen, på det faktum att jag aldrig sprang på B.

Så fokuserar jag blicken.

Och där står han. Tre meter in i vagnen, hans huvud i profil, leende mot någon, nickande, mitt uppe i ett samtal med en kvinna som säger: ”… och där bor ju hennes SYSTER…”, mer lyckas jag inte snappa upp. Jag vänder bort huvudet, kallsvettig. Hur är detta möjligt? Han har samma frisyr som förr och likadan klädstil. Som kliven ur en amerikansk collegefilm från 70-talet. Wooderson i "Dazed & Confused”, men några år äldre.

Vid nästa hållplats går jag av. Skyndar mig fram till nästa vagn, och sätter mig. Tittar ut genom fönstret för att se om han går av. Det gör han, i Sandsborg. Är det en barnvagn han rullar framför sig? Ja, det ser så ut. Tunnelbanan rullar vidare och han försvinner nerför rulltrappan. Ser harmonisk och glad ut. Hur jag själv ser ut vet jag inte. Glad för hans skull, tror jag. Och förbluffad, över det kanske mest oförutsedda icke-mötet i mitt hittills gångna liv.

Söndagsblues.

Känner mig dyster ikväll. Kanske är det förkylningen som trycker ner mig, kanske är det mardrömmarna jag drömde inatt - döda katter, dyra datorer som jag rev i golvet och en stackars man som fick alla sina extremiter uppätna av hajar - som lämnat små sporer i sinnet, kanske är det stress inför jobbet imorgon. Ja, jag vet inte. Egentligen finns det ju varken mer eller mindre att glädjas åt nu än för några dagar sedan. En ledig helg är förvisso över, men även om jag varit sjuk har jag ändå fått lite utbyte av den. Var hos W i fredags, med Emma, Henrik, Tobias och en hel drös andra människor, bland annat Lisa, som var med på grillkväll hos W för några veckor sedan, och är väldigt trevlig. Vi blev sittandes på Ws balkong i timmar, med chips och vin. Jag drack en hel flaska och flera glas ur en bag in box som stod på köksbordet. Märkte knappt av någon berusning eftersom jag satt ner hela tiden. W tog också, på Tobias fråga, fram några klubbor han köpt i Amsterdam som innehöll suspekta substanser och hade misstänkta bilder av blad på förpackningen. Jag smakade en. Efter så många glas vin vet man ju inte vad som är alkohol och vad som är annan snurr, men gott smakade den. På Lisas intiativ spelade vi också våra bästa deppiga låtar på hennes mobiltelefon, som hon la ner i en kastrull för att få högre volym. Kreativt! Deppig musik är ju min paradgren, så där hade vi trevligt en stund. Sen började fler och fler avvika, och jag fastande olyckligtvis i en tämligen oinspirerande diskussion om problemen med regelverk i byggbranschen, vilket jag inte kunnat förutse, så när Emma, Henrik och Tobias ville gå var jag inte sen att hänga på. Var hemma vid halv tre, ganska full, väldigt trött, somnade ganska omgående.

Dagen därpå mådde jag rätt dåligt. Inte illamående, men lätt yr, matt, och med huvudet fullt av ludd. Gjorde upprepade försök att somna om efter frukosten, men lyckades inte förrän sent på eftermiddagen. Vaknade upp vid fem, helt desorienterad, hela dagen hade passerat, jag var fortfarande trött, att gå på Henriks releasefest som jag planerat var helt uteslutet, att träffa Olov, som också stod som ett alternativ på schemat, likaså. Jag köpte pizza istället, såg ”Ex Machina” på datorn, chattade bort någon timme, läste lite i ”Farlighetslagen” som jag precis påbörjat, och somnade sedan.

Nästan lika matt idag, men trotsade detta och for till stan. En dag till hemma hade gjort mig galen. Jag mötte upp med Tobias och handlade lite böcker och skivor på Emmaus, Stadsmissionen och MJ Retro, bland annat Charles Mingus ”Mingus Mingus Mingus Mingus” som jag varit nyfiken på ett tag. Tobias blev mycket avundsjuk och kontrade med att köpa mängder av Monk, samt en fåtölj i exakt den gröna nyans jag vill ha på möblerna i min lägenhet.  Vi for hem till honom med den i taxi, drack kaffe och spelade lite skivor. Ja, vi hann med en lunch på Kalf & Hansen innan dess också. Mycket god soppa. Duggregn föll växelvis över Hornsgatan. Nu regnar det tungt vatten över Hökarängen. Augustis sista helg är till ända.

Snortäppt dialog.

Så blev det avbrott för sjukperiod igen då. Men avbrott från vad? Ytterligare förnedring på jobbet, möjligtvis. I övrigt har det varit ungefär samma lika. Frank är här, förkyld, och han har smittat mig, så även jag är här, förkyld. Det är andra dagen av hemmasittande. Igår tog vi oss iväg till mitt jobb för att hämta datorn, för att jag skulle kunna jobba lite hemifrån. Frank blev så trött att han nära nog kollapsade på tvärbanan. Nej, förkylning och indiansommarvärme är ingen lysande kombination. Idag gjorde vi ett avbrott i soffsittandet och skärmstirrandet för att gå ner till Hökarängen centrum, där jag handlade lite ätbart, lite blomjord, nytt dörrhandtag till Franks rum, och en fika på Stadsmissionen. Frank blev trött och sur och började bråka om undulat igen. Blev provocerad av hans enfaldiga frågor som jag redan svarat ett tiotal gånger på.
   ”Det känns som om jag aaaaldrig kommer få en undulat!”
   ”Nej, vi kommer ju inte köpa en undulat.”
   ”Va? Men varför då?”
   ”För att vi bara har två rum, och jag sover i det ena och du i det andra, jag har ingen lust att varken du eller jag väcks av undulatskrik varje morgon.”
   ”Men hos mamma!”
   ”Ja, det får du ju ta med henne, det kan ju inte jag bestämma. Men jag tror inte hon heller vill ha någon undulat hemma.”
   ”Dumma gamla rumpfisskitgubbe…”
   En stunds promenerande i tystnad, sedan:
   ”Det känns som om jag aaaaldrig blir sex år!”
   ”Du blir sex år om tolv dagar, vad är det du tänker ska hända då?”
   ”Jag ska få en undulat.”
   Jag suckar.
   ”Man jag har ju sagt att vi inte kommer köpa någon undulat”.
   ”Va? Men varför då?”
   Och så vidare.

Ibland trasslar jag in mig i vansinnesprojektet att försöka utveckla det hela. Oftast när jag drabbas av akut dåligt samvete över att jag inte kan förverkliga ens en så pass torftig dröm som drömmen om en egen burfågel.
   ”Frank, jag vill inget hellre än ge dig en undulat, för jag vet ju hur glad du skulle bli, och jag tycker verkligen att det är ett trevligt intresse. Om vi bodde lite större, eller i ett hus, då skulle det kunna fungera. Om det fanns ett till rum där en undulatbur skulle kunna stå.”
   ”Ja, vi köper ett hus!”
   ”Haha, ja, det har vi ju tyvärr inte råd med, det kostar många miljoner.”
   ”Men åååååååh, varför har vi inga pengar?”
   Här vill jag svara:
   ”För att pappa fattade det dumdistriga beslutet att flytta till och skapa sig ett liv i Stockholm utan att egentligen ha skapat sig tillräckliga ekonomiska förutsättningar för det, och Stockholm vill inte ha invånare som inte rört sig prickfritt genom livet, så det är därför vi nu trängs i en överbelånad tvåa i Hökarängen, utan undulat, istället för i en rödmålad tvåplansvilla i Enskede. Med undulat. Men Frank, kära barn, det kunde ha varit så mycket värre”.
   Men det svarar jag förstås inte. Jag svarar istället, något förenklat:
   ”Vi har pengar. Bara inte så mycket”.

Vi får se vilka dialoger morgondagen bjuder på. Mina mål med dagen är att inte bli sjukare än jag redan är, plantera om några blommor, bekämpa bladlössen som i ett obevakat ögonblick fullständigt tagit över slingerkrassen på balkongen, skruva fast Franks dörrhandtag, och, om hälsan och orken tillåter, åka till W i Hallonbergen och dricka vin.

Vera.

Klockan är prick åtta. Jag kom hem för två timmar sedan. Solen sken. Nu skymmer det. Jag värmde pastasås med broccoli som legat i frysen några veckor. Det smakade fortfarande gott. Parallellt med det lagade jag flera portioner svampsoppa, på kantareller och champinjoner. Inget jag plockat själv, men tillsammans med den rönnbärsmarmelad jag samtidigt började koka spred den en behaglig doft av skog i lägenheten. Nu är det diskat och klart. Burkar med soppa och marmelad ska in i kyl och frys. Sen kan den här dagen läggas till handlingarna. En dag som på många sätt är bättre än de dagar som föregått den. Jag tog upp den osmidiga kommentar A fällt i förra veckan med några kollegor, och de höll med om det olämpliga det, vilket fick mig att känna mig lite stärkt. Utöver det fick jag faktiskt en del gjort för en gångs skull och kände mig inte helt hopplös. Kunde rent av ta för mig och föra min talan på ett större planeringsmöte, och det har jag inte orkat på ett tag.

Det är oroväckande hur stor påverkan A:s oskyldiga men osmidiga yttrande haft på mig. Hela hennes uppsyn, det sneda småleendet, både ironiskt och likgiltigt, påminner mig om något. Jag ser för min inre syn hur hon mottar ett negativt besked, någon närståendes död, hennes uppsägning, eller bara en utskällning, och behåller samma tvetydiga leende på läpparna, behåller en orubblig form av olustig värdighet, genom stormen, genom natten… Det påminner mig om återkommande mardrömmar jag hade som yngre, där jag rasade mot någon som knappt tog notis om mig, kastade mig på golvet och skrek och sparkade, medan min antagonist bara himlade med ögonen eller gäspade. Som de värsta scenerna i Dostojevskijs ”Anteckningar Från Källarhålet”.

Eller så är det bara det att hon är lik Vera Bengtsson i ”Rederiet” som triggar mig. Jag släpper det nu.

Jag har börjat läsa "Märta och Hjalmar Söderberg - En Äktenskapskatastrof”. Jag har inte kommit så långt, äktenskapet är relativt nytt, katastrofen har blott börjat nalkas. Och trots att det är boken som ska svärta ner Söderbergs rykte så känner jag en väldig ömhet inför honom så här långt, kan känna igen mig i hans kamp, kamp för ork att stanna, kamp för skäl att ge sig av, kamp mot ett dåligt samvete och självhatet inför tankarna på att lämna barn och en sjuk hustru när sympatierna övergår i förakt.

Still Life.

Regn knäpper mot balkongräcket. Dörren till balkongen står halvöppen, det är ljummet ute men känns ändå kallt. Två årstider på tröskeln, de trilskas om vem som ska kliva in och vem som ska kliva ut. En artikel på nätet fick mig ikväll att slå på Suedes ”Dog Man Star”, som jag egentligen inte har någon relation till, men som varje gång jag spelar den låter fantastisk. Jag önskar jag hade en relation till den, och funderar på att det går att bygga upp en nu. Antagligen lägger jag in den i iPoden, hade gjort det redan nu om det inte vore för att den ligger kvar på skrivbordet på jobbet.

Ja, jobbet ja. Ett glas av whiskyn jag köpte i Helsingör förra helgen har bedövat den värsta ångesten inför att åter sätta min fot innanför jobbets orangemålade väggar imorgon. Två, tre yttrade meningar har malt som från en repig skiva i mitt huvud hela helgen. Yttrade av olika personer i olika sammanhang, men de hör liksom ihop, bildar ett mönster. Det är inte paranoia om de verkligen är ute efter mig. Jag funderar på att sätta hårt mot hårt, konfrontera de inblandade människorna och fråga dem vad de egentligen menade med vad de sa. Om inte annat så får att markera att jag inte är en person man kan säga vad som helst till. Vi får se. Kanske är stämningen en annan imorgon, kanske händer något trevligt som förpassar de här yttrandena till samma historiens sophög som redan rymmer oändliga mängder små och stora kränkningar.

Förutom ältandet av detta har helgen bjudit på stort och smått. Idag har vi inte gjort mycket. Frank och jag har spelat Minecraft i varsitt rum, jag har lagat linsgryta, Johanna var på besök en stund och vi plockade rönnbär och hjälpte Frank åka skateboard. Det var en dag som nog hade upplevts som lite för lugn om det inte vore för att den kompenserade för lördagens Gröna Lund-besök med Anna och Alma. Det var trevligt, men tydligt att Frank är lite för känslig för att helt kunna uppskatta alla människor, plötsliga ljud, blinkande ljus. Flera gånger höll han för öronen, och när vi åkte spöktåget kröp han ihop bredvid mig i sätet med ögonen hårt sammanpressade och händerna lika hårt mot öronen. Efteråt frågade han nyfiket vad vi sett. Kärlekstunneln som han högljutt protesterat mot ville han dock åka en andra gång. Stackaren, pratar så gärna pratet, men går så ogärna gången, om man får stjäla ett uttryck från Amerika.

Anna hade med sig kaffe, plättar, nötter och russin, och jag hade med mig smörgåsar och vatten. Hon och Alma stannade till halv tio och åkte varenda attraktion flera gånger om. Frank och jag gjorde inte ens av med ett helt åkhäfte, och for hem vid halv fem. Vi har olika barn, hon och jag, precis som vi är väldigt olika människor. Men hon är bra. Jag är glad att vi återfann varandra och kan vara vänner

Jag tror jag har drömt om Petra, för plötsligt känns det märkligt att det avslutades så okommenterat, och det var aldrig något som riktigt bekom mig där och då, för några månader sedan. Kanske är det kopplat till den allmänna olustkänsla jag just nu går runt med. Det borde det vara. Petra är ett avslutat kapitel.

Kostymen den skaver.

Jobbet och vardagen och dagislämningarna och dagishämtningarna och hösten kom som fem hårda slag i magen. Jobbet är det absolut hårdaste. Fyra dagar in (jag stannade hemma idag, så idag räknas knappt) och jag är färdig att säga upp mig. Det är en kombination av otrevliga kunder, struliga ärenden, en chef som tycks ha hårdnat under sommaren och plötsligt blivit bitsk och krävande, och så spydiga kollegor. Jag kan knappt röra mig genom kontorslandskapet utan att någon haffar mig för att påtala något fel som begåtts på min avdelning, och som givetvis måste filtreras genom mig, inte en chans att man vänder sig direkt till den ”skyldige”. Som när jag skulle kontrollera om M-L var superuser för ett av våra system, och hon istället för att svara på frågan fnyser att jag - JAG - ber mina kollegor hänvisa samtal till henne, vilket absolut inte stämmer, det klarar de så bra att göra helt på eget bevåg. Eller som när jag ska fråga A något, och hon efter att ha svarat säger; ”Du, dina små vänner har varit här väldigt mycket och frågat saker senaste tiden…”
Jag borde ha svarat att gör mitt bästa för att mina små vänner överhuvudtaget inte ska interagera med sina kollegor, men att de ibland tyvärr måste för att kunna leverera svar till kunden, men istället anlade jag mitt allra mest frågande ansiktsuttryck och sa; ”Mina små vänner?”, men jag tror inte det framgick hur jag irriterad jag var över formuleringen. Så jävla fånigt och respektlöst. Och detta då i kombination med min chefs betydligt hårdare framtoning under veckan gör mig paranoid. Har de gaddat ihop sig, har jag begått något allvarligt fel som alla utom jag känner till, är jag på väg bort? Jag vet inte. Men mer än nånting annat gör det mig arg och frustrerad.

Veckan har överlag varit ganska tröttande. Pappa var på besök måndag och tisdag, och det var ju fint förstås, men det gör ont att se hur tärd och sjuk han är, och alla dessa samtal om hälsa, hans och min (som väl får anses relativt god, men eftersom vi båda har samma sjukdomar vill han ständigt förhöra sig om hur jag mår och säkerställa att jag sköter mig) tröttar ut mig och sätter igång ett ångesttickande inombords. Kommer jag vara lika trött och tärd när jag närmar mig sextio? Hur länge får jag ha kvar honom?

Det provocerar mig också oerhört när han har synpunkter på Frank, eller på hur jag och Mikaela hanterar honom. Han är ju den han är, vi är de vi är, och vi gör så gott vi kan. Att Frank far ut på ett annat sätt än jag gjorde som liten är något jag måste förhålla mig till, och det är inte så mycket jag kan göra åt det.

John var på besök igår. Vi drack öl, spelade skivor och pratade. Han funderar på att flytta till Malmö. Jag skulle gärna göra detsamma. Jag är trött på att jaga en kariär som inte intresserar mig bland människor jag inte tål, allt för att kunna behålla en lägenhet och en livsstil jag knappt trivs i. Jag vet inte vad det är för kostym jag fått på mig, eller hur jag kommit i den, men den skaver, det gör den.

Mitt i Malmö City.

Fredag 12 augusti - 16, kl 10:32

Sitter i en liten övernattningslägenhet i Malmö. Bakom persiennerna finns utsikt över villatak, lägenhetsfasader och tornet som i folkmun kallas ”kuken” men som säkert heter något helt annat i verkligheten. Jag är milt bakis på ett hemtamt, nästan behagligt sätt. Ja, jag är här. Jag kom alltså iväg till sist. Min mor for ner till Stockholm och tog över vårdnaden av barnet dessa dagar, så jag kunde ge mig iväg till Centralen igår morse och borda det tåg jag bokat biljett till. Snälltåget. Fick en kupéplats med en stickande dam, en skäggig yngling, en student i sexualrätt och två pensionerade läkartanter som klockan 09:20 korkade upp vinet, och som vid den tid tåget närmade sig Malmö station var så fulla att de knappt kunde stå, ramlade omkring i kupéns säten och levererade livsvisdomar av typen: ”Gör det ni ska, SEN lever ni livet!”. De var rara, men det var skönt att komma av tåget.

Peter mötte upp på stationen. Vi köpte biljetter till den kommande Köpenhamnstrippen, åkte sedan hans bil till ett köpcentrum och handlade frukost, fil, ost, smör, bröd, äpplen, och därefter hem till honom där Annsofie väntade med körsbärspaj och kaffe. Vi satt några timmar i deras vardagsrum, talade gamla minnen och gamla vänner, och gick sedan ner till stan för att äta hamburgare och dricka öl. Jag hade underskattat hur underligt det skulle kännas att vara på okänd mark efter så många år utan andra geografiska variationer än Stockholm/Karlskoga. Ett pirrande av obehag/spänning/upphetsning över att inte känna igen sig, över att människorna såg ut som hemma fast annorlunda, okända ansikten överallt, andra byggnader, fasader, fönster mot lägenheter utan dyr designinredning eller Granit-konformitet, men med lerkrukor, växter och böcker i överflöd, slingor med lampor i olika färger, ja, jag fick samma känsla som när jag började åka till Stockholm i vuxen ålder, sent 90-, tidigt 00-tal, Södermalm innan det blev vad det är idag, innan hela innerstaden blev som en Kent-låt; ”Jag mår dåligt men jag har diamanter” som jag, full på öl och rödvin, klämde ut mig i ett försök att improvisera fram en modern Kent-text framåt småtimmarna, när vi var tillbaka i vardagsrummet.

Jag slogs också av hur många olika stadsmiljöer som trängdes på så liten yta. Gamla sekelskiftesbyggnader på ena sidan gatan, förortskiosker och betong på andra, precis som utsikten från det fönster jag nu sitter vid. Det är befriande på något vis. Hade jag kunnat leva här i ett annat liv? Inte orimligt. Gud vet hur jag hade sett ut då.

Söndag 14 augusti - 16, kl 14:15

Sitter på tåget, lätt åksjuk med med läget under kontroll. Semestern är slut. Imorgon börjat jobbet igen. Utanför fönstret växlar solsken och regnmoln, och vi passerade precis Nässjö. Vi avslutade gårdagens Köpenhamnsresa med whiskyprovning hos Peter och Annsofie, och det känns av idag. Köpenhamn lyckades vi inte uppleva riktigt tillräckligt av, blev kvar lite för länge i Helsingör (där jag provade men aldrig köpte - vilket jag ångrar idag - en fantastisk tweedkavaj) och Louisiana) men det var ändå en trevlig tripp, med vegetarisk middag på RizRaz, öl på Mikkeller och en lång stadspromenad, som tyvärr begränsades till stadens mest centrala delar, vilket väl är att jämföra med en promenad i kvarteren kring Drottninggatan i Stockholm. Men ändå, en vacker stad, trevligt sällskap, och en tågresa över Öresundsbron som avslutning. Det är något, för mig, väldigt dramatiskt över bron, vilket förstärktes av att vi for hem medan solen gick ner i havet och tunga regnmoln inramade båda sidor om tåget. Jag har inte ens sett tv-serien Bron, men något med denna sträcka över sundet, gränsen mellan Sverige och Europa, gränskontrollerna som en så tydlig symbol för vad som pågår i världen.

På fredagen var vi i Ystad, vid - och uppe i - Sandhammarens fyr och vid Ales Stenar, där vi åt fiskmiddag i hamnen, som påminde om ett uppslag i en av mina favoritbarnböcker ”Justus Och Ville”. Jag finner inga ord för att beskriva hur vackert Österlen var. Återvänder jag? Absolut.

Everything's getting older.

Det är med skammen blossande i ansiktet jag erkänner: jag har blivit fast i Minecraft. Jag varken skriver eller läser som jag brukade, som jag bör göra, som ingår i min person att göra. Istället lägger jag min tid på utforskande av underjordiska tunnlar, jakt på sällsynta mineraler, konstruerande av arkitektoniska skrytbyggen - just nu en liten lantlig byidyll. Eller ja, inte just nu. Just nu skriver jag detta, och lyssnar på ”Somethin’ Else” av Cannonball Adderley, försöker samla mig, försöker bringa någon slags klarhet i tillvaron. Veckan som kommer efter morgondagen är hektisk, mycket är inplanerat, men inte lika mycket är spikat och klart. Jag ska på läkarundersökning på onsdag, och behöver gå på provtagning innan dess. Glamouröst. Men framförallt ska jag resa till Malmö på torsdag, är det tänkt. Hälsa på Peter och Annsofie, ta en tur till Köpenhamn, se något annat än Stockholm eller Karlskoga för första gången på snart sex år, om inte längre. Men det kräver att någon kan ta hand om Frank torsdag och fredag, och där är allt plötsligt ganska oklart. Min far var första kandidaten, men nu har hans kroniska bihåleinflammation slagit till igen, så han är inte aktuell. Mikaela är inte att tala om. Det är överhuvudtaget oerhört besvärligt att jag önskar hjälp och resa bort på egen hand under en av mina semesterveckor. Hennes ton varje gång vi diskuterar det, ja, i princip varje gång vi diskuterar någonting överhuvudtaget, lämnar efter sig ett tinnituspip av ledsnad och irritation i mitt huvud, och det stannar där i dagar. Ja, vi får se hur det blir med Malmö. Eventuellt kan min bror eller min mamma hoppa in som barnvakt, men oavsett blir det struligt, ingenting är klart ännu, med undantag för biljetterna. I värsta fall får Frank åka med. Många långa timmar på tåg, som jag hade hoppats få för mig själv, med några böcker och datorn som enda sällskap.

Med undantag för detta är tillvaron rätt okej just nu. Frank har varit hos mig i en vecka. VI har varit i Karlskoga några dagar. Det var ungefär som vanligt, men mamma var bortrest och det blev färre loppisbesök än det brukar. Istället en barrunda med Alex och Jannis. Den sistnämnda har jag inte träffat på många år, så det var trevligt, även om jag blev orimligt full och fann mig själv sitta och lyssna på en MC-kille som berättade om hur han hamnat i fängelse i fyra år (han hade upprepade gånger försökt knivhugga en kille son försökt våldta en tjej han kände). Pratade också, utan att veta varför, med hans spinkiga kompis, som påminde om en menlösare version av Jesse Eisenberg. Dagen efter var jag förskräckligt bakis. Frank var hos min pappa och jag hade sovit i mammas lägenhet, så jag kunde härda ut det värsta av bakruset ensam. Jag gick till McDonalds och åt flottig frukost, och promenerade sedan hem till min mormor och satt där och försökte vara representabel, trots att hela världen snurrade runt. Vi talade böcker. Hon sa att hon ogärna läser manliga författare, eftersom hon tycker de är så ointresserade av att skildra vardagsliv, vilket hon tycker behövs för att skapa en närhet till karaktärerna i berättelserna. Jag undrade om hon läst Knausgård. Fina mormor. Hon har fått börja gå med rullator, efter att problem med ryggen fått henne att plötsligt tappa balansen vid de mest olämpliga tillfällen. Everything’s getting older.

Hösten är på väg. Plötsligt surrar getingar överallt. Skogen utanför fönstret har redan börjat skifta i gult. Varje dag mognar nya tomater på balkongen. Jag skördar dem och lägger på frukostsmörgåsen. De jag själv planterat smakar bra, men Brown Berry-tomaterna smakar inget vidare. Sötkvalmigt, men det hör väl kanske till sorten. Jag har sparat frön som nu ligger i varsin glasburk för att lossna från geléhöljet. Men jag funderar på att strunta i att odla Brown Berry, för varför lägga tid på tomater en inte tycker om?

Min syster har flyttat till Skanstull. Jag hjälpte henne förra söndagen, och idag var Frank och jag där och hälsade på. Fint att ha henne så nära, även om det är andra hand och därför tillfälligt. Jag lät Johanna vara barnvakt en stund, tog en promenad på söder och köpte fyra tröjor till Frank, en skjorta till mig, en Biff Bang Pow-skiva och slutligen en mycket vacker ullpläd som någon sålde på lördagsloppisen på Katarina Bangata. Höstmönstrad och höstfärgad.

Lång natts färd mot dag.

Det är sista kvällen av semester. Eller ja, det har varit sista lediga dagen innan arbetet börjar igen. Tre veckor, därefter semester igen. Det ska man väl kunna härda ut. Men det blir tufft. För att trösta mig har jag idag unnat mig skivor och kläder. En massa jazz, bland annat Cannonball Adderley som jag lyssnar på just nu, en vit t-shirt, en grön skjorta och två tartan-mönstrade. Det har jag varit på jakt efter länge. Jag och Tobias åt lunch, köttbullar med gräddsås, på Kulturhuset också. Sista lediga dagen måste man tillåta sig att leva.

Med facit i hand: det har varit en ganska okej semester. Den har förmörkats en smula av att jag under första en och en halv veckan led av en besvärande värk i magregionen, som jag förstås tänkte måste vara cancer. Jag förberedde mig mentalt på döden. Sedan gick värken över, även om jag kände av något som kan vara föraningen av att den är på väg tillbaka, tidigare idag. Jag har dessutom fått något märkligt och ömmande på ryggen som kan vara en fästing, men eftersom jag lever ensam och inte själv kan komma åt att kolla, så får jag leva i ovisshet. Eventuellt sätter väl stelhet och förlamning in senare, då vet jag säkert.

Var på Essex Green på Debaser i helgen, jag, Tobias, Viktor och så W från jobbet. W blev glad att bli medbjuden, det märktes tydligt, och det gladde mig. Han är en bra person. Jag umgås gärna mer med honom. W, Olov, Anna... Det här året har så här långt genererat osedvanligt många nya och/eller nygamla relationer. Inte dumt.

Alex var också här i veckan. Han bodde på hotell i Skärholmen, men på onsdagen möttes vi upp på Gärdet och tog med våra respektive ungar till ett stort lektält, där de fick hoppa på studsmattor, åka stora rutschkanor och springa av sig. Frank var måttlig road till en början, men Lukas, Alex son, var så pass inbjudande att han till slut mjuknade upp, och de hade riktigt roligt där i en av hoppborgarna. Jag och Alex han rent av växla några ord med varandra utan att bli avbrutna. När vi senare åt hamburgare på Phil's Burgers så sprang Lukas och Frank iväg och lekte Minecraft på en gräsmatta precis intill. Rörande att se en ny generation av oss börja lära känna varandra, även om avståndet tyvärr gör att de aldrig kommer bli lika nära vänner som jag och Alex. Dagen efter kom de och hälsade på hos oss och Lukas och Frank lekte på skolgården här utanför lägenheten.

Logi på landet.

Det vore väl fel att säga att jag hade tröttnat på att ligga på balkongen och se hur humlorna pollinerade tomatplantorna, för det tror jag inte det är möjligt att tröttna på, men jag började åtminstone vilja ha något annat för en stund. Helgen hade bjudit på både utgång och öl hemma på balkongen, så jag var mest inställd på något annat; gå på museum, resa någonstans, se något nytt. Men jag visste inte alls vad. Då, som genom ett mirakel, kom ett meddelande i telefonen. Ett erbjudande om häng, mat, öl, bad. Det var från en kontakt jag inte lagt in i telefonboken, men genom att ögna igenom tidigare SMS-konversation kunde jag ändå lista ut vem det var.

Anna.

Det var som fan.

Det var med glädje jag konstaterade att det enda jag kände var just glädje - och överraskning. Inga förväntningar eller förhoppningar på annat än vad som uttryckligen erbjöds. Inga idéer om att detta kontakttagande var ett tecken på nyuppblossade känslor för mig.

Jag packade en väska och en tygpåse. Böcker, kläder, badbyxor, kamera, och så for jag in mot stan. Anna och hennes rara dotter klev på tåget vid Medborgarplatsen, vi åkte till Brommaplan, handlade lite vin och öl, åkte vidare med buss ut mot Ekerö, där vi stannade och handlade mat, och sedan gick färden vidare i en hudfärgad Saab 900, en ganska exakt likadan som jag vill minnas att vi hade när jag var liten.

Annas hus var som en dröm. Ett gammalt hus som doftade gammalt hus, plantor inne och ute, bokhylla som bokhylla och bokhylla som skafferi och stringhylla till skivorna. Trädgård med asp full med surrande bin och ett väldigt kastanjeträd som enkelt skulle göra kaffeved av huset om en åskblixt skulle fälla det. Från vardagsrums- och sovrumsfönster utsikt över trädgård, träd och åkermark.

Anna lagade gnocchi, och jag spelade Kasta Gris med hennes dotter. Vi drack Corona med lime, pratade, ett åskväder rullade förbi med en regnskur i släptåg. Katterna sprang in och ur huset, och grannens hund kikade in och sa hej. När jag skickades ut med en sax för att klippa gräslök följde hunden efter och puffade mig med nosen i baken så jag höll på att ramla framlänges. Vi åt bigarråer till efterrätt. När dottern skulle nattas lade jag mig på soffan och läste Slas. Jag höll på att nicka till. När barnet väl somnat satte vi oss i köket, drack resten av ölen, spelade låtar för varandra på datorn och pratade och rökte tills vi blev dimmiga. Hon sade mig att hon trodde ett förhållande mellan oss inte skulle fungera, men att hon ville vara min vän, och bad om ursäkt för hur behandlat mig tidigare. Jag sa att det var lugnt och menade det.

Röken gjorde oss sömniga, så vi gick och lade oss, jag på en madrass i vardagsrummet. I samma ögonblick som huvudet nuddade kudden sov jag. Drömde att jag arbetade i ett industriområde där det fanns en krokodil. En dag hade jag Frank med mig. Jag behövde lämna honom ensam en stund för att uträtta ett ärende. När jag kom tillbaka var han borta. Jag frågade en kollega var han tagit vägen. ”Han är med krokodilen”, löd svaret. Drömmen slutade lyckligt, Frank var mycket riktigt med krokodilen, men inte uppäten, tack och lov.

Jag steg gradvis upp ur drömdvalan. Det var dag. Anna och hennes dotter var vakna, hade börjat göra frukost. Jag fick starkt kaffe, vilket var välbehövligt. Bröd rostat i en gammaldags brödrost, ost och tomatmarmelad. Solen sken utanför, ytterdörren stod öppen. Getingar surrade in och ur huset. Vi lyssnade på radio ur en glappande radioapparat. Mitt huvud var tungt, men jag var glad i övrigt. Vi tog med oss en termos och ett spel ned till Mälaren, satt där en stund och vande oss vid tanken på att hoppa i, och till slut tog jag initiativet, för jag kände att mitt huvud behövde svalkas och mjukas upp lite. Det var första gången jag badade i sjö på många år, men jag längtar redan efter nästa tillfälle. Vattnet kändes varmt efter bara några minuter. Kring ett träd ett hundratal meter bort cirkulerade rovfåglar, Anna trodde det var fiskgjusar.

Efter badet var det dags för mig att röra mig hemåt. Fick skjuts till stadsgränsen i den hudfärgade Saaben. Kramade både Anna och hennes dotter hej då, med löfte om att ses snart igen.

Anna gav mig en plunta flädersaft att ta med.